“Kapitalisterna ha följaktligen varken tid eller lugn eller förkunskaper för konstnärlig och vetenskaplig sysselsättning; de äga icke ens förutsättningarna för ett regelbundet deltagande i statsförvaltningen. Liksom konst och vetenskap upphör nu även statens förvaltning att utföras av de härskande klasserna. Dessa överlämna den åt lönarbetare, ämbetsmännen. Kapitalistklassen härskar, men den regerar icke.” – Karl Kautsky
“Man ska vara medveten om att det finns, framförallt i Stockholm, det som jag beskriver som ett klägg. Ett klägg av människor som går runt och kindpussar varandra och som lever på den här relationen och i det klägget ingår politiker, journalister, pr-konsulter, rådgivare, medietränare. De går runt där och dricker sina roséviner och tycker om varandra och de utformar någon form av relation. Någon gång emellanåt måste de bråka lite grann med varandra för att upprätthålla fasaden att de är på olika sidor men i själva verket håller de ihop och hänger ihop.” – Håkan Juholt
Regeringen och dess stödparti drog i början av året igång en mindre strid kring den svenska statens institutioner (Lundberg Andersson, 2023) och därmed också en debatt1 om statens politiska, eller opolitiska, natur. Föreningen Aurora behandlade debatten i en essä med syftet att komma till bukt med huruvida staten är en arena för politisk kamp eller ej, om statsapparaten på något plan är dominerad av socialdemokratin, samt om det kan sägas vara mer eller mindre demokratiskt med en stat formad av politisk kamp. Essän, som rekommenderas som bakgrund till denna text, pekar mot (1) att det i ljuset av en historisk och empirisk utredning knappast går att tala om någon opolitisk stat, fri från partipolitiskt inflytande i varken beredning, beslutsmakt eller förvaltning, (2) att detta partipolitiska inflytande är omfattande men dock inte kan ses som uteslutande socialdemokratiskt och (3) att det, vilket är det kanske mest intressanta, är ett uttalat ideal från politiker till såväl höger som vänster att myndigheterna ska vara så “opolitiska” som möjligt – dvs. att byråkratin ska vara så fri från de demokratiskt valda partiernas inflytande som möjligt. Detta förhållande är också nominellt fastslaget i grundlagen och kallas för objektivitetsprincipen.
Sverigedemokraterna tycks mena att Socialdemokraterna använt sitt genom historien mycket höga demokratiska stöd för att reformera staten till en enligt en socialdemokratisk definition mer demokratisk sådan.2 Denna uppfattning påstås av Socialdemokraterna vara en farlig konspirationsteori som, just det, hotar demokratin. Från Socialdemokraternas håll vill man istället varna för att det är Sverigedemokraterna som konspirerar mot den svenska demokratin och vill, med Viktor Orbáns Ungern som förebild, använda sitt demokratiska mandat till att reformera byråkratin och därmed avskaffa den liberala demokratin. Både S och SD företräder varsin världsbild där målet är att undvika en “politiserad statsmakt”, vilket likställs med underminerad demokrati, om så av en “kulturmarxistisk” eller “nyfascistisk” dold elit. Ett centralt begrepp i föregående mening är “företräder” eftersom dessa världsbilder inte endast är reserverade för en liten klick av högt uppsatta politiker. Snarare är rädslan för fascismens återuppståndelse eller kulturmarxismens tysta statskupp djupt förankrad i de respektive partiernas medlemsbas, kärnväljare och partier i samma block. Därutöver finns en i befolkningen växande uppfattning om en annan skugglik kraft som utövar sitt betydelsefulla inflytande över samhället inte tack vare utan snarare trots Sveriges formella demokratiska kanaler. Den folkliga uppfattningen om en sådan kraft fick ett populärt uttryck när den f.d. socialdemokratiska partiordföranden Håkan Juholt i en intervju med Sveriges Radio år 2012 talade om ett “klägg” (Svensson, 2023) som han senare preciserade i SVT:s dokumentär “Partiledaren som klev ut ur kylan” som bestående av “politiker, journalister, pr-konsulter, rådgivare, medietränare” vilka trots ytliga skillnader sinsemellan ändå håller ihop och formar en gemenskap (Alandh, 2021).
Jag kommer i denna artikel argumentera för att samtliga ovan nämnda konspirationsteorier på sätt och vis stämmer, även om klassintresse snarare än medveten och långsiktigt planerad konspiration har högre förklaringsvärde för att förstå vad teorierna vill peka på. Närmast att fånga verkligheten är Juholt med sitt “klägg” men jag skulle vilja mena att han inte går långt nog. Kindpussas gör idag inte bara politiker, konsulter, journalister osv. Även själva byråkratin (vilken på sätt och vis är staten) blir idag mer och mer en del av det formlösa men likväl sammansatta klägget. Genom begreppen härskande och regerande samhällsklasser, hämtade ur den historiematierialistiska idétraditionen, menar jag att vi kan belysa sådant som 1) hur detta klägg kunnat uppstå, 2) varför det finns en sån ovilja att bedriva öppen och ärlig politisk kamp om statens institutioner och 3) inte minst hur klägget genom frånvaron av sådan kamp har kunnat växa, frodas och inte minst samorganiserats – helt utan den politisering som både S och SD menar är avgörande.
Vilka är då ”de regerande klasserna” i Sverige? Historiematerialister har länge brottats med hur en klass som öppet och tydligt härskar över samhällets ekonomiska produktionsmedel, kapitalisterna, samtidigt har kunnat hålla ett mer dolt men likväl starkt grepp över de regerande klasserna inom och omkring staten. Under historiematerialismens storhetstid på sent arton- till tidigt nittonhundratal så ansågs de mest betydelsefulla människorna inom de regerande klasserna vara militärer, präster, byråkrater och politiker (på den tiden ej vanligtvis valda genom allmän rösträtt). Dessa yrkeskategorier kan ses som ett högre skikt och en offentliganställd fraktion av vad jag i Auroras artikelserie ”Om klass” (Aurora, 2023d) har benämnt som funktionärsklassen. En funktionär är kort och gott en chef som inte är ägare, en anställd löntagare som har delegerad makt från sin arbetsgivare att anställa, avskeda och leda organisationen. De flesta av de nämnda exemplen bär funktionärernas karaktäristika men vissa inom byråkratin kan t.ex. inte anställa och avskeda. Statliga utredare kan vara ett exempel på en yrkesgrupp som ofta uppfattas som en del av byråkratin men som i snäv klassbemärkelse borde ses som tillhörande professionsklassen snarare än funktionärsklassen. De professionellas klasskaraktäristiska tillgång bör ses som deras professionella färdigheter, tillskansade via universitetsutbildning, vilka är ett abstrakt kunskapssystem som tillåter dem att bli betalda ur uppdragsgivarens fond för improduktiv konsumtion, denna fond i sin tur fylld via derivat från de produktiva arbetarnas löner, för att lösa enskilda tekniska problem som inte kan underordnas det “egentliga kapitalistiska produktionssättet”, som Marx uttrycker det. Oftast inom statens högre skikt så överlappar dessa grupper och bildar vad som i strikta klasstermer kan kallas ”professionsfunktionärer”. Professioner högt uppsatta inom staten helt utan de delegerade maktfunktioner som definierar funktionärerna är ovanliga, men de förekommer. Vi kommer återkomma längre ned i denna artikel till ett resonemang om dessa klasskategorier.
Även om flera av ovan nämnda yrkeskategorier inom de äldre regerande klasserna finns kvar idag så har vissa av dem minskat i betydelse, vissa delvis ändrat karaktär (inte minst så har den allmänna rösträtten förändrat politikernas karaktär) och vissa nya tillkommit. Bland de mest betydelsefulla nykomlingarna finner vi bl.a. de yrkesgrupper Juholt nämner vilka med ena foten inne i staten och andra foten utanför trots allt regerar den. Dessa förändringar inom konstellationen som utgör de regerande klasserna har gett nya utmaningar i den brottningsmatch äldre tiders historiematerialister inledde och som idag, skulle jag vilja mena, inte har nått ett definitivt och allmänt erkänt slut. Därför kan det vara nyttigt att utgå från termer inom icke-marxistisk forskning och inom sådan använda sociala kategorier som i strikt mening inte utgör en klass men vilka kan underordnas ett marxistiskt klasschema. De tre yrkesgrupperna “pr-konsulter, rådgivare och medietränare” som Juholt nämner kan t.ex. sammanfattas som “policyprofessionella”. Denna sociala kategori definierades för första gången av Stefan Svallfors i hans artikel “Politik som organiserad kamp – nya spelare och nya spelregler i Sverige” (Svallfors, 2014). Denna grupp karaktäriseras av att de utan demokratiskt mandat, men i regel med examen från högre utbildning och mot en ansenlig ersättning, arbetar med att påverka den politiska processen och politikens innehåll. Bland de policyprofessionella finner vi grupper som politiskt sakkunniga, politiska sekreterare, experter inom fackföreningar och branschorganisationer, lobbyister, anställda på tankesmedjor med flera (Rothstein, Garsten & Svallfors, 2015, s. 40-41). Utanför ramen av Svallfors policyprofessionella och delvis inom yrkesgrupperna Juholt nämner finner man också (1) de inte direkt regerande högre akademikerskikten, (2) de kulturutövare som privata och offentliga mediekoncerner väljer att omhulda, samt (3) en media- och journalistkår som en del i vad som i andra sammanhang ibland definieras som en samhällelig “elit”.3 Dessa spelar en stor roll i att forma och bibehålla samhällets ideologiska överbyggnad men det hade varit att gå för långt att kalla dem vare sig härskande eller regerande. De bör snarare ses som ideologiproducenter vilka kan ha en sorts understödjande roll till de härskande och regerande klasserna. Dessa ideologiproducenter faller dock utanför omfånget av denna ganska redan omfattande artikel men det hade varit ett betydelsefullt ämne att återvända till i framtiden.4
I min indelning av de regerande klasserna har jag skiljt på de som opererar inom respektive omkring staten samt de som befinner sig flytande i gränslandet mellan dessa två sfärer.
DE REGERANDE KLASSERNA
| Inom staten | Flytande mellan, inom och omkring staten | Omkring staten |
| Byråkratin – anställda på högre poster inom förvaltning, militär, polisväsende, domstolsväsende osv. där – en mindre men strategiskt betydelsefull andel är politiskt tillsatta – den överväldigande majoriteten har maktbefogenheter att t.ex. anställa och avskeda medan en minoritet inte har det | Förtroendevalda – valda politiker – valda föreningsfunktionärer Policyprofessionella – tillsatta politiska sekreterare – tillsatta politiskt sakkunniga | Policyprofessionella – anställda – ej valda – ej tillsatta inom staten – utan karriärväg in i staten via nuvarande yrkespost, såsom experter inom intresseorganisationer, lobbyister, tankesmeder osv. |
I Auroras förra essä (Johansson, 2023) på detta tema så utlovades att nästföljande text skulle besvara hur den härskande klasskoalition ser ut som rör sig inom och omkring den post-korporativa staten och utövar kontroll över den. Vidare utlovades att dessa härskande – eller regerande – klasser skulle undersökas som en allians av näringslivets kapitalister och de som på olika sätt försörjer sig på politiken. ”De som försörjer sig på politiken” är dock en spretig grupp som trots sina ytliga olikheter “ändå håller ihop och bildar en gemenskap”, med Juholts ord, av ett gemensamt klassintresse överordnat kläggets olika konstituerande gruppers mer fraktionella intressen.
Mer specifikt än en undersökning av kapitalister och “de som försörjer sig på politik” så ville vi vid tiden för den föregående essäns publicering i nästkommande, alltså denna, artikel förklara “klägget” (i min bredare mening) som de regerande men inte nödvändigtvis härskande klasserna i Sverige. Vi hade som avsikt att förklara roten till deras existens, till att förstå den interna logiken i deras agerande och till att identifiera vilka de är och var de finns med hjälp av det marxistiska klasschema (Aurora, 2023a) som utvecklades i “Om klass”-serien (Aurora. 2023d), en tidigare av Aurora släppt artikelserie. Detta visade sig vara aningen för ambitiöst för en enda artikel. Jag kommer därför i denna artikel i första hand att behandla byråkratin. Förtroendevalda och policyprofessionella kommer att behandlas i en framtida artikel. Politikernas likheter med byråkraterna kommer dock leda till att de behandlas även i denna artikel, om än lite styvmoderligt, medan de policyprofessionella knappt kommer behandlas alls i denna artikel. Men för att byråkratins klassintresse och -karaktär ska bli begriplig krävs en förklaring av de tre huvudsakliga relationer den befinner sig i och som strukturerar den. Dessa är (1) de regerande klassernas relation till de härskande, (2) kapitalisternas relation till staten och byråkraterna inom den och (3) byråkraternas relation till staten.
Vad innebär det då att dessa klasser regerar men inte härskar?
- Härskande och regerande klasser
Tillsammans kan de ovan beskrivna klasserna inom och omkring staten sägas utgöra det man inom historiematerialistisk statsteori hänvisar till som de regerande om än inte härskande klasserna. Man kan även kalla dem ”klägget”. Denna regerande/härskande-distinktion är begreppsmässigt hämtad från Karl Kautsky.5
Som bl.a. Kautsky påpekar (Kautsky, 1906) så skiljer sig kapitalisterna från tidigare härskande klasser som t.ex. aristokratin genom att de endast direkt härskar över de ekonomiska produktionsmedlen medan aristokratin både härskade över jorden och direkt regerade genom staten.6 Kapitalisterna nöjer sig, som Kautsky beskriver det, med att härska medan regerandet överlämnas åt lönearbetande funktionärer inom byråkratin och försvarsmakten.
Men hur kan man säga att kapitalisterna härskar genom de regerande klasserna? Byråkratin är ju knappast direkt anställd av kapitalistiska firmor. Begränsade möjligheter finns ju till och med idag till öppen klasskamp inom staten mellan härskande och underkuvade klasser via den parlamentariska demokratins kanaler. Men även om förtroendevalda politiker är tänkta att leda byråkratins arbete så kan vi idag höra hur politiker öppet hyllar det som en dygd att byråkratin styr mer och mer oinskränkt demokratiskt inflytande, som diskuterades i denna artikels inledning. De förtroendevalda har också själva en stark tendens till att i sina lojaliteter glida mot kapitalisternas politiska läger och även förändras i sin form till något för kapitalägarna mer lättkontrollerat, som vi ser bland annat i utvecklingen av de högavlönade policyprofessionella som grupp vilket vi kommer diskutera närmare i nästkommande artikel. I teorin finns dock möjligheten för folkvalda politiker både att styra byråkratin mer aktivt och att anställa och avskeda den. Historiskt har Sverige också haft de organiserade klassintressena (fackföreningar, jordbrukarorganisationer etc.) inkvoterade i byråkratin. Om dessa faktorer vore normen borde det vara en tydlig motvikt till kapitalisternas grepp över byråkratin, hur nu detta grepp än ser ut (vilket kommer diskuteras längre ned i texten).
För det första så har de organiserade klassintresseorganisationernas representation inom byråkratin tydligt minskat, om dessa kan tänkas ses som en motvikt till kapitalistklassens kontroll över staten. Som Victor Johansson (2023) uttryckte det i ”Den socialdemokratiska staten?”:
”Om man ser till fördelningen av representanter i myndighetsstyrelserna så kunde inte Demokratiutredningen konstatera någon stor nedgång i andelen organisationsrepresentanter relativt andra ledamöter fram till 1997. Däremot hade andelen partirepresentanter även här ökat i omfattning på tjänstemännens bekostnad. Bland organisationsrepresentanterna kunde man dock se en minskning av arbetarnas och jordbrukarnas representanter. Intressant nog inte av näringslivets. Här tycks alltså arbetarrörelsen ha tappat i inflytande.”
Men även om de organiserade klassintressena försvagats inom staten så borde väl denna minskning kunna kompenseras av den ökade andelen partirepresentanter? Politiskt tillsatta byråkrater är dock en tydlig, men inte obetydlig, minoritet.
Ökningen av politiskt tillsatta är markant om man ser utifrån ett längre historiskt perspektiv. Från 1915 till 1975 var uttalat politisk tillsättning av byråkratin betydligt lägre i absoluta tal.8
| Politisk rekrytering | 1915 | 1925 | 1935 | 1945 | 1955 | 1965 | 1975 |
| Parlamentarisk verksamhet vid tiden för chefsförordnandet | 1 | 2 | 6 | 10 | 1 | 1 | 3 |
| Tidigare parlamentarisk verksamhet | 1 | – | 1 | – | – | – | – |
| Annan kvalificerad politiskt verksamhet vid tiden för eller före chefsförordnandet | 1 | 1 | – | – | 2 | 4 | 5 |
| Summa | 3 | 3 | 7 | 10 | 3 | 5 | 8 |
Nyman (1976) redogör, märkligt nog, inte för hur många undersökningsobjekt som är en del av hans urval men det borde innefatta i princip samtliga myndighetschefer och exkludera endast underchefer av olika slag.9 För året 1975 anger han ”de i undersökningen 1975 ingående cirka (sic!) 80 förvaltningschefstjänsterna” (Nyman, 1976, s. 84) vilket skulle innebära att 1975 så utgjorde de detta år politiskt tillsatta cheferna omkring en tiondel av hela chefskåren. Hur många undersökningsobjekten är tidigare år och hur många verksamma 1975 var politiskt tillsatta sedan tidigare framgår ej. Däremot kan antas från uppgifterna att även om chefskåren var betydligt mindre dessa tidigare år så var de det aktuella året politiskt tillsattas andel betydligt lägre än vad den brukar vara i vår tid. ”Politiseringen” var i bemärkelsen av direkta politiska tillsättningar lägre förr.
Däremot var den klassmässiga rekryteringen extremt mycket snävare tiden före andra världskriget och byråkratin från denna tid kan ses som att i sina klasslojaliteter tydligt höra till det borgerliga lägret. (Landström, 1954)
I: 64.3% (1917), 59.5% (1927), 56.1% (1937), 47.9% (1947)
II: 32.5%, 36.6%, 38.9%, 43.3%
III: 2.4%, 3.7%, 5%, 8.6%
1917: 736, 82, 11.1%
1927: 1019, 91, 8.9%
1937: 1180, 70, 8%
1947: 1763, 106, 6%
Den organiska konservatismen runt en borgerlig konsensus som uppstod inom byråkratin var något socialdemokraterna fick erfara vid makttillträdet vid det tidiga 1930-talet då deras reformagenda mötte stort motstånd inom staten trots uppenbart folkligt stöd utanför den. (Pierre & Ehn, 1999) Inkvoteringen av föreningsfunktionärer från den egna rörelsen in i byråkratin var en strategi bl.a. för att motverka detta (Rothstein, 1985) som måste sägas ha varit i någon mån framgångsrik fram till den korporativa modellens kollaps. Samtidigt som denna kollaps sker, under nittiotalskrisen, ökar dock de politiska utnämningarna under regeringen Persson med det uttalade målet att stärka den socialdemokratiska kontrollen.9 Regeringen Reinfeldt gjorde även den sin beskärda del politiska utnämningar men de borgerliga politiska utnämningarna utgör fortfarande en mycket liten andel av de samlade politiska utnämningarna från Perssons tid till idag. (Danieli, 2021) Statliga tjänstemän, politiskt tillsatta eller ej, har en längre tid identifierat sig mer med socialdemokratin än någon annan politisk kraft, och gör det troligtvis ännu, vilket har varit en språngbräda för borgerlig, och numera också sverigedemokratisk, kritik10 mot den socialdemokratiska politiseringen av byråkratin.
| Klart vänster | Mitten | Klart höger | |
| Generaldirektörer | 88 | 22 | 20 |
| Departementssekreterare | 50 | 23 | 20 |
| Övriga högre statliga tjänstemän inom myndigheter | 42 | 23 | 9 |
| Högre statliga tjänstemän i kommersiellt orienterade myndigheter | 0 | 9 | 13 |
Men arbetarrörelserepresentationen inom byråkratins närmast totala kollaps, näringslivsintressenas blygsamt stärkta ställning på samma arena och professionaliseringen av politiken väcker frågan om vad denna byråkratiska vänsteridentitet egentligen innebär. Men här och nu behöver radas upp några slutsatser innan vi går vidare:
- Trots den relativa ökningen av politiska tillsättningar sedan i alla fall nittiotalet så är byråkratin som andel av de regerande klasserna utsatt för väldigt begränsat demokratiskt tryck – de politiskt tillsatta byråkraterna är i minoritet
- I den mån byråkratin är utsatt för ett sådant tryck är det övervägande från socialdemokratin men även till viss del från Moderaterna samt i och med Tidö-regeringens tillträde kanske även i viss mån från sverigedemokratin
- Det socialdemokratiska inflytandet över byråkratin har sen dess uppkomst (från omkring andra världskrigets slut) bestått till nittiotalet och troligtvis till idag10 men klasskaraktären av detta inflytande har ändrats
Vad den ”politiserade” delen av byråkratins klasskaraktär är kommer vi att återkomma till i den avslutande diskussionen. Men om vi kan konstatera att den kompakta majoriteten av byråkratin inte kan sägas ha fått sitt mandat direkt från folket, varken via direkta val av dem eller genom utnämningar från väljarnas representanter, blir frågan vem som gett dem det. Ett svar hade kunnat vara: dem själva. I viss mån har byråkratin sin egen logik men jag kommer att argumentera för att deras härskare i slutändan är kapitalisterna. Men om de inte är byråkraternas direkta arbetsgivare och inte heller själva monopoliserar byråkratins poster – varför är det kapitalisterna som i slutändan härskar över staten?
En härskande klass är härskande för att den äger samhällets produktionsmedel och ur detta får makten att utöva inte bara ekonomisk utan även politisk dominans. För att bevisa denna tes har marxister dels behövt förklara den överordnade betydelsen av kontroll över produktionsmedel för att en klass ska kunna ses som härskande i den ekonomiska sfären utanför den formella politikens kanaler och dels behövt bevisa de mer indirekta kontrollmekanismerna som kapitalistklassen förfogar över staten, i de (flesta) fall de inte själva är de direkta regenterna. Det förstnämnda kommer i denna text inte läggas större energi på att bevisa då det blir för mycket av ett sidospår till textens syfte (och då det enligt undertecknads mening är ett tämligen uppenbart faktum) så den intresserade hänvisas istället till marxistiska standardverk i ämnet.10 Det sistnämnda behöver dock behandlas för att klargöra de äldre regerande klassernas (byråkratin inom förvaltningen, rättsväsendet, militären samt politikerkåren) klasskaraktär. Dessa äldre regerande klasser (i bemärkelsen att de är mer åldersstigna, inte att de är föråldrade), till skillnad från de yngre (ovan nämnda policyprofessionella och föreningsfunktionärer), är tacksamt nog så gamla att de var verksamma i ungefär samma form som idag redan vid tiden för den första och andra internationalens existens. Detta betyder att de klassiska marxisterna redan gjort det huvudsakliga arbetet åt oss och inga större innovationer är nödvändiga.
- Kapitalisternas relation till staten och byråkraterna inom den – ett historiskt perspektiv
“Den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer”, menade Karl Marx och Friedrich Engels i “Det kommunistiska partiets manifest” från 1848 (Marx, 2014). Utifrån detta lösryckta citat kan det göras och har gjorts många förenklade tolkningar. Citatet går också rakt emot den liberala demokratins (och de flesta andra borgerliga statsformers) självuppfattning om statens självständighet och neutralitet. Denna motsträvighet från liberaldemokratisk ideologi är dock inte problemet. Principen om statens underkastelse inför kapitalistklassen är korrekt, men familjen Wallenberg använder inte heller direkt en burktelefon mellan sitt och regeringskansliets kontor för att utöva strategisk kontroll över staten. Denna kontroll utövas istället med mer subtila medel.
Karl Marx själv presenterade under sitt liv vid flera tillfällen såväl mer omfattande som mer nyanserade analyser av staten än som blott ett utskott till borgarklassens gemensamma affärer. Dessa analyser går att finna både tiden före och tiden efter publiceringen av “Det kommunistiska partiets manifest”.
Mer i detalj förklarar Marx statens borgerliga karaktär i “Den tyska ideologin” från 1846:
“Bland de folk som uppstår under medeltiden utvecklas stamegendomen över olika stadier – den feodala jordegendomen, den rörliga korporativa egendomen, manufakturkapitalet – fram till det moderna kapital som skapas av storindustrin och den universella handeln, till den rena privategendomen, som uppgett varje sken av att vara en allmän angelägenhet och som uteslutit staten från varje inflytande över egendomens utveckling. Mot denna moderna privategendom svarar den moderna staten som gradvis sålt sig till de besuttna genom skatterna och helt kommit i deras klor genom statsskuldssystemet. Dess existens beror på statspapperens ställning på börsen och den har därför blivit helt beroende av de kommersiella krediter som de besuttna, bourgeoisin, ger den. Bourgeoisin är redan därigenom att den är en klass och inte längre ett stånd tvingad till att organisera sig nationellt och inte bara lokalt och att ge sitt gemensamma intresse en allmän form. På grund av privategendomens frigörelse från det allmänna har staten blivit en självständig storhet vid sidan om och utanför det borgerliga samhället; men den är ingenting annat än den organisationsform, som är nödvändig för att bourgeoisin skall ha garantier såväl utåt som inåt för sin egendom och sina intressen. En självständig stat förekommer numera bara i de länder där stånden inte fullständigt utvecklats till klasser och ännu kan spela en roll, medan de i mer utvecklade länder förlorat all betydelse. Ett sådant land uppvisar en blandning som omöjliggör att en del av befolkningen blir herre för de andra. Detta är i synnerhet fallet med Tyskland. Det mest fulländade exemplet på en modern stat är Nordamerika. De moderna franska, engelska och amerikanska skriftställarna är alla eniga däri att staten bara existerar för privategendomens skull, och detta har därför också gått in i det allmänna medvetandet.” (Marxists Internet Archive, 2023a, mina fetstilta markeringar – så även i nedanstående citatstycken)
Förenklat uttryckt så menar Marx till att börja med att kapitalismens åtskillnad mellan ekonomi och stat är ett nytt fenomen i historien vilket gjort politikens ifrågasättande av privat ägande av produktionsmedlen mer eller mindre omöjlig, i alla fall inom ramen för det formella politiska systemet. Detta har dock inte gjort staten mindre beroende av ägarna av samma produktionsmedel. Skatteintäkterna kommer direkt från dessa ägares företag eller indirekt från dessa då skattenivån på löneinkomster regleras av lönenivåerna generellt, något som (numera i kollektivavtalsförhandlingar) ytterst sätts av arbetsgivaren. Bankväsendet11 och statsobligationssystemet sätter staten än mer i kapitalisternas klor. Tack vare denna juridiska åtskillnad mellan privategendeomen och staten och denna ekonomiska dominans av kapitalisternas privategendom över staten så vrids den samhälleliga ideologin inte bara till att lyfta upp den privata äganderätten som okränkbar utan även till att likställa denna privata sfär av egendom till detsamma som samhället i allmänhet, vilket det är statens uppgift att skydda. Detta är mekanismerna som möjliggör kapitalisternas ställning som härskande klass över stat och samhälle. Ingenstans i detta menar Marx att kapitalisterna behöver besitta de faktiska ämbetsmannaposterna i staten, varken i regeringen eller i förvaltningen.12 De regerar på så vis nödvändigtvis inte även om de härskar. Men vilka är det då som regerar, enligt Marx?
Marx hade för avsikt att behandla staten på ett liknande teoretiskt-systematiskt sätt som han behandlade kapitalet i Kapitalet men hans avsikter hann aldrig bli handling (Heinrich, 1989). Istället lämnas en marxistisk teori om staten som vill förankra sig i Marx själv med endast den grundpremiss för statens beroende som, enligt mig, sammanfattas bäst i utdraget från Den tyska ideologin ovan men även i andra fragment från Marx skrifter. Ett lustigt men illustrativt exempel på Marx breda användning av begreppet “härskande klasser” är följande från Kapitalets första band vilket behandlar de härskande klassernas inställning till den politiska kampen kring den engelska fabrikslagstiftningen 1833-1864:
“En kort tid därefter förenade juniupproret i Paris och dess blodiga undertryckande alla fraktioner inom de härskande klasserna [originaltyskan: ”alle Fraktionen der herrschenden Klassen”] på kontinenten liksom i England, godsägare och kapitalister, börshajar och krämare, protektionister och frihandlare, regering och opposition, svartrockar och fritänkare, unga horor och gamla nunnor” (Marx, 2013, s. 246)
Utöver att Marx här skisserar intressanta fraktioner inom kapitalistklassen så innefattar han i begreppet “härskande klasser” grupper som uppenbarligen inte är kapitalister. Dels jordägare men också (kyrkliga) ideologiproducenter och yrkespolitiker. Även om dessa i detta citat “härskar” så “härskar” de uppenbarligen inte via samma ekonomiska mekanismer som beskrivs i utdraget från Tyska ideologin. “Regerande klass” är ett begrepp hämtat från Kautsky och inte Marx men distinktionen synes i ljuset av detta rimlig. “Regering och opposition, svartrockar och fritänkare” regerar uppenbarligen i de kapitalistiska nationerna men de gör det utifrån den härskande klassens premisser.
Just som tjänare beskriver Marx staten i följande citat från “Pariskommunen”, publicerad 1871, vilket tacksamt nog också radar upp vad Marx anser tillhöra den moderna kapitalistiska statsmakten:
“Den centraliserade statsmakten med dess allestädes närvarande organ – stående armé, polis, byråkrati, prästerskap, rättsväsen, organ som är skapade efter en systematisk och hierarkisk arbetsfördelningsplan – härstammar från den absoluta monarkins tidevarv, där den tjänade det uppåtgående borgarsamhället som ett mäktigt vapen i dess strider mot feodalismen. Likväl blev dess utveckling hämmad av allehanda medeltida bråte, godsägar- och adelsförmåner, lokala privilegier, stads- och skråmonopol samt landskapslagar. 1700-talets franska revolution sopade med sin jättekvast bort alla dessa kvarlevor från gången tid och rensade sålunda samtidigt samhällsmarken från de sista hinder som stod i vägen för den moderna statens överbyggnad.” (Marxists Internet Archive, 2023b)
Hur kapitalisterna kontrollerar klasserna inom dessa “allestädes närvarande organ” är genom dels samma mekanism som han beskrev lite mindre än trettio år tidigare men även genom två ytterligare mekanismer:
“Denna moderna statsbyggnad restes under det första kejsardömet,13 som i sin tur självt hade framskapats genom det gamla halvfeodala Europas koalitionskrig mot det moderna Frankrike.14 Under de efterföljande formerna för statsmakten ställdes regeringen under parlamentarisk kontroll, d.v.s. under de besittande klassernas direkta kontroll. Å ena sidan utvecklade den sig nu till ett drivhus för kolossala statsskulder och tryckande skatter och blev på grund av den oemotståndliga dragningskraften hos dess ämbetsmannavälde, sina inkomster och sin fördelning av ämbeten ett stridsäpple för de konkurrerande fraktionerna och äventyrarna inom de härskande klasserna.” (Marxists Internet Archive, 2023b)
Statsskuldsmekanismen känner vi alltså igen från tidigare. Till detta förs två andra mekanismer, varav en i vår tid inte längre är relevant medan den andra i allra högsta grad är det. Arbetarrepresentationen i de flesta parlament är förvisso låg även idag men Marx syftar emellertid på något mer formellt när han beskriver parlamentarisk kontroll som synonymt med “de besittande klassernas direkta kontroll” (Marxists Internet Archive, 2023b). Han åsyftar dåtidens egendomskrav för att erhålla rösträtt och rätten att ta sig an politiska ämbeten.15 Idag finns inte just dessa begränsningar på demokratiskt deltagande kvar i något västerländskt land men staten som “dragningskraft” och arena för vidare ekonomisk utsugning och politisk makt gör det i allra högsta grad. Detta kan locka äventyrliga medlemmar i den härskande klassen in i statsmaskineriet men det kan också ligga som möjlighet till en utbetald lojalitetsränta till de i de regerande klasserna utan härskande bakgrund, dvs. såväl byråkrater som politiker utan en klassbakgrund i den härskande klassen, i sammanhanget av en stat vilken är strategiskt kontrollerad av kapitalisterna.
Vi har nu fått en någorlunda tydlig bild av vad Marx och de klassiska historiematerialisterna menade med en borgerlig stat, en stat kontrollerad av kapitalisterna. Därutöver har vi jämfört de kontrollmekanismer kapitalisterna hade tillgång till då med vilka de har tillgång till nu. Det är nu dags att undersöka hur byråkraternas relation till den kapitalistiskt kontrollerade staten ser ut.
- Byråkratins relation till staten
Byråkratin utgör ingen klass i sig själv men är en del av en klass jag i tidigare arbeten kallat “funktionärsklassen”. (Aurora, 2023c) I en marxistisk bemärkelse definieras klasser av deras relation till produktionsmedlen. Jag vill mena att man närmare kan definiera detta som vilken tillgång eller revenykälla som varje klass har vilket producerar en viss form av reveny eller inkomst. Som Marx uttrycker det:
“Vad är det som gör att lönarbetare, kapitalister, jordägare bildar de tre stora samhällsklasserna? Vi ser omedelbart att revenyer och revenykällor är identiska. Det finns tre stora samhällsgrupper, vars komponenter, de individer som bildar dem, lever av respektive arbetslön, profit och jordränta; lever av att utnyttja antingen sin arbetskraft, sitt kapital eller sin jordegendom.” (Marx, 1978, s.784)
Marx komplicerar denna förenklade indelning men som jag argumenterat för vid tidigare tillfällen (Aurora, 2023c) så är denna utgångspunkt i revenykälla och form av reveny den viktigaste för att förstå en klass relation till produktionsmedlen.
Utifrån detta kan man se det som att funktionärsklassen, medan den förvisso är både egendomslös och löntagande, har en tillgång i sin lojalitet till arbetsgivaren som gett den delegerade maktbefogenheter att anställa och avskeda och leda organisationen på en strategisk nivå. Den position de besitter tack vare sin lojalitet ger dem en särskild relation till produktionsmedlen och ägarna av dessa. Funktionärernas reveny är således en lojalitetsränta i form av en utbetald lön men med ett helt annat socialt innehåll. Byråkraterna som en del av denna funktionärsklass får emellertid sina maktbefogenheter delegerade från staten. Som jag argumenterat för ovan så besitter dock kapitalisterna strategisk kontroll över denna stat och det är i förlängningen från kapitalisterna, men genom staten, som byråkraterna fått sin makt. Denna roll som kapitalisternas tjänare är dock långt mer fylld av motsättningar än så, vilket jag hoppas framgår nedan. Dock är byråkraterna, så länge staten är under kapitalisternas strategiska kontroll, i sista instans lojala kapitalisterna som klass.16
Som kort nämndes ovan så finns det en mindre grupp människor som brukar anses vara en del av byråkratin som inte besitter chefsmässiga maktfunktioner, som t.ex. statliga utredare. Dessa bör istället ses som tillhörande professionernas klass. Som en konsekvens av deras tidigare nämnda professionella färdigheter som revenykälla/tillgång kan denna klass utföra ett högre ”kompakt och sammansatt arbete”, dvs. vara mer produktiva (om vi t.ex. tänker oss en högutbildad ingenjör eller dylikt), men statliga professioner är oftast inte produktiva i mervärdeskapande bemärkelse och även om de vore det är det högst oklart om deras höga löner ens i de flesta fall kan motiveras av ett högre arbetsvärde. Anledningen att dessa professionsgrupper inte får sin lön nedtryckt mot den generella svenska exploateringsgraden, som t.ex. improduktiva arbetare inom den offentliga välfärden får, är att deras arbete är svårare att generalisera i allt från arbetsuppgifter, arbetssätt och kunskapskrav. I viss mån regleras så klart de yttersta gränserna för deras löneutvecklingen av arbetets generella värde och exploateringsgrad men de mycket specifika politiska problem de får i uppdrag att lösa, deras möjlighet till skråmässig organisering tack vare den bristande insynen i vad deras arbete går ut på och knappheten av medlemmarna i deras skrå möjliggör för dem att dra iväg i lön på bekostnad av skattebetalarna. Deras revenyform är alltså i första hand derivat från de produktiva klassernas inkomster. De rena professionerna har inte samma befogenheter att leda de olika offentliga verkamheterna utan är rent formellt rådgivande. Det är således egentligen inte en teoretiskt motiverad nödvändighet att inkludera dem i de regerande klasserna men då dessa professioners karriärvägar ofta leder in i verksamhetsledande roller och då de ofta av allmänheten uppfattas som byråkrater så har de här varit värda att nämna. Politiskt lojalitet är på grund av nämnda karriärmöjligheter också en relevant faktor hos dessa professioner vilket utöver tidigare nämnda faktorer bidrar till deras reveny, en viss uppblandning av dessa kategorier är alltså oundviklig. Läsaren får dock själv avgöra vad han vill göra med denna grupp.
| Klass | Tillgång | Form av reveny |
| Professionella | Professionella färdigheter | Derivat |
| Funktionärer | Lojalitet, delegerade maktbefogenheter | Lojalitetsränta |
| Professionsfunktionärer | En uppblandning av ovan nämnda tillgångar | En uppblandning av ovan nämnda revenyformer |
Byråkraternas klasskaraktär beror inte endast på det faktum att kapitalisterna besitter en strategisk kontroll över staten via exempelvis statsskuldsystemet m.m. (se ovan) och på så vis ytterst är deras mecenater. Byråkraterna agerar även på (1) uppdrag av staten, ett uppdrag vars formulering utifrån den historiska klasskampen utformats för att upprätthålla kapitalistiska intressen. Detta uppdrag och dessa intressen lär de sig därför under utbildningens och yrkesverksamhetens gång att internalisera som sin klassidelogi vilket stärker deras lojalitet ytterligare. Utöver detta präglas byråkraternas klasskaraktär av (2) den sociala bas ur vilken den rekryteras samt de finansiella poster, det vill säga statliga inkomster, som utgör (3) grunden för dess lön. Det är dessa tre faktorer som jag menar definierar byråkratins relation till kapitalisterna medierade via staten och samtidigt deras klassposition som funktionärer, en klass vars definierande revenykälla är just lojaliteten och relationen till uppdragsgivaren.17
Först och främst: hur ser det statliga uppdraget ut?
Uppdrag
“Statens uppgifter kan definieras som samhällsformationens inre och yttre försvar samt den överordnade regelskapande, regeltillämpande och rättsskipande instansen. (…) De frågor som den borgerliga staten sysselsätter sig med definieras ju genom den karaktäristiska avgränsningen mellan privat och offentligt. Staten befattar sig enbart med det senare. I sin Vad är det tredje ståndet? pekade redan abbé Sieyès på det väsentliga: ‘Vad behöver en nation för att överleva och blomstra? Den behöver privata verksamheter och offentliga tjänster.’ Under intryck av franska revolutionen skulle Hegel senare utveckla denna skillnad till en mellan stat och civilt samhälle.
Denna motsatsställning mellan privat och offentligt har sina rötter i det kapitalistiska samhällets klassförhållanden. Den reproduceras oavbrutet genom individernas konkurrens på marknaden och privatkapitalets härskarmakt över arbetet. Den formella jämlikheten mellan köpare och säljare framträder på politikens ‘offentliga’ fält som ett gemensamt ‘intresse’ hos oberoende och jämlika individer. Statsmakten har en nödvändig men avskild roll, och det är denna avskildhet som klart kommer till uttryck i distinktionen mellan privat och offentligt.” (Therborn, 1980, s. 31)
Med fokus på det kapitalistiska samhällets uppdelning av vad som definieras som privata och offentliga angelägenheter sammanfattar sociologen Göran Therborn i citatet ovan (den kapitalistiska) statens uppgifter.18 Mest betydelsefullt är så klart att den privata äganderätten över produktionsmedel i denna uppdelning behandlas som en individuell rättighet, något som skiljer sig från t.ex. feodala ägandeförhållanden där för all del privategendom existerade men likväl var måltavla för en mycket mer godtycklig maktutövning där konfiskering och plötsliga, godtyckliga skattepålagor hörde till det vanliga. Ekonomi och politik sågs som en organisk helhet med aristokratisk och kunglig makt som den avgörande auktoriteten kring hur ekonomiska resurser skulle förvaltas. Ur klasskampen mot den gamla adeln och dessa ägandeförhållanden växte kapitalisternas stat och den moderna privata äganderätten som en individuell rättighet.19 Varför är då dessa individuella rättigheter borgerliga rättigheter?
Individens rätt till egendom är uppenbarligen mer intressant för kapitalägare än egendomslösa proletärer och även om många proletärer i de avancerade kapitalistiska länderna idag inte sällan i högre grad än förr äger improduktiv egendom (t.ex. ägda och ej hyrda boenden) så är de per definition inte kapitalägare i någon betydelsefull utsträckning. Proletariatet är dock inte ointresserat av skydd mot godtycklig statlig appropriering av dess surt förvärvade penningar och relativt skrala egendom. På så vis drar de nytta av den borgerliga rätten men borgerlig förblir den då den i en historisk kamp utformats av och för borgerligheten. På vilket vis den utformats för borgerlighetens syfte görs tydligt i dess mer friktionsfria nytta för borgerligheten jämfört med proletariatet. Även om proletariatet har ett intresse av personlig egendom såsom boende, redskap, privatfordon osv. så har det en mer komplicerad relation till privat ägande av de produktionsmedel som rent tekniskt bara kan bearbetas kollektivt av proletariatet som klass. För expropriatören av mervärde, kapitalisten, är uppdelningen mellan kollektivt arbete och individuell appropriering och styrning högst lämpligt men för att proletariatet skulle kunna härska som klass hade krävts kollektivt arbete såväl som kollektivt beslutad (demokratisk) allokering av merprodukten.
Den andra sidan av den borgerliga rätten, rätt till skydd från godtycklig maktutövning såsom avlyssning, straff utan rättegång osv., torde dock vara mer intressant för de individuellt resurssvagare klasserna i samhället än för de individuellt resursstarkare. Vidare så har proletariatets egna politiska rörelser i form av de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarpartierna i västvärlden under 1900-talet tillskansat sig löften från staten om rätten till välfärd och social trygghet. Dock är även dessa löften realiserade som individuella och medborgerliga rättigheter till statens resurser. Detta till skillnad från ovan nämnda rättigheter från statens maktutövning och till skillnad från en tänkbar socialistisk rätt inte bara till de resurser som utgör de sociala försäkringarna utan en makt över källan till dessa resurser. Dessa individuella rättigheter kallas ofta borgerliga rättigheter då de växt ur borgarklassens eller kapitalistklassens kamp mot den feodala rätten. Det är på grund av dess historiska bakgrund och därur sprungna logik som de kallas borgerliga rättigheter, inte för att de är rättigheter i borgarklassens exklusiva intresse. Men likväl är det just skyddet av den borgerliga rätten som är vår tids statstjänstemäns uppgift och det är dess logik de tänker utifrån. Vi behöver dock inte förlita oss endast på abstrakt filosoferande för att nå denna slutsats. Vi kan också titta på vad denna klass faktiskt lär ut till sig själv idag.
Offentliga skyldigheter och befogenheter
Handboken “Demokrati & byråkrati” av Rune Premfors, Peter Ehn, Eva Haldén och Göran Sundström ursprungligen utgiven år 2009 beskrivs av utgivarna som “en introduktion på universitetsnivå till området offentlig förvaltning inom statsvetenskapen.” (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009) Boken är utgiven av förlaget Studentlitteratur och förekommer i de flesta statsvetenskapliga programs litteraturlistor. Detta är alltså en typisk bok av det snitt som syftar till att inlemma framtida statstjänstemän i en viss uppdragsbeskrivning och ideologi, skriven av framträdande akademiker inom fältet vilka själva har kopplingar till statsförvaltningen (Peter Ehn har t.ex. varit ämnesråd vid Finansdepartementet, som bokens baksida informerar om).
Boken har som utgångspunkt en uppdelning av “styrningsideal” och “styrformer” där styrningsidealen utgörs av den binära skalan offentlig-privat och styrformerna är former för att styra samhället eller delar av samhället. Styrformerna faller antingen på det offentligas eller det privatas sida av skiljelinjen mellan styrningsidealen.
De styrformer som tillfaller det offentliga lägret är demokrati (politisk styrning utifrån allmänna val) och byråkrati (professionell styrning utifrån den av riksdagen politiskt etablerade lagstiftningen) och de som tillfaller det privata lägret är marknad (styrning utifrån den privata äganderätten) och civilsamhälle (styrning utifrån familjer och frivilliga associationer utanför staten som utgår ifrån och skyddas av den borgerliga rätten). Även om man menar att gränsen kan vara svår att dra på ett precist vis så menar författarna i kapitlet “Förvaltningens åtaganden” att ett “idealt tillstånd” är när det offentliga “enbart [min kursivering] griper in när marknadskrafterna inte klarar av att tillgodose medborgarnas grundläggande behov”, även om de menar att verkligheten inte alltid lever upp till detta ideal. (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 94) Det är inte så att författarna själva argumenterar för sina personliga “ideal” utan de menar snarare att det är ett allmänt rådande och vedertaget ideal med meningar som “Man brukar säga [min kursivering] att den offentliga sektorn rymmer verksamheter som är av gemensamt intresse för medborgarna och som bedöms inte kunna utföras av andra på ett tillfredsställande sätt”. (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 93-94) Här tryggas alltså den privata äganderättens makt genom en definition av statens, regionernas och kommunernas makt som den som ingriper först efter man identifierat vad “marknaden” inte klarar själv.
Vilka dessa områden är definierar författarna i en diskussion om förvaltningens verksamhetsområden utifrån en av FN etablerad standardindelning men som författarna menar ligger mycket nära rådande svenska departementsområden. Man undersöker sedan dessa verksamhetsområdens storlek genom att undersöka hur den offentliga konsumtionen fördelades på dessa olika områden år 2004. De tio olika verksamhetsområdena, tillsammans med deras procentandel av den offentliga konsumtionen illustreras av diagramet nedan.
1. Allmän offentlig förvaltning (10%)
2. Försvar (6%)
3. Samhällsskydd och rättskipning (5%)
4. Näringsliv (6%)
5. Miljöskydd (6%)
6. Bostadsförsörjning (1%)
7. Hälso- och sjukvård (23%)
8. Fritidsverksamhet (3%)
9. Utbildning (24%)
10. Socialt skydd (22%)
Det bör förtydligas att budgetposten “Näringsliv” inte i första hand syftar på statens egna näringsidkande verksamhet utan på “handels-, kommunikations- och arbetsmarknadsfrågor.” Frågor rörande energi, jordbruk, skog, fiske och tillverkning räknas också hit, likaså frågor om teknik och företagsverksamhet. Det handlar alltså främst om stöttande och reglerande verksamhet. Även om Sverige historiskt har stuckit ut internationellt sett till statlig tjänste- och varuproduktion så har i alla fall varuproduktion i hög grad avvecklats. Privatisering och bolagisering har skett i vapentillverkning (f.d. Försvarets fabriksverk), elproduktion (Vattenfall), telekomunikation (f.d. Televerket), post (f.d. Postverket), tågtrafik (f.d. Statens järnvägar), frö- och plantproduktion (delar av Skogsstyrelsen), väg- och järnvägsundehåll (delar av Vägverket och Banverket). (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 108) Det är främst tjänsteproduktionen som kvarstår (exempelvis försvar, arbetsförmedling, statistikproduktion och undervisning) men en hög grad av privatisering har skett även på denna front, till exempel i skola och sjukvård. Därtill har lagstiftning tillkommit som i högre grad förbjuder staten att sälja varor och tjänster på konkurrensutsatta och potentiellt konkurrensutsatta marknader. Det tycks vara sant som Therborn påpekar att “de frågor som den borgerliga staten sysselsätter sig med definieras (…) genom den karaktäristiska avgränsningen mellan privat och offentligt” (Therborn, 1980, s. 31), men denna gräns har förskjutits till det privatas fördel på bekostnad av det offentliga under senare år. Som vi sett så följer blivande byråkraters utbildning samma definition av denna skiljelinje, även om ovan nämnda förskjutning gör definitionens avgränsningar rörliga.
Den svenska byråkratins befogenheter är alltså att fungera som ett komplement när marknaden, eller den borgerliga privategendomen, inte tillgodoser medborgarnas och statens som sådan behov. Men hur ser då den svenska byråkratin på sin roll inte bara som komplement till utan som beskyddare av privategendeomen?
Regeringsformen (1974:152) (RF) 2 kap. 15 § första stycket (tid. 18 §) anger att ”vars och ens egendom är tryggad genom att ingen ägare kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.” Under nittotalet tillkom också ett grundlagsskydd för äganderätten vilket var menat att göra svensk äganderätt mer enhetlig med EU:s regler. (Motion 1990/91:K244) Inskränkningar i äganderätten är dock i Sverige inte beroende av lagstiftning utan kan göras genom förordning eller myndighetsföreskrift. Befogenheterna delegeras därför i praktiken ofta till myndigheterna. (Danieli & Jansson, 2022, 3 augusti)
All egendom åtnjuter ett visst skydd mot expropriation, men bara mark eller byggnad skyddas mot långtgående inskränkningar i sin användning. Det innebär i praktiken att inskränkningar av användning av annan, lös egendom kan göras betydligt mer lättvindigt. Lös egendom delas i sin tur upp i två underkategorier:
- Naturligt flyttbara lösa saker kallas för lösöre, till exempel aktiebrev, bankböcker, bilar, båtar, böcker, husgeråd, kläder, mynt, obligationspapper, sedlar, skuldebrev eller skriftliga fordringsbevis.
- Naturligt icke flyttbara lösa saker är till exempel anläggning på mark tillhörig annan, buss, lastbil, luftfartyg, oljeplattform eller skepp.
Idag är det oklart om rätten till ersättning vid offentliga inskränkningar i enskildas egendom är direkt tillämplig i domstol. Även om grundlagen slår fast att ersättning ska vara tillförsäkrad den som tvingas avstå sin egendom, är det inte alls säkert att man faktiskt kan kräva ut sådan i en rättsprocess. Högsta domstolen har pekat på att ersättningsrätten i grundlagen inte är avfattad för att direkt kunna tillämpas i domstol, och i de fall det saknas andra ersättningsregler kan man alltså inte gå direkt till domstol och kräva betalning. Även om en rätt till skadestånd för överträdelser av grundlagsskyddade rättigheter nu införts, är det inte säkert att den kan användas när ersättningsregler helt saknas. (Danieli & Jansson, 2022, 3 augusti)
Sammanfattningsvis kan sägas att den svenska rätten till privategendom är central i den svenska byråkratins uppdrag men de offentliga befogenheterna kring denna är större än i många andra länder även om svenskt egendomsskydd på senare tid likformats mer med engelsk, amerikansk och europeisk sådan som är mer rotad i klassikt liberalt tänkande. Varför har skillnaderna varit så stora och varför blir de mindre?
Efter det engelska inbördeskriget (1642–1651) mellan ”rundhuvudena” (parlamentalisterna) och ”kavaljererna” (rojalisterna) samt efter den ärorika revolutionen år 1688, så antogs av det engelska parlamentet den 16 december 1689 lagen ”Bill of Rights”. Därmed fastställdes slutligen den engelska parlamentarismen. Den engelske konungen kunde nu inte längre regera landet ensam utan det engelska parlamentets samtycke. Rättighetsidéerna från Bill of Rights har sitt upphov i John Lockes tänkande. Både i Lockes filosoferande och under den nya statsformen så var rätten till egendom och frihet från godtycklig expropriering central. Det är denna sorts skriftställare och idéer Marx hänvisar till i det ovan nämnda citatet från “Den tyska ideologin” då han menar att ”De moderna franska, engelska och amerikanska skriftställarna är alla eniga däri att staten bara existerar för privategendomens skull, och detta har därför också gått in i det allmänna medvetandet.” (Marxists Internet Archive, 2023a)
“Bill of Rights” var en föregångare till den franska deklarationen om mänskliga och medborgerliga rättigheter, den amerikanska ”Bill of Rights” år 1791, den kanadensiska grundlagen om rättigheter och friheter, FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och den europeiska konventionen om skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna år 1948. Det engelska inbördeskriget brukar ses som den tidigaste borgerliga revolutionen även om den var en ofullständig sådan som skulle få en mer ren form i den franska revolutionen 1789. Sverige har aldrig haft en borgerlig revolution av samma typ. Man kan snarare se det som att egendomsrätt och näringsfrihet kan ses som att det trycktes på utifrån i ömsom långsammare, ömsom snabbare takt dels genom världskapitalismens expansion genom den fria konkurrensen och dels genom dramatiska geopolitiska händelser som det anti-feodala napoleonkriget. Arbetarrörelsens starka politiska inflytande under nittonhundratalet kan nog ses som en faktor bakom att klassiskt liberal äganderätt inte heller under 1900-talet period vann inflytande med större hast. Sveriges anslutning till EU kan ses som den senaste mer dramatiska händelse som snabbat på processen.
Personal – kriterier för rekrytering, rekryteringsbas och antal
Uppdaterad data om byråkraters klassbakgrund från tiden innan de träder in i byråkratin är mycket knapphändig. Så sent som vid nittiotalets början var dock klassrepresentativiteten tydligt snedfördelad när det gällde de högsta befattningarna i statsförvaltningen. Bland exempelvis departementsråden hade år 1990 inte mer än drygt tio procent sin bakgrund i socialgrupp 3, (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 182) som är den socialgrupp till vilken de traditionella arbetaryrkena räknades i den gamla socialgruppsmodellen. (SCB, 2016)20 Denna grupp utgjorde lite mer än hälften av den förvärvsarbetande befolkningen under denna tid, liknande arbetarklassens i snäv mening andel av den förvärvsarbetande befolkningen som den räknas i “Om klass”-serien. Nästan hälften av departementsråd och myndighetschefer hade en bakgrund i socialgrupp 1 vilken utgjorde mindre än 10% av den förvärvsarbetande befolkningen under denna tid och utgjordes av privata företagare, företagsledande tjänstemän och fria yrken (professioner), universitetsstuderande, högre tjänstemän i den offentliga sektorn samt hemmafruar till dessa grupper och pensionärer med yrkesbakgrund i dessa grupper. (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 182) Trenden har från sjuttio- till nittiotalet varit att socialgrupps 1:s andel av statsekreterar- och departementsrådsposter har växt medan dess andel av verkschefsposter har minskat till knapp fördel för de övriga två socialgrupperna.
Socialgrupp 1 Socialgrupp 2 Socialgrupp 3 Okänd
| 71 | 90 | 71 | 90 | 71 | 90 | 71 | 90 | |
| Statssekreterare | 23 | 35 | 46 | 25 | 31 | 35 | 0 | 5 |
| Departementsråd | 46 | 53 | 35 | 36 | 20 | 11 | 0 | 0 |
| Verkschefer | 48 | 34 | 38 | 43 | 13 | 17 | 2 | 6 |
Byråkratin på högsta nivå är i första hand ett över- och medelklassfenomen, särskilt om man ser hur liten andel av befolkningen dessa klasser utgör i jämförelse med arbetarklassen. Peter Ehn (1998) kan också fastslå att även om medlemskap i så kallade “ämbetsmannasläkter” (dvs. släkt inom den högre statliga förvaltningen) inte är enorm bland statssekreterare, departementsråd och verkschefer (ca 15% av dessa var rår 1990 en del av en sådan släkt) så är omkring 40% från släkter med bakgrund i den offentliga förvaltningen generellt (Ehn, 1998). De kommunala byråkraterna i sin tur har oftast inte en lika exklusiv klassbakgrund men även på kommunal nivå så ökar andelen med klassbakgrund inom de högre socialgrupperna ju högre upp i den kommunala hierarkin man kommer. (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 182) Om uppgifterna för 1990 är någorlunda gällande även i vår tid så bör man kunna anta att den högre byråkratins klassbakgrund är i byråkratin (om än inte alltid dess högsta skikt) själv och därutöver hos professioner, företagsledande yrken och företagsägare. En tydlig pluralitet statssekreterare och departementsrråd hade också år 1990 Stockholm som sin uppväxtort (Ehn, 1998) och samtliga statstjänstemannakategorier hade stor övervikt mot Stockholm som universitetsstudieort, för att ge Juholt även lite geografiskt vatten på sin kvarn.
| 1971 | 1990 | |
| Statssekreterare | 13 | 45 |
| Departementsråd | 26 | 38 |
| Verkschefer | 23 | 23 |
| 1971 | 1990 | |
| Statssekreterare | 38 | 47 |
| Departementsråd | 52 | 54 |
| Verkschefer | 67 | 61 |
Utbildningsmässigt så hade i alla fall så sent som år 2009 hela 68% av de statsanställda eftergymnasial utbildning. (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 183) Räknar man bort de mer renodlade arbetaryrkena anställda inom staten så lär andelen utgöra en ännu starkare majoritet. Särskilt exakt data för de högre tjänstemännen i allmänhet inom staten finns inte, däremot finns mer exakt sådan för specifikt politiker, general-, landstings- och kommundirektörer. Vad gäller specifikt politiker, general-, landstings- och kommundirektörer så gäller följande uppgifter för år 2021:
Alla med eftergymnasial utbildning på 3 år eller mer upp till forskarnivå tillhör inte professionsklassen men alla inom professionsklassen besitter eftergymnasial utbildning på 3 år eller mer upp till forskarnivå. Det hade inte varit en alltför vågad uppskattning att över hälften av politikerna tillhör professionsklassen och att omkring tre fjärdedelar av den högre byråkratin som en del av funktionärsklassen tillhör professionsfunktionärsskiktet.
Vi vet att de dominerande utbildningsinriktningarna inom statsförvaltningen är juridik och samhällsvetenskap (inkl. ekonomi). Vi vet också att svensk grundlag såväl som förvaltningspolitiska universitetsutbildningar lär ut skyddet av den borgerliga rätten som det huvudsakliga uppdraget för byråkratin och det borde inte vara kontroversiellt att säga att marknadsliberala, ofta nyklassiska, perspektiv dominerar inom nationalekonomin. På så vis har byråkratins personal genomgått en ideologiskt homogeniserande process för att kunna bli byråkrater, vilken än deras klassbakgrund må vara.
Sett till klassbakgrund, utbildningsnivå och det ideologiska innehållet i den utbildning man mottagit framgår att byråkratin till stor del reproducerar sig själv samt har sin största nyrekryteringskälla hos den klass vars intressen format det ideologiska innehållet i ens utbildning.
Som avslut på denna del om personalen inom staten som sådan kommer här några diagram som ger en överblick över samtliga offentliga byråkrater och förtroendevalda (politiker och övriga föreningsfunktionärer) inom den offentliga sektorn och över inom vilka områden av denna som de verkar.
Revenykälla
Den statliga byråkratins reveny (inkomst) kommer från skatteintäkter, försäljning av statens varor och tjänster och från statsskulden. Låt oss börja med statsskulden som år 2022 såg ut på följande vis:
| Statsskuld efter kontopost, År 2022 | Mdkr | Procent |
| Statsobligationer | 763 | 69,8 |
| Lån i utländsk valuta | 206 | 18,9 |
| Statsskuldväxlar | 73 | 6,7 |
| Övriga inhemska lån | 31 | 2,8 |
| Gröna obligationer | 20 | 1,8 |
| Premieobligationer | 0,0 | 0,0 |
| Summa statsskuld | 1 093 | 100,0 |
Även om det inte är bokföringsmässigt försvarbart att behandla statsskulden som samma sorts inkomstpost som en stående skatteintäkt så kan det som ett rent räkneexempel vara intressant att påpeka att bara statsobliagtionerna består av fler miljarder kronor än den enskilt största skatteposten, skatten på lön, som vi kommer se nedan. Även om man inte vet exakt vilka köparna av statsobligationer, realobligationer och obligationer i utländsk valuta är så är det som Riksgälden menar att “köpare kan vara både svenska och internationella pensionsfonder, försäkringsbolag, banker, fonder och centralbanker.” (Riksgälden, 2023) Exemplen som riksgälden ger på köpare är inte småspararna utan stora kapitalistiska institutioner – detta är inte en slump. Även om vi inte vet exakt vilka institutioner som äger statsskulden kan vi med säkerhet säga att vilka de än är så företräder de kapitalintressen. Den av Marx beskrivna mindre subtila kontrollmekanismen, statsskulden, styrks som en realitet av det enkla faktum att den moderna svenska statsskulden är omfattande och knappast ägd av småspararna. Snarare har staten “helt kommit i [kapitalisternas] klor genom statsskuldssystemet” (Marxists Internet Archive, 2023a).
Skattesystemet utgör en mer subtil kontrollmekanism. För att börja utforska denna måste vi först ställa oss frågan: varifrån kommer skatteintäkterna? För att få svar på den frågan kan vi titta på statens inkomster vilka år 2021 var följande:
| Statsbudgetens inkomster 2021, Utfall/prognos, miljarder kronor | mdkr |
| Direkta skatter på arbete (Skatt på lön) | 689,8 |
| Indirekta skatter på arbete (Arbetsgivaravgifter) | 637,3 |
| Skatt på kapital | 340,0 |
| Mervärdesskatt (Moms) | 513,7 |
| Punktskatter | 140,6 |
| Skatt på import | 7,3 |
| Restförda och övriga skatter | -4,9 |
| = Totala skatteintäkter | 2 323,9 |
| Varav skatter till EU | -7,3 |
| = Offentliga sektorns skatteintäkter | 2 316,5 |
| Varav kommunala inkomstskatter | -824,9 |
| Avgifter till AP-fonder | -284,4 |
| = Statens skatteintäkter | 1 207,2 |
| Periodiseringar | 27,8 |
| Inkomster av statens verksamhet | 43,3 |
| Inkomster av försåld egendom | 0,0 |
| Återbetalning av lån | 1,1 |
| Kalkylmässiga inkomster | 17,8 |
| Bidrag mm från EU | 14,6 |
| Avräkningar mm i anslutning till skattesystemet | -120,5 |
| Övrigt | 0,0 |
| = Summa inkomster | 1 191,3 |
Inkomstskatten för fysisk person tas ofta till stor del ut som källskatt vilket exempelvis innebär att ett belopp motsvarande skatt enligt en skattetabell dras från den skattskyldiges bruttolön redan innan den betalas ut av arbetsgivaren, som istället betalar in skattebeloppet till Skatteverket. Även många inkomster av kapital belastas med källskatteavdrag, där svenska banker normalt gör källskatteavdrag för ränteinkomster eller kapitalvinster vid försäljning av aktiefond.
Arbetsgivaravgift är en form av beskattning som betalas av en arbetsgivare ovanpå den lön som betalas till en arbetstagare, normalt som ett procentuellt påslag att betalas in till skattemyndigheterna. I Sverige uppgår arbetsgivaravgiften till 31,42 procent för alla anställda. Arbetsgivaravgiften baseras alltid på löntagarens bruttolön. Arbetsgivaravgiften är en social avgift kopplad till socialförsäkringssystemet.
Kapitalinkomstskatt, eller kapitalskatt i mer vardagligt tal, är ett samlingsbegrepp för skatter på utdelningar, ränteintäkter och kapitalvinster. Till exempel vinst som kan uppkomma vid försäljning av aktier.
Mervärdesskatt (mervärdeskatt), meromsättningsskatt, mervärdesomsättningsskatt (moms) och omsättningsskatt är konsumtionsskatter, alltså skatter som i sista hand betalas i samband med inköp för konsumtion.
Punktskatter är konsumtionsskatter som tas ut på specifika varor och tjänster. Exempel på punktskatter är tobaksskatt, alkoholskatt, energiskatt och koldioxidskatt. (Ekonomifakta, 2023b)
Den otvivelaktigt största källan till statens inkomster utgörs av direkt och indirekt skatt på arbete medan intäkterna från försäljning av statens varor och tjänster utgör en väldigt liten del (mer om denna potentiellt mer självständiga inkomstkälla senare), även om den är mer betydelsefull än t.ex. skatt på import. Tillsammans med momsen, som slår hårdare mot arbetare än de enskilt resursstarkare klasserna,21 utgör skatterna på arbete den överväldigande majoriteten av statens inkomster. Arbetsgivaravgifterna kan förstås ses som att de slår mot företagare på så vis att det gör det dyrare för dem att anställa men företagare har trots allt ett val att anställa eller ej, arbetstagare har inget val i huruvida arbetsgivaravgiften dras från deras lön eller ej. Kapitalskatter är en inte obetydlig men mindre andel av inkomsterna och en form av skatter som minskat i omfång sedan efter nittiotalskrisens omstrukturering av den svenska ekonomin, som vi kommer se nedan.
Om de som delegerar byråkraterna/funktionärsklassen inom staten deras maktbefogenheter är desamma som betalar dem – vilka är det då som betalar dem, utifrån uppgifterna ovan? Eftersom att skatten på arbete, direkt på löneinkomster eller indirekt på löneutbetalningar, är den största källan till statens intäkter så kan kanske arbetarklassen, den största andelen av löntagarna, ses som byråkratins uppdragsgivare. Ytligt sett är väl detta logiskt, men påståendet är magstarkt. Det som definierar proletariatet som klass nämligen dess åtskillnad från produktionsmedlen vilken möjliggör återbetalningen av deras skapade mervärde till dem i form av lön. Men varför beskattas då just arbete så tungt? Svaret är detsamma som till varför kapital beskattas så lågt: det är lättare för ett företag än för en arbetare att flytta till ett land med en stat och byråkrati som tar mindre betalt för sina tjänster. Ett tydliggörande exempel på detta är att i och med finansmarknadens avreglering under nittiotalskrisen och den påföljande allmänna finansialiseringen av den svenska ekonomin så störtdök bolagsskatten, en kapitalskatt.
På 1980-talet låg bolagsskatten i Sverige på 52%. (Henrekson & Stenkula, 2015) Det fanns dessutom en särskild vinstdelningsskatt för de största och mest lönsamma företagen som skulle användas till att finansiera löntagarfonderna. Det gjorde att den sammanlagda vinstbeskattningen för storföretag kunde uppgå till 57%. I praktiken var dock skatteuttaget betydligt lägre eftersom de höga skattesatserna kombinerades med generösa avdragsregler för investeringar och även för lagerhållning. I samband med den så kallade århundradets skattereform 1990 och i samband med nittiatlets lönsamhetskris, oftast helt enkelt kallad “nittiotalskrisen” (som namnet till trots inleddes år 1989), sänktes bolagsskatten från 52% till 30%, samtidigt som vinstdelningsskatten togs bort. I gengäld begränsades avdragsmöjligheterna. Därefter har skatten sänkts ytterligare i flera steg under 1990-, 2000- och 2010-talet. Tendensen mot allt lägre bolagskatt finns i de flesta OECD-länder, inte minst bland EU-länderna. I Sverige är bolagsskatten 20,6% sedan 2021. Dessförinnan var procentsatsen 21,4% för räkenskapsår från och med den 1 januari 2019 vilket var en sänkning från tidigare 22%. (Henrekson & Stenkula, 2015) (Sandberg, 2017) Vad den effektiva bolagsskattesatsen faktiskt är och har varit tvistas det om (Ekonomifakta, 2023c) men att bakgrunden till dess sänkning var att Sveriges ekonomi “öppnades” (att finansmarknaden avreglerades) och att syftet med sänkningen var att den svenska skattesatsen inte skulle skrämma iväg investeringar och företagsetableringar är ett vedertaget faktum. (Konjunkturinstitutet, 2019) (Hansson, 2014)
Med finanskapitalets stärkta ställning efter nittiotalskrisen och det fasta industriella kapitalets försvagade och/eller mer finansialiserade ägandestruktur så har kapitalets internationella rörlighet förenklats och statens beskattning av kapitalet försvårats. Såväl före som efter denna utveckling är kapitalet mer svårbeskattat än proletariatet men arbetares tendenser att bli skatteflyktingar är mer eller mindre lika låga då som nu medan kapitalet har blivit ännu mer svårbeskattat. I ljuset av denna mer subtila skattebaserade kontrollmekanism blir Marx påstående att “den moderna staten gradvis sålt sig till de besuttna genom skatterna” (Marxists Internet Archive, 2023a) mer förståeligt. Men det kan preciseras än mer om man förstår att en mer aggressiv beskattning av kapitalet än vad kapitalismens förutsättningar vid en given historisk period tillåter, för att lönsamheten inte ska hotas, mer eller mindre automatiskt leder till kapitalflykt. Detta leder i sin tur inte bara till ett hotat finansiellt underlag för statens verksamhet. Kapitalflykt innebär också varubrist, prisökningar och arbetslöshet – något staten och väldigt sällan de privatkapitalistiska intressena brukar få skulden för. Den privata äganderätten av produktionsmedlen innebär alltså mer eller mindre automatiskt att staten måste följa de privata ägarnas intressen och att om de inte gör det så förlorar den politisk legitimitet inte bara hos kapitalisterna utan hos folket i allmänhet. I strukturalistisk marxism brukar denna situation sammanfattas utifrån följande teser:
- Staten tjänar nödvändigtvis kapitalistklassens intressen, då statens egna finansiella hållbarhet är direkt beroende av ekonomin
- Staten tjänar nödvändigtvis kapitalistklassens intressen, då statens legitimitet är beroende av ekonomin (Barrow, 1993)
Det enda sättet staten kan göra sig oberoende av denna relation är att ta produktionen helt eller delvis under egen regi men som vi har sett utgör idag statens produktion av varor och tjänster en mycket liten del av dess inkomster och har krympt över tid, särskilt dramatiskt under nittiotalskrisen.
Sammanfattning – byråkratins klasskaraktär
Har vi idag i enlighet med det Social- och Sverigedemokratiska idealet neutrala tjänstemän inom staten? Det beror på vad man menar. I sin klasskaraktär är den offentliganställda funktionärsklassen en tjänare av kapitalet i en mycket bokstavlig mening. Detta ser vi i byråkraternas uppdragsbeskrivning och i den ideologi de internaliserar under sin utbildnings gång, i deras revenykälla som villkorade intäkter från kapitalistklassen och i vilka klasser de står närmast i social bakgrund utanför byråkratin som sådan. Men en tjänare är inte densamme som den han tjänar. Likt sultanens vesir kan ha egna idéer om hur hovet och riket bör styras så kan funktionärerna tycka sig veta bättre än enskilda kapitalister eller deras gemensamma intresseorganisationer om hur deras stat ska fungera eller hur den kapitalistiska ekonomin inom byråkraternas stats gränser bör administreras. Deras relativa autonomi tillåter dem ett visst spelrum och deras snävare klassintressen (vad gäller karriär, lön, makt osv.) kan få dem att ta beslut som går emot kapitalisternas upp till gränsen för vad som hade provocerat dem nog att begå kapitalflykt eller att sätta in annan åtgärd. Med andra klassers bristande insyn i statens och byråkratins olika verksamheter och bristande insyn i vad statens funktionärers och professioners särskilda färdigheter faktiskt består av som vapen så kan byråkraterna legitimera en nästan oändligt svällande byråkrati som kanske mer än den säkrar kapitalismens reproduktion säkrar denna klass reproduktion, expansion och välmående. Ur detta perspektiv kan byråkratin inte ses som ”neutral” i klasskampen. Men är den ”politiserad”, som SD menar att den är och som S menar att SD vill att den ska bli?
Kan byråkratin alliera sig med andra klasser som har sina egna kanaler för att lägga press på kapitalisterna så kan den få ännu bättre förutsättningar för att premiera det egna snäva klassintresset. I och med demokratins genombrott och de organiserade icke-kapitalistiska klassintressenas intåg i staten har möjligheterna till denna sorters samarbeten stärkts (låt gå för att dessa intressen under olika historiska perioder är mer eller mindre urvattnade via sina representationskanaler.) Förutsättningarna för en ”politisering” av byråkratin har alltså stärkts av demokratins intåg på så vis att byråkraterna har fler klasser att förhandla med i och med statens ”öppnande”, detta från att ha varit kapitalisternas stängda verkstad. Det möjliggör dock också att byråkratins politiska medvetande i viss mån kan ta motsägelsefulla uttryck sett till dess politiska möjligheter och snävt ekonomiskt klassintressemässiga bundenheter till kapitalet. Man är beroende av den kapitalistiska ekonomins välmående för att trygga de egna finanserna och den egna legitimiteten men man är samtidigt tvungen att tygla ekonomin för att mildra kapitalismens värsta avigsidor för att på så vis säkra förtroendet från de exploaterade klasserna, deras skattemoral och acceptans av en stor offentlig sektor. Sliten mellan dessa motstridiga mål blir byråkratin oundvikligen ”politiserad” på så vis att den måste balansera i viss mån dubbla lojaliteter i klasskampen. Men vartåt lutar byråkratins lojaliteter idag och hur ser ”politiseringen” ut konkret?
Som vi argumenterat för tidigare (Johansson, 2023) så har nittiotalskrisen inte bara omstrukturerat den svenska ekonomin utan även den svenska staten. Tiden fram till denna omstrukturering och från och med den direkta efterkrigstiden kan ses som tiden för den korporativa staten. Då hade organiserade icke-kapitalistiska klassintressen en högre (men inte för den delen särskilt hög i absoluta termer) närvaro inte bara i regering och riksdag. Även i byråkratisk beredning, beslutsmakt och förvaltning genom inkvotering av föreningsfunktionärer var denna närvaro högre. Relationen mellan politiken och bl.a. byråkratin under denna tid har beskrivits (Svensson, 2012) som en allians runt ett program om en kraftigt expanderad offentlig sektor vilket var fördelaktigt dels för den offentliga byråkratin och de offentliganställda professionerna och dels för arbetarklassen som arbetade inom välfärden eller konsumerade den. Denna allians hade också under denna tid möjligheter till och politiskt intresse i att trygga statens finanser via högre, men begränsad, grad av statlig varu- och tjänsteproduktion samt kapitalbeskattning. Denna klassallians hade möjlighet till detta givet världskapitalismens dåtida behov av en närmre bundenhet till nationalstaterna och ett intresse i detta då skattebördan i lägre grad föll på den egna klassalliansens medlemmar. Denna allians har varit socialdemokratins politiska projekt och den klassallians som varit dess maktbas. Via detta politiska programs uttalade mål har man i begränsad mån kunnat konkurrera med (1) det kapitalistiska uppdraget för byråkratin. Tack vare inkvoteringen av föreningsfunktionärer från arbetarrörelsen i beredning, beslutsmakt och förvaltning har man haft en alternativ rekryteringskälla till (2) byråkratins ordinarie sociala bas. Slutligen gav de på den tiden mer realistiska alternativen till statens finansiering, statlig varu- och tjänsteproduktion, större men begränsade möjligheter att inte frukta (3) kapitalistklassens disciplinering via ekonomiska medel. På så vis kunde socialdemokratin utöva reell motmakt mot kapitalisternas grepp över staten, även om denna motmakt i slutändan var otillräcklig för att bibehålla det socialdemokratiska programmet.
Men avkorporativiseringen under nittiotalet kom att innebära proportionerligt fler partiföreträdare snarare än föreningsfunktionärer från arbetarrörelsen i utredningar och i myndighetsstyrelser, fler myndigheter som kom att styras med myndighetschef allena och av dessa chefer var och är en betydelsefull andel partipolitiskt tillsatta. Lägg därtill det faktum att fler personer än någonsin idag lever gott på politik både genom generösa partistöd, politikerersättningar och genom att vara anställda som politiskt sakkunniga. Tillväxten av personer i partierna som försörjer sig på politiska uppdrag har också skett i takt med att antal partimedlemmar totalt. (Hagevi, 2014) Detta har dels omvandlat ledarskapet i den socialdemokratiska koalitionen till att mer likna en allians mellan å ena sidan byråkratin och å andra sidan politikerna som en nästan egen klassfraktion snarare än som förtroendevalda inom arbetarrörelsen.23 Men det är inte bara socialdemokratiska politiker som professionaliserats utan samtliga partiers politiker.
Trots att politikerna kan bilda en demokratisk korridor för de undertryckta klasserna att färdas genom in i staten för att där slå ett handslag med funktionärerna så är idag tendensen en annan. Idag har istället politiker av samtliga partitillhörigheter i högre och högre grad börjat organisera sig med funktionärer i ett egenintresse av högre ersättning i utbyte mot att delegera mer och mer ansvarsområden till funktionärerna som klass. Dessa utökade ansvarsområden leder till ett ökat informationsövertag för funktionärerna och en bristande insyn från andra klasser i funktionärernas verksamhet. Både i vad den går ut på och vad dess grad av nödvändighet är. Detta blir i sin tur ett vapen i kampen för högre grad av autonomi, befogenheter, anställningsmöjligheter, ersättningsnivåer och karriärsmöjligheter.
Som kanske framgår är politikernas klassintressen också i en pendlande position. Detta är för att de precis som byråkraterna tillhör funktionärsklassen. Den som delegerat dem deras maktbefogenheter är dock ytterst väljarna som kan “avskeda” dem genom att inte rösta på dem. Däremot är det inte väljarna, eller snarare partimedlemmarna, som via medlemsavgifter i samma grad utgör källan till deras reveny. Under senare år har vi istället kommit att se hur deras reveny kommit att utgöras av samma källa som byråkraternas reveny – skatterna. (Hagevi, 2014) På så vis är politikerna trots sina likheter med byråkratin en kanske ännu mer motsägelsefull fraktion av funktionärsklassen. På grund av politikernas likheter med byråkratin har de utifrån dessa likheter här behandlats tillsammans. I nästa artikel ska politkerna undersökas från ett annat perspektiv tillsammans med de två sista delarna av de regerande klasserna med vilka de delar likheter – föreningsfunktionärerna och de policyprofessionella.
Referenser
Alandh, A. (Regissör). (2021). Partiledaren som klev ut ur kylan [Film]. Sverige: SVT.
Allt om arbetsmiljö. (2018, 10 september). Utmaning hitta chefer till offentliga sektorn. Allt om arbetsmiljö. Hämtad 2023-09-07 från https://alltomarbetsmiljo.se/nyheter/utmaning-hitta-chefer-till-offentliga-sektorn
Anderson, P. (1987). Den absoluta statens utveckling. (3. uppl.) Lund: A/Z förl..
Aurora. (2023a). Bilagor till artikelserien “Om klass”. Göteborg: Aurora.
Aurora. (2023b). Om klass del 3 – Medelklasserna. Göteborg: Aurora.
Aurora. (2023c). Om klass del 2 – “Mellanskikt” – en kritik och ett alternativ. Göteborg: Aurora.
Aurora. (2023d). Om klass – introduktion. Göteborg: Aurora.
Barrow, C.W. (1993). Critical theories of the state: Marxist, Neo-Marxist, Post-Marxist. Wis.: University of Wisconsin Press.
Boström, H. (2023, 6 maj) Att utmana socialdemokratin är inget hot mot demokratin. Göteborgs-posten. Hämtad 2023-09-03 från https://www.gp.se/ledare/att-utmana-socialdemokratin-%C3%A4r-inget-hot-mot-demokratin-1.98856650
Danieli, A. (2021). Enpartistaten [Elektronisk resurs]. Stiftelsen Fritt Näringsliv/Timbro.
Danieli, A. & Jansson. (2022, 3 augusti). Stärk skyddet för egendom i grundlagen. Svenska Dagbladet. Hämtad 2023-09-06 från https://www.svd.se/a/34WJWA/timbro-stark-skyddet-for-egendom-i-grundlagen
Ehn, P. (1998). Maktens administratörer – Ledande svenska statstjänstemäns och politikers syn på tjänstemannarollen i ett förändringsperspektiv. Edsbruk: Akademitryck AB.
Ehrenreich, John & Barbara. (1999) “The Professional-Managerial Class” ur Between Labor and Capital. South End Press
Ekonomifakta. (2023a, 7 september). Statsskulden. Ekonomifakta. Hämtad 2023-09-07 från https://www.ekonomifakta.se/fakta/offentlig-ekonomi/statsbudget/statsskulden/
Ekonomifakta. (2023b, 6 mars). Statsbudgetens inkomster. Ekonomifakta. Hämtad 2023-09-07 från https://www.ekonomifakta.se/fakta/offentlig-ekonomi/statsbudget/statsbudgetens-inkomster/
Ekonomifakta. (2023c, 18 juli). Bolagsskatt – internationellt. Ekonomifakta. Hämtad 2023-09-07 från https://www.ekonomifakta.se/Fakta/skatt/Skatt-pa-foretagande-och-kapital/Bolagsskatt/
Ericson, B. (2016). Den härskande klassen: en bok om Sveriges politiska elit. ([Ny utg.]). Stockholm: Lind & Co.
Erik., Sandberg, (2017). Jakten på den försvunna skatten: så blev Sverige ett skatteparadis för de rika. Stockholm: Ordfront.
Hagevi, M. Fyra decenniers partistöd, Statsvetenskaplig tidskrift, Årg. 116 (2014);
Hansson, Å. (2014). Dags för en ny skattereform (Ekonomisk Debatt 42(4), 42–53).
Henrekson, M. & Stenkula, M. (2015). Swedish taxation : developments since 1862. New York: Palgrave Macmillan.
Heinrich, M. (1989). Capital in general and the structure of Marx’s Capital. Capital & Class, 13(2), 63–79. https://marxismocritico.files.wordpress.com/2012/01/capital-in-general-heinrich.pdf
Isaksson, A. (2006). Den politiska adeln. (Ny, rev. uppl.) Stockholm: Bonnier fakta.
Johansson, V. (2023, 21 april). Den socialdemokratiska staten? [Blogginlägg]. Hämtad från https://foreningenaurora.wordpress.com/2023/04/21/den-socialdemokratiska-staten/
Kautsky, K. (1906). Den sociala revolutionen. Stockholm: Björck & Börjesson.
Konjunkturinstitutet. (2019). Svenska skatter i internationell jämförelse. Stockholm: SNS Förlag.
Lindberg, A. (2023-05-03). Ulf Kristersson reser i demokratins utmarker. Aftonbladet. Hämtad 2023-09-03 från https://www.aftonbladet.se/ledare/a/on803m/under-ulf-kristersson-blir-sverige-mindre-fritt?fbclid=IwAR05i4bFpXssF8T6RaJRNBcsIG3y7REu666SJLk7OafA-qkov7rTZIGyZbM
Landström, S. (1954). Svenska ämbetsmäns sociala ursprung. Diss. Uppsala Universitet, 1954.. Uppsala.
Lindgren. H. (2022, 17 juni). Akademiker är vår nya missnöjda herreklass. Svenska dagbladet. Hämtad 2023-09-03 från https://www.svd.se/a/66OXzo/overskott-pa-akademiker-bildar-en-missnojd-och-besviken-elit
Lundberg Andersson, H. (2023, 13 februari). SD-toppen om petade Ribbenvik: “Dags att städa”. Expressen. Hämtad 2023-09-03, från http://www.gp.se/jobbstudier/1.624868-karen-studentens-rost
Marx, K. (1978). Kapitalet: kritik av den politiska ekonomin. Tredje boken. Den politiska ekonomins totalprocess. (Andra upplagan). Interdruck, Leipzig: Bo Cavefors Bokförlag/Dietz Verlag GmbH.
Marx, K. & Engels, F. (1975). Ekonomiska skrifter: skrifter i urval. (1. uppl.) Staffanstorp: Cavefors.
Marx, K. (1985). Kapitalet: kritik av den politiska ekonomin. Andra boken. Kapitalets cirkulationsprocess. (Andra upplagan). Printed in DDR: Arkiv-Zenit förlag.
Marx, K. (2014). Kommunistiska manifestet (Andra upplagan). Stockholm: Bokförlaget Röda Rummet.
Marx, K. (2013). Kapitalet: kritik av den politiska ekonomin. Första boken. Kapitalets produktionsprocess. (Sjätte upplagan). Halmstad: Arkiv förlag.
Marxists Internet Archive. (2023a). Den tyska ideologin. Hämtad 2023-09-04, från https://www.marxists.org/svenska/marx/1846/03-d036.htm
Marxists Internet Archive. (2023b).Pariskommunen. Hämtad 2023-09-04, från https://www.marxists.org/svenska/marx/1871/17-d016.htm
Miliband, R. (2009). The state in capitalist society. Pontypool: Merlin Press.
Motion 1990/91:K244. Grundlagsskydd för äganderätten och näringsfriheten. Tillgänglig: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/grundlagsskydd-for-aganderatten-och_ge02k244/
Nyman, O. (1976). Rekryteringen till de svenska centrala ämbetsverkens chefsposter 1915-1975 . Statsvetenskaplig tidskrift, 79(2), 77-90.
Pierre, J., Ehn, P. (1999). The Welfare State Managers: Senior Civil Servants in Sweden. I Page, Edward C., Wright, Vincent (Red.), Bureaucratic élites in western European states: [a comparative analysis of top officials]. Oxford: Oxford University Press
Premfors, R., Ehn, P., Haldén, E. & Sundström, G. (2009). Demokrati och byråkrati. (2., rev. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
RF 1974:152. Regeringsformen. https://lagen.nu/1974:152
Riksgälden. (2023, 7 september). Hur lånar staten? Riksgälden. Hämtad 2023-09-07 https://www.riksgalden.se/sv/var-verksamhet/statsskulden/hur-lanar-staten/
Rothstein, B. (1985). Managing the Welfare State: Lessons from Gustav Möller. Scandinavian Political Studies, Vol. 8 – No. 3, 1985. ISSN 0080-6757
Rothstein, B., Garsten, C. Svallfors, S. Makt utan mandat (Daidalos 2015)
SCB. (2023). Yrkesregistret med yrkesstatistik. Hämtad 2023-09-03, från https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/arbetsmarknad/sysselsattning-forvarvsarbete-och-arbetstider/yrkesregistret-med-yrkesstatistik/
SCB. (2016). Sociala grupperingar för nationellt och internationellt bruk. Stockholm: SCB.
Svallfors, S. (2014). Politik som organiserad kamp [Elektronisk resurs] nya spelare och nya spelregler i Sverige. ARKIV. Tidskrift för samhällsanalys. (3, 39-64). Hämtad från http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-97441
Svensson, A. (2023, 4 juni). Juholt gjorde “klägg” bevingat. Dagens nyheter. Hämtad 2023-09-03 från https://www.dn.se/kultur/sprakkronika-juholt-gjorde-klagg-bevingat/
Svensson, T. (2012). Socialdemokratins dominans en studie av den svenska socialdemokratins partistrategi. Johanneshov: TPB.
Therborn, G. (1980). Vad gör den härskande klassen när den härskar?: statsapparater och statsmakt under feodalism, kapitalism och socialism. [Elektronisk resurs] Stockholm: Zenit. https://www.marxistarkiv.se/klassiker/therborn/vad_gor_harskande_klassen.pdf
Noter
- Se till exempel Boström, H. 2023 https://www.gp.se/ledare/att-utmana-socialdemokratin-%C3%A4r-inget-hot-mot-demokratin-1.98856650 och Lindberg, A. 2023 https://www.aftonbladet.se/ledare/a/on803m/under-ulf-kristersson-blir-sverige-mindre-fritt?fbclid=IwAR05i4bFpXssF8T6RaJRNBcsIG3y7REu666SJLk7OafA-qkov7rTZIGyZbM ↩︎
- En teori som även framförts av den “S-märkta” statsvetaren Bo Rothstein i hans avhandling “Den socialdemokratiska staten” och i uppföljaren “Den korporativa staten”.
↩︎ - Ett framträdande exempel på detta är journalisten David Goodhardts elitdefinition som innefattar bl.a. akademiker i sin “Somewheres”-kategori. Bland annat Svenska Dagbladet har valt att lyfta fram denna analys (se Lindgren, 2022). Även Matthew Goodwin bör nämnas i sammanahanget som i sin “Values, Voice and Virtue” menar att den nya eliten består av “doctors, architects, newspaper editors, journalists, politicians, publishers, think-tankers, broadcasters, civil servants and academics” (Goodwin, 2023, s. 14)
↩︎ - Denna artikel syftar till att analysera de specifika grupper av människor som utgör de svenska regerande klasserna. Även om de där inte diskuteras specifikt som klass så faller de dock inom ramen för de undersystem av staten som Clyde W. Barrow presenterar i sin “Critical Theories of the State – Marxist, Neo-marxist and Post-marxist”. (1993) Dessa är:
– The governmental subsystem, consisting of elected legislative and executive authorities;
– The administrative subsystem, consisting of the civil service bureaucracy, public corporations, central banks, regulatory commissions, and ”private” professional associations that exercise government-delegated regulatory authority
– The coercive subsystem, consisting of the military, police, judiciary, and intelligence agencies
– The ideological subsystem, consisting of schools, universities,and government-financed cultural and scientific organizations.
Dessa undersystem som konstituerande för den moderna kapitalistiska staten är en definition av staten som Barrow menar hör till den instrumentalistiska skolan av marxistisk statsteori med sin främste företrädare i Ralph Miliband. Till den ideologiska legitimeringsapparaten räknar Miliband också media, främst journalistisk sådan. Det finns i Barrows kategorisering ingen självklar hierarkisering av systemen men i Milibands mer djupgående analys framgår det att definieringen av t.ex. universiteten som en institution tillhörande den regerande klassmakten är mer komplicerad medan t.ex. den högre statsförvaltningens roll är desto mindre komplicerad. Jag menar att det utifrån ett klassociologiskt perspektiv är uppenbart att de grupper som utgör journalist- och akademikerkåren inte har lika stark roll som regerande klassmakt som klasserna inom staten. Inte heller har de en lika stark roll som de policyprofessionella vilka springer genom de statliga institutionernas svängdörrar. Både utifrån mitt klassociologiska och Milibands statsvetenskapliga perspektiv anser jag det legitimt att behandla den ideologiska apparaten och klasserna inom den som ej lika klart regerande som grupperna inom vad jag identifierar som de regerande klasserna.
↩︎ - Karl Kautsky, född 18 oktober 1854 i Prag, död 17 oktober 1938 i Amsterdam, var en socialdemokrat och ekonom. Kautsky grundade 1883 tidskriften Neue Zeit, som hade till uppgift att vara hela det tyska socialdemokratiska partiets vetenskapliga organ och som sedermera kom att särskilt representera den marxistiska riktningen i partiet. Kautskys politiska och teoretiska utveckling efter arbetarrörelsens splittringar i och med det första världskriget kan diskuteras men tiden för föredraget “Den sociala revolutionen” (1902), från vilken hans regerande/härskande-distinktion är hämtad, kan tryggt placeras i hans ortodoxt marxistiska fas. (Kautsky, 1906)
↩︎ - Under förabsolutistiska tider genom de egna förläningarna inom vilka man agerade som en tämligen autonom “underkung”, under absolutistiska tider som tjänstemannaadel inom staten.
↩︎ - Författaren skriver: “Nedan redovisas resultaten av en genomgång av samtliga utnämningar av ordinarie myndighetschefer som regeringen Löfven gjorde mellan åren 2014 och 2020. Med myndighetschefer avses generaldirektörer och därmed jämförbara tjänster med annan benämning. (…) Med partipolitisk bakgrund avses tidigare tjänstgöring som folk- eller förtroendevald för något parti eller anknuten organisation, alternativt som politisk tjänsteman inom regeringskansliet eller på ett riksdagskansli.[60] Många myndighetschefer har bakgrund i Regeringskansliet under regeringen som utnämnt dem, men enbart uttryckligt politiska tjänster har räknats in. En politisk utnämning är en utnämning av en person med partipolitisk bakgrund till myndighetschef enligt ovan.” (Danieli, 2021)
↩︎ - Det har visat sig oväntat svårt att komma över uppgifter för totalt antal myndighetschefer dessa år. Även om vi kan se att det absoluta antalet politiska rekryteringar ökat markant i vår tid så hade det så klart varit mycket intressant att se utvecklingen av den relativa andelen sedan 1915. Även om det inte går att veta till vilken grad så kan man nog med viss säkerhet anta att de politiska utnämningarna ökat även relativt, särskilt sett till utvecklingen under 90-talet och regeringen Persson och utvecklingen därefter. ↩︎
- ”Beträffande kriterier för bestämmandet av vilka chefsposter som skulle ingå i undersökningen kan först konstateras att endast myndigheter med självständig ställning, icke sorterande under annat ämbetsverk, har beaktats. Vidare har ute-slutits sådana organ, där ämbetsmännen endast utgör ett underordnat kansli och beslutanderätten sålunda utövas av icke-ämbetsmän. Chefsfunktionen skall vara knuten till den professionella toppbefattningen, inte till styrelsen. Urvalet har bestämts av den vid varje tillfälle gällande organisationen, varför ett organ, som utelämnats för ett visst undersökningsår, kan ha medtagits för senare undersökningsår och vice versa -vilket också inträffat – på grund av något ändrad status.” (Nyman, 1976, s. 80) ↩︎
- “Göran Persson beskriver i sina memoarer hur han som statsminister använde utnämningsmakten för att uppnå politiska målsättningar och ordna politiska reträtter. Denna slutsats drogs även av konstitutionsutskottet under hans regeringstid.” (Danieli, 2021)
↩︎ - Se t.ex. Adam Danielis och Timbros “Enpartistaten” (2021)
↩︎ - I alla fall om man ska tro debattörer som Danieli (2021) som menar att “Regeringen Löfven har i många fall rekryterat tidigare politiker som opolitiska chefer, och har i mycket hög grad utnämnt egna partiföreträdare och nära förtrogna. Socialdemokratin har agerat i strid med grundlagen och missbrukat regeringsmakten.” ↩︎
- Min rekommendation är “The State in Capitalist Society” av Ralph Miliband. (Miliband, 2009)
↩︎ - Som under Marx tid kunde ha en mer personlig karaktär i en enskild eller några få enskilda kapitalister. Detta skiljer sig från dagens väldiga korporationer med ett mycket mer splittrat ägande. Detta ägande vilar dock likväl på privategendomens grund och bankernas verksamhet är i högsta grad kapitalistisk.
↩︎ - De kan förstås också göra det. Den f.d. stats- och utrikesministern Carl Bildt har t.ex. haft styrelseuppdrag för familjen Lundin, en av Sveriges 15 största finansdynastier.
↩︎ - Alltså under Napoleon Bonaparte den förste.
↩︎ - Med “det moderna Frankrike” menas i sammanhanget Frankrike efter revolutionsutbrottet 1789 fram till Napoloeons maktövertagande 1804.
↩︎ - Fr.o.m. revolutionen 1830 så etablerades den andra republiken vars valsystem var baserat på en snäv och privilegierad väljarskara bestående av egendomsägare vilket därigenom uteslöt arbetare. Revolutionen 1848 införde reell allmän rösträtt men redan 1852 tar Napolen III makten och upphävde republiken.
↩︎ - Detta gäller även de professionsgrupper inom byråkratin som inte besitter delegerad makt från kapitalisterna. I deras fall handlar det snarare om den mycket generösa lojalitetsränta som betalas dem som vida överskrider det faktiska värdet i deras professionella färdigheter och de informella möjligheterna till framtida makt och karriärvägar.
↩︎ - Idén till att utgå från just dessa tre faktorer kommer från “Vad gör den härskande klassen när den härskar?” av Göran Therborn. För att illustrera vilken klasskaraktär en stat har, eller tydliggöra vilken klass som har strategisk kontroll/härskar över en stat, så använder sig den marxistiska sociologen Göran Therborn i sin bok “Vad gör den härskande klassen när den härskar?” (Therborn, 1980) av en organisationsteoretisk modell utifrån vad han kallar en “socialprocessmetod.” I denna behandlas “organisationer som processer vilka formellt är uppbyggda genom specifika mekanismer av inflöde, omvandling och utflöde, [vilket möjliggör att vi direkt kan] relatera dem till den fortlöpande samhällsprocess av reproduktion och förändring, vilken tillhandahåller inflödena och tar emot utflödena. En organisations klasskaraktär kan sedan fastställas genom det sätt på vilket processer av inflöde, omvandling och utflöde genomströmmas och formas av klasskampen.” (Therborn, 1980, s. 15)
Therborn illustrerar mekanismerna i modellen med hjälp av en punktlista:
Inflödesmekanismer:
1. Principer som reglerar vilken typ av uppgifter som staten handlägger.
2. Kriterier för rekrytering av personal till statsapparaterna.
3. Sätt att trygga statsinkomsterna.
Omvandlingsprocesser:
4. Sätt för beslutsfattande och handläggning av uppgifter.
5. Formandet av positioner i organisationen och av relationerna mellan deras innehavare.
6. Sätt att fördela och använda materiella resurser.
Utflödesmekanismer:
7. Formandet av statens beslut och praktiker gentemot andra stater gentemot det samhälle av vilket staten är del.
8. Formandet av den statliga personalens relationer till personalen i andra stater till andra medlemmar av det egna samhället.
9. Sätt för utflöde av materiella resurser från staten. (Therborn, 1980, s. 16)
Att fastställa statens klasskaraktär är inte denna artikels syfte utan syftet är att fastställa statstjänstemännens och politikernas klasskaraktär. Därför kommer inte alla punkter i Therborns modell att behandlas utan fokus kommer ligga på de mest relevanta, även om en analys av samtliga mekanismer och processer är viktiga för att förstå staten som en helhet i en kontext av ett konstant flöde sociala processer denna både formar och formas av. I första hand är det inflödesmekanismerna som blir relevanta för att förstå de regerande klasserna då vi vill få en klar bild av deras uppdrag (inflödesmekanism 1), den klassmässiga rekryteringsbasen för dem som funktionärer, dvs. funktionärernas klassbakgrund, (inflödesmekanism 2) och deras revenykälla (inflödesmekanism 3) då detta är förutsättningen för deras existens som klass. Övriga processer och mekanismer är inte ointressanta men är som mest betydelsefulla för att diskutera staten som sådan. Här utforskas dock i första hand den offentliganställda byråkratins klasskaraktär, även om det i en mer omfattande studie hade varit av intresse att titta även på övrigra processer och mekanismer för detta syfte. Det ska alltså understrykas att Therborns modell här inte kommer att följas till punkt och pricka utan fungerar istället som underlag till en lämplig disposition för att analysera de regerande klasserna inom staten som klass.
↩︎ - Utöver Sieyès och Hegel har han sällskap av Marx och Weber i denna identifikation av den kapitalistiska statens uppdelning av en privat och offentlig sfär.
↩︎ - Se det första kapitlet i Perry Andersons “Den absoluta statens uppkomst” för en god redogörelse av detta. (Anderson, 1987)
↩︎ - För den som i läsande stund är intresserad av hur denna modell såg ut så kan man ta en titt på följande:
Socialgrupp I (Utgjorde år 1968 7.8% av befolkningen i åldern 15-74 år)
Företagare, företagsledande tjänstemän och fria yrken
Högre tjänstemän i den offentliga sektorn
Hemmafruar
Universitetsstuderande
Pensionärer utan förvärvsarbete
Socialgrupp II (34.7% av befolkningen)
Bönder och medhjälpande hustrur
Småföretagare och medhjälpande hustrur
Förmanspersonal
Tekniker och kontorspersonal
Lägre tjänstemän i den offentliga sektorn
Hemmafruar
Gymnasiestuderande och motsvarande
Pensionärer utan förvärvsarbete
Socialgrupp III 3 (57.5% av befolkningen)
Småbrukare, fiskare, skogarbetare
Arbetare i privata företag
Biträdespersonal i den privata sektorn
Arbetare och biträdespersonal i den offentliga sektorn
Oanställda
Invalidiserade
Hemmafruar
Övriga studerandekategorier
Pensionärer utan förvärvsarbete
↩︎ - Engels lag är en statistisk regelbundenhet först upptäckt på 1800-talet av den tyske statistikern Ernst Engel. Engels studerade belgiska arbetarhushåll och märkte då att ju större inkomsterna var hos dessa desto lägre var livsmedelsinköpens procentuella andel av hushållens konsumtion. Det innebär att inkomstelasticiteten hos livsmedel är lägre än ett. Det är alltså dyrt att vara fattig på så vis att vissa konsumtionsvaror är icke-förhandlingsbara (särskilt mat) och utgör en större relativ andel av din konsumtion ju mindre dina absoluta pengaresurser är. Höjd moms, alltså skatt på konsumtionsvaror, slår således hårdare mot de enskilt resurssvagare klasserna i samhället.
↩︎ - Den offentliga sektorns väldiga expansion har också lett till att andelen offentliganställda professioner och funktionärer blivit en växande andel av koalitionens väljarbas och som andel vuxit på bekostnad av den historiska arbetarbasen som, av skäl vi inte kommer gå alltför djupt in på i denna artikel som handlar om “klägget” och inte om väljarkolaitioner i allmänhet, har börjat överge koalitionen till förmån för sofflocket eller Sverigedemokraterna (Socialdemokraterna är dock fortfarande det största arbetarpartiet sett till väljare men har Sverigedemokraterna hack i häl).
↩︎
Föreningen Aurora 