On the 14th of december 2023, Anders-William Berg from the organization Aurora, interviewed Wolfgang Streeck, economic sociologist and emeritus director of the Max Planck Institute for the Study of Societies in Cologne. The interview was recorded and originally meant for the podcast format. We encountered technical difficulties with the audio file, however, and had to scrap the episode. The interview was instead transcribed and can now be posted to this website as a text interview.
The interview touches on the economic and political history of Germany since German reunification, the degeneration of social democracy and the corporatist state, similarities between Germany’s and Sweden’s experiences of the 90s, the dominance of Germany within the EU, Germany’s peculiar relationship to Russia and Russian gas, to what extent the Americans control German and EU foreign policy, the european migrant crisis’ causes and effects, the development of european but particularily german right-wing populism and perhaps most importantly – the rise of the political pheonmenon of Sahra Wagenknecht.
Wagenknecht is a German politician, economist, author, and publicist. Since 2009 she has been a member of the Bundestag, where until 2023 she represented The Left. She has been both the co-chair of the party and leader of the parties internal Communist Platform. In 2024 she founded the party Bündnis Sahra Wagenknecht, to contest elections onwards. Wagenknecht, a life-long marxist born and raised in the old German Democratic Republic of east Germany, is a curious figure in that she today represents what could be seen as both socialist and, among other things, anti-immigration positions. As a founding member of ”Aufstehen”, a sort of precursor-organization to Bündnis Sahra Wagenknecht, Wolfgang Streeck develops towards the end of the article on the Wagenknecht phenomenon with particular insight.
Anders: At the time of German reunification, was it (the reunification) seen as a potential net gain economically and politically at the time and how did it all play out?
Streeck: I lived in United States by then, so I watched this from afar. But of course the general idea of unification was to integrate the former East Germany (GDR) into the European system, and to do this full scale. That included on the one hand the market economy, and indeed the immediate access of the former GDR to the European Union by joining West Germany. It also required the entire social system, that is the system of social security which was completely extended to East Germany. That’s a very typical thing from the Kohl era. There was the compromise between the unions and capital if you want. So both were extended. That of course created all kinds of problems, it was very expensive to begin with. They also had the wrong exchange rate after joining West Germany, resulting in de-industrialization and very rapid increase in unemployment – which was baffled by the traditional West German welfare state. So you had an enormous amount of people that went on welfare support, or had to because their jobs disappeared.
Anders: There has been talk about “ostalgie,” nostalgia for the east. First of all is it real? And is it rational? Was it a legitimate sense of political, economic, cultural loss in the east during these years?
Streeck: I think you shouldn’t buy these concepts from journalists who in the 1990s and later also faced a much more competitive environment and so they had to invent new things every day in order to keep their readers happy. Just forget this concept “ostalgie” or something, it’s absolutely and complete rubbish. What happened was that ways of life in the former East Germany that had been settled for decades were offset in a very short period of time. If you have a coal mine with twenty thousand people working there, living in the vicinity with families, and then the mine gets closed and only 500 jobs remain for cleaning up the dirt so to speak. So what do you expect in a community like this? That people will be happy about the increase in the efficiency of the national… What is going to happen with them next? So, let me say that, since you are interested in more than just journalism, capitalism is a society, a social order that promotes and reinforces rapid change in markets, with rapid change flowing from it in the ways of life of people. And especially in a period like the 1990s where everything was sort of up for grabs then this change is particularly fast and creating particularly strong uncertainty.
The Berlin wall falls
Look, we had in East Germany these townships with 35 % unemployed, in a world in which there had never been unemployment. Now there was this joke in communist countries like one worker says to the other: “we pretend to work and they pretend to pay us” so it was a sort of environment in which you could be sure that whatever you did, and this were the source of power of labor in these countries, that you could never be fired. Everybody had a job: women, men, but if bananas were offered in a shop then everybody left their jobs and went there to buy bananas. And production had to stop. It was a different world. Another thing is that if you have deep change like this then it’s not just that the first generation suffers from it and then the next generation comes perfectly adjusted to it – quite the contrary, it really has a long shadow. And if you have seen your parents get unemployed and lose their safe jobs, then you’re not necessarily enthusiastic about this new world. Although it’s a more prosperous world or you could travel now to Paris which you couldn’t before.
Anders: We have talked a lot in our podcast about the neoliberal restructuring in Sweden during the 1990s and the dismantling of the tripartite model with state, unions and capital. There are a lot of similarities in Germany. Can you tell us a bit about the Schröder government, Haartz reforms, Agenda 2010 and especially the destruction of the tripartite corporativist model?
Streeck: Sure, economic historian would have to look into the details later, but what I want to say is that there were some unexpected things happening. So Germany were sort of pushed into the European Monetary Union very early as a condition, put forth by the French, for agreement to German unification. The French wanted the European Monetary Union, however, for two different incompatible purposes. One was the Mitterand wanted to drive out, or disempower, his trade unions through adoption of hard currency that would make it impossible for France to be forced by its unions to devalue its currency in order to underride inflation increase. At the same time that would have meant the French economy basically being governed by the German central bank – creating a hard tool for the French government to discipline French labor. At the same time for internationalist reasons France was interested in taking over the European Central Bank and disempowering Germany as that country in Europe which they had to follow all the time within their monetary policy. In the 1990s the German central bank sent a fax message to the French central bank telling them that from now on interest rates should be so and so many percent. And they had no chance they had to follow. But these two objectives were incompatible: one wanted the Euro as a soft currency – the other wanted the Euro as a hard currency.
Now the Germans were scared stiff, really afraid, of the Euro undermining their cherished monetary stability. So they had to write a constitution for the European Central Bank that forces it to be as strict monetarily as the Bundesbank. Now, what turned out was something very different. Namely that with the European Monetary Union and weak countries like France and Italy being included in the monetary union the exchange rate of the Euro to the rest of the world became very low. Now German industry benefitted from this immensely. Because had Germany had a currency of its own the exchange rate would have shot up and the prices of German export outside Europe would be very very high. We estimate about 20 % higher. So the Italians helped the Germans to bring down their exchange rate to an irrationally low level. So that is why, after the Euro was finally introduced in 1999 a few month after Shröder took over as chancellor, the Germans discovered that it was not driving inflation but it was a sort of growth mechanism. The thing that then remained was the enormous fiscal costs of unification for the German welfare state. So then came Agenda 2010 and the Haartz reforms. But they were not designed to increase the efficiency of the German export industry. They were fiscal maneuvers to relieve the fiscal pressure on the German state that had come from unification and structural change. And that was a price they had to pay inside the European Monetary Union, why? Because there is a sort of general rule that you can’t have a deficit higher than 3 % of GPD every year and that you have to bring down your debt level to 60 % of GDP. So in 2001 the German government was scared that countries like Italy and France that had traditionally been deficit countries would take “our” precious Euros to fund increasing levels of state debt and in order to prevent that we had to give an example that we could be austere – that austerity is good for us. But austerity is good only for Germany because Germany is an export oriented country. Not for Italy that is domestic oriented. In short that German prosperity in the 2000s was due to the Haartz reforms and Agenda 2010 is totally mistaken. It was for fiscal stability, not employment, employment came from somewhere else, namely the low exchange rate and wage moderation by German trade unions.
Anders: In Germany wage moderation was a key to deal with recession and globalization. In Sweden, the Social Democrats did not tamper directly with wages but, supposedly, invested in human capital by expanding the university system. The strategy of wage moderation in Germany must have been very unpopular and created a lot of tension between the unions and the SPD?
Streeck: There was tension, but not of the kind you might expect. Germany is a country where workers traditionally cherished stability of employment, long term employment. And with the opening up of Germany for the internal market and then the opening up of Europe to the rest of the world, especially China, there was a widespread fear that the new world order of global economy would undermine employment in German industry. And workers were basically willing – both unions and workers in fact were willing – to make concessions on wage in exchange for concessions on employment. Employment concession cannot easily be made by international companies. For example think of Mercedes Benz by the end of the 80s they were basically a German company they had two or three plants somewhere else in the world, one in Brazil and one in South Africa. And then suddenly they began to set up plants all over the world. They told the domestic German work force that if you want more than we can pay, or want to pay, we will simply shift our production to China or to Hungary. You have to look at the map and then see… Of course Sweden is up north but we are sort of in the middle and there was East Germany, Czechia, Hungary – places where you have skilled workers hungrily waiting for jobs and where you could pay them maybe half of what you could pay them in West Germany and they would still be extremely happy with it.
Anders: The economist Costas Lapavitsas has noted the immense industrial expansion into Eastern Europe. How important is this aspect of eastward, industrial expansion?
Streeck: It’s absolutely important. Not just for Germany but also for the European Union because in a sense in the 1990s Germany had a choice between taking over, figuratively speaking, Eastern Europe – Poland and so on – simply with its economic power. Or, for reasons of political wisdom so to speak, bringing the European Union as the force to establish modern capitalism in Eastern Europe and then benefit from this from inside the European Union so to speak. That was not entirely successful. If you go to Eastern Europe you see German companies, production sites, grocery chains, all over the place. Basically the French at the time had insisted that they get a share of the bounty so to speak. But France is almost not visible there and especially since the French in the new century became very aware of their interest in Africa, a place where Germany has no history and no understanding of what’s going on there, the Germans won Eastern Europe and the French won Western Africa.
A German soldier explaining how to work with a map to a Malian soldier at the traning mission EUTM in Koulikoro, Mali, 6 April 2016. Soldiers of the German army train soldiers of the Malian forces as part of the Mali Training Task Force. PHOTO: MICHAEL KAPPELER/dpa | usage worldwide (Photo by Michael Kappeler/picture alliance via Getty Images)
The Germans won labor, skilled workers, and the French won uranium and all sorts of things. And these two interests are very, very difficult to bring together under the roof of the European Union. So then in terms of foreign policy, industrial policy, all of this, the gap between the two major countries in Europe was reinforced by first the greater power of Germany as a result of unification – balancing the French and then exceeding French power – and at the same time the very different industrial, regional and geostrategical orientation of the two countries. For example, to add to this, which we now know how important it is, that the French has a nuclear army whereas the Germans do not have such a thing. And that the French sits on the United Nations Security Council whereas the Germans do not, although they are the bigger country. And now there is the sort of permanent debate about what the European Union army should do, who is going to command it, who has control over the nuclear armaments. The French has an interest in West Africa but you cannot use nuclear bombs to control the states of West Africa, that’s impossible, you need ground forces. Since the French spend all of their defense money on their nuclear forces: submarines and planes and all of these things, but they want the Germans to do the ground work on foot in Africa, which they sometimes do to keep the French happy. So the whole game inside the European Union changed fundamentally with German unification and the introduction of the Euro on the initiative, ironically, of France to at the same time break the unions and control Germany. And the former they were able to do but the latter not.
Anders: You write about two different union federations, one service union and one industrial union, the industrial one aligning more with SPD and the service union perhaps more with Die Linke. Did the service union have some kind of tension with these German reforms?
Streeck: If you compare Germany to Sweden then one of the fundamental differences is that Germany is very industry heavy and very dependent on imports whereas Sweden is more balanced, it has a large public sector and very strong public sector unions and over the last three decades the relative weight of the two has shifted from the metalworkers union dictating the whole economic scene to more of the service oriented, female, public sector, more domestically oriented union. And the swedes were not bad, I think, at trying and strike some kind of compromise between these two so that they had both external growth sources through exports and at the same time also internal ones so the funding and payment for an extensive public sector could be assured. Now, as far as I can see, the usual precautions apply to this in that it is difficult for a capitalist state to tax its capitalist economy so that it can fund a large public sector out of tax revenue. So then two or three fiscal crises happen in Sweden which started a deficit problem leading to forms of privatization which in Germany has not yet happened, in the public sector. In Germany, attempts were made in the latest election, for example in regards to the national railways. The idea was to make them attractive enough for private investors to buy. Now they are in an absolutely broken condition because of un-investment over a long time. Germany built up no public debt unlike Sweden. But at the same time they neglected the domestic economy to an extent that they are now basically suffering from. It’ up to you to decide how successful it was to put a lot of money into education, public services, and so on. If I remember the covid-crisis correctly, we suddenly learned that the very large segment of the elderly staying at home while still being a part of the care industry had disastrous situation. That has not happened in Germany yet. But, instead of selling off this industry, the German government sort of underfunds them, in the course of keeping a balanced budget in order to scare the Italians for not having a balanced budget.
Anders: In the 90s the SPD oriented itself more towards the Green Party in order to form a stable government. And in order to do this they declared to phase out nuclear energy in Germany by 2022. Merkel first resisted this but then folded after Fukushima and continued this development.
Streeck: Since 2003 Germany was governed by a grand coalition between the Christian Democrats of Merkel and the Social Democrats. There was only a very short time between 1998 and 2003 that the German Social Democrats governed with the Greens. It is true that during this period the first exit from nuclear energy was adopted. But not because the Social Democrats wanted it but because the Greens wanted it. Schröder had no interest in exiting from nuclear energy. Merkel, in 2003, took over with the slogan that she was going to reinstate nuclear energy together with the Social Democratic party, but then came Fukushima and she discovered that if ever she wanted to govern without the Social Democrats, what she always wanted, she would have to play the game together with the Greens. And then suddenly within a matter of two weeks she suddenly reinstated the entire package of the exit from nuclear. It was simply, purely, party political strategizing.
Cem Ödezir of Die Grüne in talks with Angela Merkel
In the end what Merkel wanted, I think, although you can’t know as she never openly said what she wanted, was a stable neo-bourgeois government. That is – the Christian Democrats reformed, stripped of social conservatism, they would have marriage for all and there was this and that, together with the Greens as the legitimate children of the bourgeois middle class. The Greens never had good feelings towards the Social Democrats. The Social Democrats were too proletarian, too kind of labourist. Whereas the Greens represented a rising, new, educated middle class which didn’t like industry because wherever they saw industrial workers, they saw their parents. And they didn’t like their parents either. The lifestyle of their parents was what they were running away from. And they could find this better with the Christian Democrats provided that the Christian Democrats were willing to grant marriage for all and all of this. When Merkel was still in government together with the Social Democrats, one day before the end of the bundestag suddenly as a surprise measure the item came on the agenda of allowing for marriage between women and between men, and what did Merkel do? She was sitting on the government bench and didn’t say much, and afterwards pretended that she hadn’t noticed. It was an attempt to open up a lasting realignment between the Greens and the Christian Democrats. It would have happened, I think, two years ago if the Christian Democrats hadn’t made this unbelievable mistake in selecting a successor to Merkel. The result of which made them lose terribly in the election and the black-green government became impossible because they didn’t have a majority.
Anders: The energy situation brings us over to the military situation. In 2022 Russia invaded Ukraine and Germany has become very dependent on Russian gas. Germany’s position on the war was first not clear but they have now been forced into a position of basically arming Ukraine and militarizing on behalf of American interests. Can you elaborate on the relationship between the energy crisis and the militarization of Germany?
Streeck: You are asking all the big questions! One has to really look at the prehistory. Germany in the 1960s and 1970s was a country that was eager to get out of coal as its main energy source and Russia at the time tried to get in to the western market by selling oil. Originally it was oil. There were these long oil pipelines from Siberia to Eastern Germany, East Germany being under Russian control. And then Russia were simply extending these pipelines to West Germany and Western Europe. America really had nothing to offer at the time, the idea was to get away from the dependence on the oil from the Persian Gulf. So as part of the package of the treatise of West Germany and Eastern Europe on peace and land (you have to remember that until early 1970s Germany officially were still laying claims of half of Poland as its former territory) it included a deal that Germany would have access to Russian energy – first oil then gas. So in the 2000s Russia was always a very reliable supplier and energy security is one of the most important things of all. In the 2000s after Jeltsin had left as president and Putin had come in, Russia had a sort of economic boom as a result of its energy sales. And the 2000s was a period in which America became extremely interested in ending what they called the German dependence on Russian oil because they saw that this was rebuilding Russia from the dismal condition in which it was in the end of the 90s after nine years of Jeltsin – who was basically an American puppet. And the Ukraine comes in because of course a lot of the Russian energy were sent through pipelines based in Ukraine, and the oligarchic regime in Ukraine consisted of those who owned the pipelines and then extracted very high charges from Russia and as well as from the rest for leading this stuff through the pipelines with a lot of interruptions and insecurity. Merkel who had a sort of sympathy for Russia, traveling there as a young person and speaking Russian very very well, comparing this to the turmoil in Ukraine, where you could never be sure when the next oligarch would capture the next pipeline and then over the winter we wouldn’t have any Russian gas if we didn’t pay an enormous sum for transportation, wanted a continuation of the relationship with Russia.
Angela Merkel in the Freie Deutsche Jugend (FDJ), the youth wing of the ruling communist party of the DDR
And that was okay as long as this other problem didn’t come up namely the desire of the Americans to include Ukraine into NATO and preserve for themselves the right to, after Ukraine had been included, put up any military infrastructure 500km west of Moscow. Because the deal of Ukraine being a part of NATO was always that the Americans reassured everyone in the world that NATO decides what you deploy in terms of military hardware in a NATO country and then no NATO country has the right to negotiate that. That was something that neither France nor Germany liked. In 2008 Sarkozy and Merkel at this NATO summit prevented the Americans from inviting Ukraine to join NATO on the condition that NATO would from then on govern the military power of Ukrainian society. That’s the long story and it ends with Barack Obama, under who’s presidency, allowing the new fracking technology to be applied on a very large scale to turn America into a net exporter rather than net importer of energy. And they became very eager to interrupt Nord Stream 2 and 1 so now they can fuel the market.
Anders: In an interview you did with the website Counter in March this year you said: “There were in the past a few timid attempts by the German government to stray from the American line. When Shröder and Chirac refused to join the invasion of Iraq or when Merkel and Sarkozy refused in 2008 to let Ukrain join NATO. But these where exceptions. Germany had to pay for them, for example when Merkel allowed one million Syrian refugees into the country in 2015/2016 for Obama to forgive her for not having sent troops into Syria and Libya.” Do you think there is a direct correlation between Germany’s course of action during the migrant crisis and the military situation?
Streeck: Well, I must say I was never a part of the cabinet. But then again it was never talked about in the cabinet. It is until this day impossible to locate the document that she is said to have signed in order to order the border police to open the border. The document isn’t there.
Angela Merkel in 2017 explaining to a palestinian refugee child that Germany can’t accommodate everybody who wants to come. Angela Merkel coined the slogan ”Wir schaffen das” (English: ”we can manage this”) during the 2015 European migrant crisis. It has been described as a core slogan of the German concept of ”Willkommenskultur”, German willingness to accept refugees. She repeated the statement several times at the 2015 Christian Democratic Union party conference. The phrase has become a symbol of Merkel’s refugee policy used by supporters and detractors alike.
But of course America had a sort of absolutely strong interest, after this sort of failed intervention in Syria, to do something for the enormous number of displaced people that didn’t know where to go. I lived in the states then and I remember Obama, in this television speech, he said something about the red lines and if they crossed the red lines…and then the next day the Syrians crossed the red lines and Obama just didn’t talk about it anymore because he didn’t have the means to do something if he had wanted to. Then something happened, and Turkey was the country that began to take in Syrian refugees but in Turkey they had enough problems between the Turks and the Kurds. And they also didn’t like the Syrians. And then these people had to go to some place. And it was absolutely clear that the Germans were not beloved by the Americans for not sending ground troops into Syria. Just as they didn’t send ground troops into Iraq before. And usually the way these things go in diplomatic relations is “okay you didn’t help us here, but now we have something where you can help us, do at least this” and to me this is a very strong hypothesis that this was a quid pro quo.
Anders: This is an interesting angle because there is very strong anti-immigration sympathies in all over Europe but it is rarely discussed why these migrant flows are really happening. So diplomatic pressure is one aspect. But you were also talking about how the restructuring of the German economy being dependent on wage suppression and cheap labor in services. Do you think there was an active, conscious, interest of the German state in the pouring in of cheap labor into Europe?
Streeck: That’s the next game. On the one hand you want them, on the other hand you have political resistance in your own population. And then what you do? On the one hand you open up the low income labor markets, on the other comes AfD [Alternative für Deutschland] and mobilizes against immigration. You lose votes but you win workers. What is the deal? What is more important? And of course what comes always up is how expensive it is to integrate large numbers of people. The moment you open the borders the Germans come and give dolls to the children and distribute foods and all of this. Then a year later you need schools where these people can become proper Germans, you need hospitals, especially you need places for them to stay. And you don’t want the most rotten living space in the borders of your city because there you get exactly the kind of situations that are now as far as I can see, you get ghettos and in second or third generations’ extreme hostility towards this country where their parents had found refuge. So to me, looking at the decay of the German institutional infrastructure and the cost pressure on living quarters everywhere almost now tells me that there is a tendency to be overly optimistic. Now for employers who want cheap labor the question is not so important whether these people live in decent houses or not the most important is that they come and work for little money. But for the society as a whole it makes an enormous difference. And let me say that in this sense, the good people who really want to be open, empathetic and all of this, they have a problem and the problem is whether they actually can deliver the things that are necessary for immigrants from Arabia or Afghanistan or whatever to actually set foot here. Now some of them can do that and there are admirable examples of people who came in ten years ago from Afghanistan and now they study mathematics and physics at the university and do not suffer from being here rather than there.
Anders: We should touch on the AfD. It’s usually described as a single phenomenon from the National Front in France to Trump to the Sweden Democrats, that this is right-wing populism, but perhaps there is a bit more nuance to these different parties. So if you would categorize the AfD, is it more like Berlusconis neoliberal populism or more like (even if this is a loaded term) a post-fascist kind of organization as Jean-Marie Le Penns? Where does the AfD fall in all of this?
Streeck: You ask very intelligent questions and I’m glad that you are such an intelligent observer. Knowing that a party is always composed of different element, a party is never homogenous. And also, as you rightly say, from country to country the phenomena that you tend to locate in the same category differ between them. Because they originate in different contexts.
Latest German opinion poll
So, Berlusconi, there is no Berlusconi in Germany. That’s very important. Berlusconi owned half of the Italian television network, and was one of the richest people in Italy. And whether he was a fascist or not that is something that escapes me, I never saw him marching in the streets with a black banner or black shirt demanding that any category of the people being extinguished. That’s a fascist for me. So no, he was a very particular person. Without him his party doesn’t matter. Now you look at Italy and todays prime minister. The AfD has nothing like that either. She [Meloni] is a pretty skilled politician. And she’s been around for a long time. Whereas the AfD consist of a variety of people who are really and without exception pretty dumb. And you see the way they argue, you look at their program, you don’t know what the hell they want? On the one hand they are a neoliberal economic party, so they want to cut the welfare state and so on. On the other hand they think they are a party for the little man and little woman threatened by immigration. Now how do you put this together? The former makes them natural allies of Capital whereas they also attempt to make them appear as defenders of the old working class. But they can’t be those at the same time. That’s impossible! And do they have an answer to the immigration? No. Do they have an answer to the economic problems of Germany? No. All they have is stupid talk. Whereas, I would say, look at someone like Marine LePenn who as it seems, over the years, has learnt something namely that if she wants to be president, and she does want to be that, then she cannot be for example anti-semitic at the same time. It is not possible. And nor can she be anti-worker. She can be sort of critical of Europe but now after twenty five years of the EMU she cannot anymore credibly demand that by next year France would leave the monetary union. She would be ridiculous and she knows that. Whether the AfD people would know that this is ridiculous I doubt.
Anders: Are the AfD explicitly neoliberal or very openly market liberal?
Streeck: Yeah
Anders: Because the Sweden Democrats have been quite both here and there on these matters.
Streeck: This is a problem that these parties cannot really solve.
Anders: Now to my final question. The AfD is different from the Sweden Democrats and many other European right wing populist parties. But Die Linke, the Left Party, is also very different in many ways. The Swedish Left Party is a typical left party, the former Moscow aligned communist party to which the social base of the party changed over time to by the 1990s not really have a working class base anymore and moving into more progressive social liberal programs. Perhaps this tendency appears in Die Linke as well, but part of Die Linke is the former state-party party of the old East German state. So they seem to me to always have balanced a younger generation of leftist activist types with a sort of old communist, not so reformed, tendency. Is this tension real?
Streeck: It’s a generational thing. There is an old generation where someone like Sara Wagenknecht stands out because although she is of German Democratic Republic origin, the old communist party never allowed her to join because she wasn’t trusted enough. She always had her own ideas. And when she was 19 or so the party broke apart and then she joined the old state party to set up a Marxist platform in a party that was desperately trying to get away from Marx. So she is sort of mixed generation, that’s why she can also find acceptance not just in the former East Germany but also West Germany.
But generally I think you have three layers in this party. One is the old East German state Marxist left. They are dying out. Then comes the post Agenda 2010 West German trade unions and social democrats who broke away from the mainstream, not many but some. And then the next generation, the student generation, who are all sort if interested in lifestyle questions and who marries who and the queer life and all of this. They find it hard to link up with any of these. Oscar Lafontaine of course is the second generation. Gregor Gysi is the old generation, not unimportant in the old state party. So, in short, the two wouldn’t mix. And now it’s breaking apart.
Anders: So with the rise of Sara Wagenknecht and her very interesting positions on several different issues, Die Linke is splitting apart while the Swedish left party and many other European left parties have gone through these kinds of transitions quite smoothly. The left party in Sweden does not really have clashing factions to that extent, they are all social liberals, although they would of course call themselves a democratic socialist party. And they survived that evolution. But Die Linke is now collapsing? That is certain?
Streeck: You must factor in the fact that we had this unification. The Swedes were always Swedes. Here we had east Germans and west Germans, who lived in different states and different societies for 40 years. And there was an integration problem that vastly exceeded the problem of integration in a party that evolves over time like in Sweden. The experiences in the GDR, the animosity, between someone like Gysi and Wagenknecht where Wagenknecht was not allowed to join the state party and Gysi was the son of the cultural minister of East Germany and a very prominent lawyer – one of the few with the privilege to travel to the west and all of this. And now they seem to hate each other for all sorts of reasons.
Sahra Wagenknecht and Gregor Gysi
But I would want you to take away from this discussion that as far as I understand the Wagenknecht project, the party that will come out of this project will not be called a “left party” or a “socialist party”. They will have a different name. And the reason is, I think, that Wagenknecht is correct to think that the last ten years or so “the left” and Die Linke in Germany has acquired such a bad reputation that by setting up another left party you will not be able to draw much support.
Anders: Do you think that the political element that Wagenknecht represents has serious working class support? Is it more of a proletarian movement?
Streeck: You will have to see. One thing that I have learnt about politics is that it is very much unpredictable. All sort of things can happen. As the elections come closer you have no idea how the outcome will be influenced by let’s say a defeat of Ukraine against Russia or this awful awful think going on in Palestine. And then you could have an economic crises in between, inflations can continue…but the opposite is also possible, inflation goes down… I want you to understand that in the German system if you setup a new party then if you do very very well in the next election you win 10 % of the vote. We are not voting for a president here. Wagenknecht is not running for president. She is trying to patch together a party with very disparate elements and then trying to win like 10 % in order to have afterwards a national platform where she and others can address the enormous number of problems and crisis that this society has in its public sector and its foreign policy and so on. And put pressure on these centrist parties to begin to learn something new, this is such a party able to do, no more! And there will not be a coalition partner for her, nobody to cooperate for government. Sara Wagenknecht will after the next federal election in two years certainly not be vice chancellor of the Federal Republic of Germany.
Anders: But she has an interesting political career in that all the strains of German historical development that we have been talking about today she sort of personifies in a way: the transformation of Social Democracy into unrecognizability, the degeneration of the left parties, but also the NATO situation, the military situation, the migration situation. If you would do a blind test it would be easy to identify her as a right wing populist figure but then again certain other elements would make her unrecognizable as such. But do you think that this kind of politics has a future at all? Combining these disparate elements that would be considered right wing and left wing?
Streeck: As I told you, I’m not making predictions. Looking at this from the perspective of a German citizen with strong egalitarian leftist desire about politics I think that the thing that is absolutely necessary to break up this centrist consensus in the society. If she is left or right… One can these days see that traditional left and traditional right elements are no longer completely different. For example, in my latest book I strongly advocate that the states remember their national sovereignty and rediscover the obligation of national government to do what their voters want them to do rather than telling the voters what they are supposed to want, or doing what some intellectuals tell them. We need some sort of refreshment of democracy from the bottom. And for that all sorts of experiment must be made. It is not at all clear that this particular party will help restore democracy but what I’m absolutely convinced of is a very strong infusion of what some people call populism, and what I call the representation of the lifeworld of a very large segment of our societies, who do not want to be told by university graduates how they are supposed to live. That these people have a voice.
In my view, here’s my very fundamental conviction that is that the life experience of everyone: professor or waiter at McDonalds, are of absolutely the same value. There is no difference, we have to respect, in how people live and how they want to live. And then can begin something like a democratic discussion, is it right the way we live? But none of us can be secure that only the others will have to change their life and we won’t. An open discussion where at the beginning everything counts as much as everything else when it comes to life experience of living people. That is the basis of democracy. And therefore I am not willing to disqualify any perception of life a priori as populism, which has this contempt in it… That these people are too dumb, “they don’t even know how to live we have to tell them”. No! If we continue to believe that we will see a very bad awakening.
“Kapitalisterna ha följaktligen varken tid eller lugn eller förkunskaper för konstnärlig och vetenskaplig sysselsättning; de äga icke ens förutsättningarna för ett regelbundet deltagande i statsförvaltningen. Liksom konst och vetenskap upphör nu även statens förvaltning att utföras av de härskande klasserna. Dessa överlämna den åt lönarbetare, ämbetsmännen. Kapitalistklassen härskar, men den regerar icke.” – Karl Kautsky
“Man ska vara medveten om att det finns, framförallt i Stockholm, det som jag beskriver som ett klägg. Ett klägg av människor som går runt och kindpussar varandra och som lever på den här relationen och i det klägget ingår politiker, journalister, pr-konsulter, rådgivare, medietränare. De går runt där och dricker sina roséviner och tycker om varandra och de utformar någon form av relation. Någon gång emellanåt måste de bråka lite grann med varandra för att upprätthålla fasaden att de är på olika sidor men i själva verket håller de ihop och hänger ihop.” – Håkan Juholt
Regeringen och dess stödparti drog i början av året igång en mindre strid kring den svenska statens institutioner (Lundberg Andersson, 2023) och därmed också en debatt1 om statens politiska, eller opolitiska, natur. Föreningen Aurora behandlade debatten i en essä med syftet att komma till bukt med huruvida staten är en arena för politisk kamp eller ej, om statsapparaten på något plan är dominerad av socialdemokratin, samt om det kan sägas vara mer eller mindre demokratiskt med en stat formad av politisk kamp. Essän, som rekommenderas som bakgrund till denna text, pekar mot (1) att det i ljuset av en historisk och empirisk utredning knappast går att tala om någon opolitisk stat, fri från partipolitiskt inflytande i varken beredning, beslutsmakt eller förvaltning, (2) att detta partipolitiska inflytande är omfattande men dock inte kan ses som uteslutande socialdemokratiskt och (3) att det, vilket är det kanske mest intressanta, är ett uttalat ideal från politiker till såväl höger som vänster att myndigheterna ska vara så “opolitiska” som möjligt – dvs. att byråkratin ska vara så fri från de demokratiskt valda partiernas inflytande som möjligt. Detta förhållande är också nominellt fastslaget i grundlagen och kallas för objektivitetsprincipen.
Sverigedemokraterna tycks mena att Socialdemokraterna använt sitt genom historien mycket höga demokratiska stöd för att reformera staten till en enligt en socialdemokratisk definition mer demokratisk sådan.2 Denna uppfattning påstås av Socialdemokraterna vara en farlig konspirationsteori som, just det, hotar demokratin. Från Socialdemokraternas håll vill man istället varna för att det är Sverigedemokraterna som konspirerar mot den svenska demokratin och vill, med Viktor Orbáns Ungern som förebild, använda sitt demokratiska mandat till att reformera byråkratin och därmed avskaffa den liberala demokratin. Både S och SD företräder varsin världsbild där målet är att undvika en “politiserad statsmakt”, vilket likställs med underminerad demokrati, om så av en “kulturmarxistisk” eller “nyfascistisk” dold elit. Ett centralt begrepp i föregående mening är “företräder” eftersom dessa världsbilder inte endast är reserverade för en liten klick av högt uppsatta politiker. Snarare är rädslan för fascismens återuppståndelse eller kulturmarxismens tysta statskupp djupt förankrad i de respektive partiernas medlemsbas, kärnväljare och partier i samma block. Därutöver finns en i befolkningen växande uppfattning om en annan skugglik kraft som utövar sitt betydelsefulla inflytande över samhället inte tack vare utan snarare trots Sveriges formella demokratiska kanaler. Den folkliga uppfattningen om en sådan kraft fick ett populärt uttryck när den f.d. socialdemokratiska partiordföranden Håkan Juholt i en intervju med Sveriges Radio år 2012 talade om ett “klägg” (Svensson, 2023) som han senare preciserade i SVT:s dokumentär “Partiledaren som klev ut ur kylan” som bestående av “politiker, journalister, pr-konsulter, rådgivare, medietränare” vilka trots ytliga skillnader sinsemellan ändå håller ihop och formar en gemenskap (Alandh, 2021).
Jag kommer i denna artikel argumentera för att samtliga ovan nämnda konspirationsteorier på sätt och vis stämmer, även om klassintresse snarare än medveten och långsiktigt planerad konspiration har högre förklaringsvärde för att förstå vad teorierna vill peka på. Närmast att fånga verkligheten är Juholt med sitt “klägg” men jag skulle vilja mena att han inte går långt nog. Kindpussas gör idag inte bara politiker, konsulter, journalister osv. Även själva byråkratin (vilken på sätt och vis är staten) blir idag mer och mer en del av det formlösa men likväl sammansatta klägget. Genom begreppen härskande och regerande samhällsklasser, hämtade ur den historiematierialistiska idétraditionen, menar jag att vi kan belysa sådant som 1) hur detta klägg kunnat uppstå, 2) varför det finns en sån ovilja att bedriva öppen och ärlig politisk kamp om statens institutioner och 3) inte minst hur klägget genom frånvaron av sådan kamp har kunnat växa, frodas och inte minst samorganiserats – helt utan den politisering som både S och SD menar är avgörande.
Vilka är då ”de regerande klasserna” i Sverige? Historiematerialister har länge brottats med hur en klass som öppet och tydligt härskar över samhällets ekonomiska produktionsmedel, kapitalisterna, samtidigt har kunnat hålla ett mer dolt men likväl starkt grepp över de regerande klasserna inom och omkring staten. Under historiematerialismens storhetstid på sent arton- till tidigt nittonhundratal så ansågs de mest betydelsefulla människorna inom de regerande klasserna vara militärer, präster, byråkrater och politiker (på den tiden ej vanligtvis valda genom allmän rösträtt). Dessa yrkeskategorier kan ses som ett högre skikt och en offentliganställd fraktion av vad jag i Auroras artikelserie ”Om klass” (Aurora, 2023d) har benämnt som funktionärsklassen. En funktionär är kort och gott en chef som inte är ägare, en anställd löntagare som har delegerad makt från sin arbetsgivare att anställa, avskeda och leda organisationen. De flesta av de nämnda exemplen bär funktionärernas karaktäristika men vissa inom byråkratin kan t.ex. inte anställa och avskeda. Statliga utredare kan vara ett exempel på en yrkesgrupp som ofta uppfattas som en del av byråkratin men som i snäv klassbemärkelse borde ses som tillhörande professionsklassen snarare än funktionärsklassen. De professionellas klasskaraktäristiska tillgång bör ses som deras professionella färdigheter, tillskansade via universitetsutbildning, vilka är ett abstrakt kunskapssystem som tillåter dem att bli betalda ur uppdragsgivarens fond för improduktiv konsumtion, denna fond i sin tur fylld via derivat från de produktiva arbetarnas löner, för att lösa enskilda tekniska problem som inte kan underordnas det “egentliga kapitalistiska produktionssättet”, som Marx uttrycker det. Oftast inom statens högre skikt så överlappar dessa grupper och bildar vad som i strikta klasstermer kan kallas ”professionsfunktionärer”. Professioner högt uppsatta inom staten helt utan de delegerade maktfunktioner som definierar funktionärerna är ovanliga, men de förekommer. Vi kommer återkomma längre ned i denna artikel till ett resonemang om dessa klasskategorier.
Även om flera av ovan nämnda yrkeskategorier inom de äldre regerande klasserna finns kvar idag så har vissa av dem minskat i betydelse, vissa delvis ändrat karaktär (inte minst så har den allmänna rösträtten förändrat politikernas karaktär) och vissa nya tillkommit. Bland de mest betydelsefulla nykomlingarna finner vi bl.a. de yrkesgrupper Juholt nämner vilka med ena foten inne i staten och andra foten utanför trots allt regerar den. Dessa förändringar inom konstellationen som utgör de regerande klasserna har gett nya utmaningar i den brottningsmatch äldre tiders historiematerialister inledde och som idag, skulle jag vilja mena, inte har nått ett definitivt och allmänt erkänt slut. Därför kan det vara nyttigt att utgå från termer inom icke-marxistisk forskning och inom sådan använda sociala kategorier som i strikt mening inte utgör en klass men vilka kan underordnas ett marxistiskt klasschema. De tre yrkesgrupperna “pr-konsulter, rådgivare och medietränare” som Juholt nämner kan t.ex. sammanfattas som “policyprofessionella”. Denna sociala kategori definierades för första gången av Stefan Svallfors i hans artikel “Politik som organiserad kamp – nya spelare och nya spelregler i Sverige” (Svallfors, 2014). Denna grupp karaktäriseras av att de utan demokratiskt mandat, men i regel med examen från högre utbildning och mot en ansenlig ersättning, arbetar med att påverka den politiska processen och politikens innehåll. Bland de policyprofessionella finner vi grupper som politiskt sakkunniga, politiska sekreterare, experter inom fackföreningar och branschorganisationer, lobbyister, anställda på tankesmedjor med flera (Rothstein, Garsten & Svallfors, 2015, s. 40-41). Utanför ramen av Svallfors policyprofessionella och delvis inom yrkesgrupperna Juholt nämner finner man också (1) de inte direkt regerande högre akademikerskikten, (2) de kulturutövare som privata och offentliga mediekoncerner väljer att omhulda, samt (3) en media- och journalistkår som en del i vad som i andra sammanhang ibland definieras som en samhällelig “elit”.3 Dessa spelar en stor roll i att forma och bibehålla samhällets ideologiska överbyggnad men det hade varit att gå för långt att kalla dem vare sig härskande eller regerande. De bör snarare ses som ideologiproducenter vilka kan ha en sorts understödjande roll till de härskande och regerande klasserna. Dessa ideologiproducenter faller dock utanför omfånget av denna ganska redan omfattande artikel men det hade varit ett betydelsefullt ämne att återvända till i framtiden.4
I min indelning av de regerande klasserna har jag skiljt på de som opererar inom respektive omkring staten samt de som befinner sig flytande i gränslandet mellan dessa två sfärer.
DE REGERANDE KLASSERNA
Inom staten
Flytande mellan, inom och omkring staten
Omkring staten
Byråkratin – anställda på högre poster inom förvaltning, militär, polisväsende, domstolsväsende osv. där – en mindre men strategiskt betydelsefull andel är politiskt tillsatta – den överväldigande majoriteten har maktbefogenheter att t.ex. anställa och avskeda medan en minoritet inte har det
Förtroendevalda – valda politiker – valda föreningsfunktionärer
Policyprofessionella – tillsatta politiska sekreterare – tillsatta politiskt sakkunniga
Policyprofessionella – anställda – ej valda – ej tillsatta inom staten – utan karriärväg in i staten via nuvarande yrkespost, såsom experter inom intresseorganisationer, lobbyister, tankesmeder osv.
Figur 1. De regerande klasserna i Sverige.
I Auroras förra essä (Johansson, 2023) på detta tema så utlovades att nästföljande text skulle besvara hur den härskande klasskoalition ser ut som rör sig inom och omkring den post-korporativa staten och utövar kontroll över den. Vidare utlovades att dessa härskande – eller regerande – klasser skulle undersökas som en allians av näringslivets kapitalister och de som på olika sätt försörjer sig på politiken. ”De som försörjer sig på politiken”är dock en spretig grupp som trots sina ytliga olikheter “ändå håller ihop och bildar en gemenskap”, med Juholts ord, av ett gemensamt klassintresse överordnat kläggets olika konstituerande gruppers mer fraktionella intressen.
Mer specifikt än en undersökning av kapitalister och “de som försörjer sig på politik” så ville vi vid tiden för den föregående essäns publicering i nästkommande, alltså denna, artikel förklara “klägget” (i min bredare mening) som de regerande men inte nödvändigtvis härskande klasserna i Sverige. Vi hade som avsikt att förklara roten till deras existens, till att förstå den interna logiken i deras agerande och till att identifiera vilka de är och var de finns med hjälp av det marxistiska klasschema (Aurora, 2023a) som utvecklades i “Om klass”-serien (Aurora. 2023d), en tidigare av Aurora släppt artikelserie. Detta visade sig vara aningen för ambitiöst för en enda artikel. Jag kommer därför i denna artikel i första hand att behandla byråkratin. Förtroendevalda och policyprofessionella kommer att behandlas i en framtida artikel. Politikernas likheter med byråkraterna kommer dock leda till att de behandlas även i denna artikel, om än lite styvmoderligt, medan de policyprofessionella knappt kommer behandlas alls i denna artikel. Men för att byråkratins klassintresse och -karaktär ska bli begriplig krävs en förklaring av de tre huvudsakliga relationer den befinner sig i och som strukturerar den. Dessa är (1) de regerande klassernas relation till de härskande, (2) kapitalisternas relation till staten och byråkraterna inom den och (3) byråkraternas relation till staten.
Vad innebär det då att dessa klasser regerar men inte härskar?
Härskande och regerande klasser
Tillsammans kan de ovan beskrivna klasserna inom och omkring staten sägas utgöra det man inom historiematerialistisk statsteori hänvisar till som de regerande om än inte härskande klasserna. Man kan även kalla dem ”klägget”. Denna regerande/härskande-distinktion är begreppsmässigt hämtad från Karl Kautsky.5
Som bl.a. Kautsky påpekar (Kautsky, 1906) så skiljer sig kapitalisterna från tidigare härskande klasser som t.ex. aristokratin genom att de endast direkt härskar över de ekonomiska produktionsmedlen medan aristokratin både härskade över jorden och direkt regerade genom staten.6 Kapitalisterna nöjer sig, som Kautsky beskriver det, med att härska medan regerandet överlämnas åt lönearbetande funktionärer inom byråkratin och försvarsmakten.
Men hur kan man säga att kapitalisterna härskar genom de regerande klasserna? Byråkratin är ju knappast direkt anställd av kapitalistiska firmor. Begränsade möjligheter finns ju till och med idag till öppen klasskamp inom staten mellan härskande och underkuvade klasser via den parlamentariska demokratins kanaler. Men även om förtroendevalda politiker är tänkta att leda byråkratins arbete så kan vi idag höra hur politiker öppet hyllar det som en dygd att byråkratin styr mer och mer oinskränkt demokratiskt inflytande, som diskuterades i denna artikels inledning. De förtroendevalda har också själva en stark tendens till att i sina lojaliteter glida mot kapitalisternas politiska läger och även förändras i sin form till något för kapitalägarna mer lättkontrollerat, som vi ser bland annat i utvecklingen av de högavlönade policyprofessionella som grupp vilket vi kommer diskutera närmare i nästkommande artikel. I teorin finns dock möjligheten för folkvalda politiker både att styra byråkratin mer aktivt och att anställa och avskeda den. Historiskt har Sverige också haft de organiserade klassintressena (fackföreningar, jordbrukarorganisationer etc.) inkvoterade i byråkratin. Om dessa faktorer vore normen borde det vara en tydlig motvikt till kapitalisternas grepp över byråkratin, hur nu detta grepp än ser ut (vilket kommer diskuteras längre ned i texten).
För det första så har de organiserade klassintresseorganisationernas representation inom byråkratin tydligt minskat, om dessa kan tänkas ses som en motvikt till kapitalistklassens kontroll över staten. Som Victor Johansson (2023) uttryckte det i ”Den socialdemokratiska staten?”:
”Om man ser till fördelningen av representanter i myndighetsstyrelserna så kunde inte Demokratiutredningen konstatera någon stor nedgång i andelen organisationsrepresentanter relativt andra ledamöter fram till 1997. Däremot hade andelen partirepresentanter även här ökat i omfattning på tjänstemännens bekostnad. Bland organisationsrepresentanterna kunde man dock se en minskning av arbetarnas och jordbrukarnas representanter. Intressant nog inte av näringslivets. Här tycks alltså arbetarrörelsen ha tappat i inflytande.”
Men även om de organiserade klassintressena försvagats inom staten så borde väl denna minskning kunna kompenseras av den ökade andelen partirepresentanter? Politiskt tillsatta byråkrater är dock en tydlig, men inte obetydlig, minoritet.
Figur 2. Statens högsta ämbetsmän 2014-2020. Uppgifter hämtade från Timbros studie “Enpartistaten” (Danieli, 2021) med tillagda uppgifter om valda statsråd från SCB:s yrkesregister (SCB, 2023).7
Ökningen av politiskt tillsatta är markant om man ser utifrån ett längre historiskt perspektiv. Från 1915 till 1975 var uttalat politisk tillsättning av byråkratin betydligt lägre i absoluta tal.8
Politisk rekrytering
1915
1925
1935
1945
1955
1965
1975
Parlamentarisk verksamhet vid tiden för chefsförordnandet
1
2
6
10
1
1
3
Tidigare parlamentarisk verksamhet
1
–
1
–
–
–
–
Annan kvalificerad politiskt verksamhet vid tiden för eller före chefsförordnandet
1
1
–
–
2
4
5
Summa
3
3
7
10
3
5
8
Figur 3. Politisk verksamhet av mera kvalificerat slag före verkschefsförordnandet (= äldre term för myndighetschef) (Nyman, 1976)
Nyman (1976) redogör, märkligt nog, inte för hur många undersökningsobjekt som är en del av hans urval men det borde innefatta i princip samtliga myndighetschefer och exkludera endast underchefer av olika slag.9 För året 1975 anger han ”de i undersökningen 1975 ingående cirka (sic!) 80 förvaltningschefstjänsterna” (Nyman, 1976, s. 84) vilket skulle innebära att 1975 så utgjorde de detta år politiskt tillsatta cheferna omkring en tiondel av hela chefskåren. Hur många undersökningsobjekten är tidigare år och hur många verksamma 1975 var politiskt tillsatta sedan tidigare framgår ej. Däremot kan antas från uppgifterna att även om chefskåren var betydligt mindre dessa tidigare år så var de det aktuella året politiskt tillsattas andel betydligt lägre än vad den brukar vara i vår tid. ”Politiseringen” var i bemärkelsen av direkta politiska tillsättningar lägre förr.
Däremot var den klassmässiga rekryteringen extremt mycket snävare tiden före andra världskriget och byråkratin från denna tid kan ses som att i sina klasslojaliteter tydligt höra till det borgerliga lägret. (Landström, 1954)
Figur 4. Tjänstemän i de av Landström (1954) undersökta centrala ämbetsverken, efter faderns socialgrupp (i procent). I: 64.3% (1917), 59.5% (1927), 56.1% (1937), 47.9% (1947) II: 32.5%, 36.6%, 38.9%, 43.3% III: 2.4%, 3.7%, 5%, 8.6%Figur 5. Tjänstemän av adlig börd i samtliga av Landström (1954) undersökta förvaltningsorgan (i absoluta tal och adelns andel i procent) 1917: 736, 82, 11.1% 1927: 1019, 91, 8.9% 1937: 1180, 70, 8% 1947: 1763, 106, 6%
Den organiska konservatismen runt en borgerlig konsensus som uppstod inom byråkratin var något socialdemokraterna fick erfara vid makttillträdet vid det tidiga 1930-talet då deras reformagenda mötte stort motstånd inom staten trots uppenbart folkligt stöd utanför den. (Pierre & Ehn, 1999) Inkvoteringen av föreningsfunktionärer från den egna rörelsen in i byråkratin var en strategi bl.a. för att motverka detta (Rothstein, 1985) som måste sägas ha varit i någon mån framgångsrik fram till den korporativa modellens kollaps. Samtidigt som denna kollaps sker, under nittiotalskrisen, ökar dock de politiska utnämningarna under regeringen Persson med det uttalade målet att stärka den socialdemokratiska kontrollen.9 Regeringen Reinfeldt gjorde även den sin beskärda del politiska utnämningar men de borgerliga politiska utnämningarna utgör fortfarande en mycket liten andel av de samlade politiska utnämningarna från Perssons tid till idag. (Danieli, 2021) Statliga tjänstemän, politiskt tillsatta eller ej, har en längre tid identifierat sig mer med socialdemokratin än någon annan politisk kraft, och gör det troligtvis ännu, vilket har varit en språngbräda för borgerlig, och numera också sverigedemokratisk, kritik10 mot den socialdemokratiska politiseringen av byråkratin.
Klart vänster
Mitten
Klart höger
Generaldirektörer
88
22
20
Departementssekreterare
50
23
20
Övriga högre statliga tjänstemän inom myndigheter
42
23
9
Högre statliga tjänstemän i kommersiellt orienterade myndigheter
0
9
13
Figur 6. Politisk självidentifierad position utifrån procentuell skala, antal individer, 1990. Notera: siffrorna i tabellen syftar alltså på de absoluta antal individer som placerat sig ideologiskt utifrån en procentuell mätskala. (Pierre & Ehn, 1999)
Men arbetarrörelserepresentationen inom byråkratins närmast totala kollaps, näringslivsintressenas blygsamt stärkta ställning på samma arena och professionaliseringen av politiken väcker frågan om vad denna byråkratiska vänsteridentitet egentligen innebär. Men här och nu behöver radas upp några slutsatser innan vi går vidare:
Trots den relativa ökningen av politiska tillsättningar sedan i alla fall nittiotalet så är byråkratin som andel av de regerande klasserna utsatt för väldigt begränsat demokratiskt tryck – de politiskt tillsatta byråkraterna är i minoritet
I den mån byråkratin är utsatt för ett sådant tryck är det övervägande från socialdemokratin men även till viss del från Moderaterna samt i och med Tidö-regeringens tillträde kanske även i viss mån från sverigedemokratin
Det socialdemokratiska inflytandet över byråkratin har sen dess uppkomst (från omkring andra världskrigets slut) bestått till nittiotalet och troligtvis till idag10 men klasskaraktären av detta inflytande har ändrats
Vad den ”politiserade” delen av byråkratins klasskaraktär är kommer vi att återkomma till i den avslutande diskussionen. Men om vi kan konstatera att den kompakta majoriteten av byråkratin inte kan sägas ha fått sitt mandat direkt från folket, varken via direkta val av dem eller genom utnämningar från väljarnas representanter, blir frågan vem som gett dem det. Ett svar hade kunnat vara: dem själva. I viss mån har byråkratin sin egen logik men jag kommer att argumentera för att deras härskare i slutändan är kapitalisterna. Men om de inte är byråkraternas direkta arbetsgivare och inte heller själva monopoliserar byråkratins poster – varför är det kapitalisterna som i slutändan härskar över staten?
En härskande klass är härskande för att den äger samhällets produktionsmedel och ur detta får makten att utöva inte bara ekonomisk utan även politisk dominans. För att bevisa denna tes har marxister dels behövt förklara den överordnade betydelsen av kontroll över produktionsmedel för att en klass ska kunna ses som härskande i den ekonomiska sfären utanför den formella politikens kanaler och dels behövt bevisa de mer indirekta kontrollmekanismerna som kapitalistklassen förfogar över staten, i de (flesta) fall de inte själva är de direkta regenterna. Det förstnämnda kommer i denna text inte läggas större energi på att bevisa då det blir för mycket av ett sidospår till textens syfte (och då det enligt undertecknads mening är ett tämligen uppenbart faktum) så den intresserade hänvisas istället till marxistiska standardverk i ämnet.10 Det sistnämnda behöver dock behandlas för att klargöra de äldre regerande klassernas (byråkratin inom förvaltningen, rättsväsendet, militären samt politikerkåren) klasskaraktär. Dessa äldre regerande klasser (i bemärkelsen att de är mer åldersstigna, inte att de är föråldrade), till skillnad från de yngre (ovan nämnda policyprofessionella och föreningsfunktionärer), är tacksamt nog så gamla att de var verksamma i ungefär samma form som idag redan vid tiden för den första och andra internationalens existens. Detta betyder att de klassiska marxisterna redan gjort det huvudsakliga arbetet åt oss och inga större innovationer är nödvändiga.
Kapitalisternas relation till staten och byråkraterna inom den – ett historiskt perspektiv
“Den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer”, menade Karl Marx och Friedrich Engels i “Det kommunistiska partiets manifest” från 1848 (Marx, 2014). Utifrån detta lösryckta citat kan det göras och har gjorts många förenklade tolkningar. Citatet går också rakt emot den liberala demokratins (och de flesta andra borgerliga statsformers) självuppfattning om statens självständighet och neutralitet. Denna motsträvighet från liberaldemokratisk ideologi är dock inte problemet. Principen om statens underkastelse inför kapitalistklassen är korrekt, men familjen Wallenberg använder inte heller direkt en burktelefon mellan sitt och regeringskansliets kontor för att utöva strategisk kontroll över staten. Denna kontroll utövas istället med mer subtila medel.
Karl Marx själv presenterade under sitt liv vid flera tillfällen såväl mer omfattande som mer nyanserade analyser av staten än som blott ett utskott till borgarklassens gemensamma affärer. Dessa analyser går att finna både tiden före och tiden efter publiceringen av “Det kommunistiska partiets manifest”.
Mer i detalj förklarar Marx statens borgerliga karaktär i “Den tyska ideologin” från 1846:
“Bland de folk som uppstår under medeltiden utvecklas stamegendomen över olika stadier – den feodala jordegendomen, den rörliga korporativa egendomen, manufakturkapitalet – fram till det moderna kapital som skapas av storindustrin och den universella handeln, till den rena privategendomen, som uppgett varje sken av att vara en allmän angelägenhet och som uteslutit staten från varje inflytande över egendomens utveckling. Mot denna moderna privategendom svarar den moderna staten som gradvis sålt sig till de besuttna genom skatterna och helt kommit i deras klor genom statsskuldssystemet. Dess existens beror på statspapperens ställning på börsen och den har därför blivit helt beroende av de kommersiella krediter som de besuttna, bourgeoisin, ger den. Bourgeoisin är redan därigenom att den är en klass och inte längre ett stånd tvingad till att organisera sig nationellt och inte bara lokalt och att ge sitt gemensamma intresse en allmän form. På grund av privategendomens frigörelse från det allmänna har staten blivit en självständig storhet vid sidan om och utanför det borgerliga samhället; men den är ingenting annat än den organisationsform, som är nödvändig för att bourgeoisin skall ha garantier såväl utåt som inåt för sin egendom och sina intressen. En självständig stat förekommer numera bara i de länder där stånden inte fullständigt utvecklats till klasser och ännu kan spela en roll, medan de i mer utvecklade länder förlorat all betydelse. Ett sådant land uppvisar en blandning som omöjliggör att en del av befolkningen blir herre för de andra. Detta är i synnerhet fallet med Tyskland. Det mest fulländade exemplet på en modern stat är Nordamerika. De moderna franska, engelska och amerikanska skriftställarna är alla eniga däri att staten bara existerar för privategendomens skull, och detta har därför också gått in i det allmänna medvetandet.” (Marxists Internet Archive, 2023a, mina fetstilta markeringar – så även i nedanstående citatstycken)
Förenklat uttryckt så menar Marx till att börja med att kapitalismens åtskillnad mellan ekonomi och stat är ett nytt fenomen i historien vilket gjort politikens ifrågasättande av privat ägande av produktionsmedlen mer eller mindre omöjlig, i alla fall inom ramen för det formella politiska systemet. Detta har dock inte gjort staten mindre beroende av ägarna av samma produktionsmedel. Skatteintäkterna kommer direkt från dessa ägares företag eller indirekt från dessa då skattenivån på löneinkomster regleras av lönenivåerna generellt, något som (numera i kollektivavtalsförhandlingar) ytterst sätts av arbetsgivaren. Bankväsendet11 och statsobligationssystemet sätter staten än mer i kapitalisternas klor. Tack vare denna juridiska åtskillnad mellan privategendeomen och staten och denna ekonomiska dominans av kapitalisternas privategendom över staten så vrids den samhälleliga ideologin inte bara till att lyfta upp den privata äganderätten som okränkbar utan även till att likställa denna privata sfär av egendom till detsamma som samhället i allmänhet, vilket det är statens uppgift att skydda. Detta är mekanismerna som möjliggör kapitalisternas ställning som härskande klass över stat och samhälle. Ingenstans i detta menar Marx att kapitalisterna behöver besitta de faktiska ämbetsmannaposterna i staten, varken i regeringen eller i förvaltningen.12 De regerar på så vis nödvändigtvis inte även om de härskar. Men vilka är det då som regerar, enligt Marx?
Marx hade för avsikt att behandla staten på ett liknande teoretiskt-systematiskt sätt som han behandlade kapitalet i Kapitalet men hans avsikter hann aldrig bli handling (Heinrich, 1989). Istället lämnas en marxistisk teori om staten som vill förankra sig i Marx själv med endast den grundpremiss för statens beroende som, enligt mig, sammanfattas bäst i utdraget från Den tyska ideologin ovan men även i andra fragment från Marx skrifter. Ett lustigt men illustrativt exempel på Marx breda användning av begreppet “härskande klasser” är följande från Kapitalets första band vilket behandlar de härskande klassernas inställning till den politiska kampen kring den engelska fabrikslagstiftningen 1833-1864:
“En kort tid därefter förenade juniupproret i Paris och dess blodiga undertryckande alla fraktioner inom de härskande klasserna [originaltyskan: ”alle Fraktionen der herrschenden Klassen”] på kontinenten liksom i England, godsägare och kapitalister, börshajar och krämare, protektionister och frihandlare, regering och opposition, svartrockar och fritänkare, unga horor och gamla nunnor” (Marx, 2013, s. 246)
Utöver att Marx här skisserar intressanta fraktioner inom kapitalistklassen så innefattar han i begreppet “härskande klasser” grupper som uppenbarligen inte är kapitalister. Dels jordägare men också (kyrkliga) ideologiproducenter och yrkespolitiker. Även om dessa i detta citat “härskar” så “härskar” de uppenbarligen inte via samma ekonomiska mekanismer som beskrivs i utdraget från Tyska ideologin. “Regerande klass” är ett begrepp hämtat från Kautsky och inte Marx men distinktionen synes i ljuset av detta rimlig. “Regering och opposition, svartrockar och fritänkare” regerar uppenbarligen i de kapitalistiska nationerna men de gör det utifrån den härskande klassens premisser.
Just som tjänare beskriver Marx staten i följande citat från “Pariskommunen”, publicerad 1871, vilket tacksamt nog också radar upp vad Marx anser tillhöra den moderna kapitalistiska statsmakten:
“Den centraliserade statsmakten med dess allestädes närvarande organ – stående armé, polis, byråkrati, prästerskap, rättsväsen, organ som är skapade efter en systematisk och hierarkisk arbetsfördelningsplan – härstammar från den absoluta monarkins tidevarv, där den tjänade det uppåtgående borgarsamhället som ett mäktigt vapen i dess strider mot feodalismen. Likväl blev dess utveckling hämmad av allehanda medeltida bråte, godsägar- och adelsförmåner, lokala privilegier, stads- och skråmonopol samt landskapslagar. 1700-talets franska revolution sopade med sin jättekvast bort alla dessa kvarlevor från gången tid och rensade sålunda samtidigt samhällsmarken från de sista hinder som stod i vägen för den moderna statens överbyggnad.” (Marxists Internet Archive, 2023b)
Hur kapitalisterna kontrollerar klasserna inom dessa “allestädes närvarande organ” är genom dels samma mekanism som han beskrev lite mindre än trettio år tidigare men även genom två ytterligare mekanismer:
“Denna moderna statsbyggnad restes under det första kejsardömet,13som i sin tur självt hade framskapats genom det gamla halvfeodala Europas koalitionskrig mot det moderna Frankrike.14 Under de efterföljande formerna för statsmakten ställdes regeringen under parlamentarisk kontroll, d.v.s. under de besittande klassernas direkta kontroll. Å ena sidan utvecklade den sig nu till ett drivhus för kolossala statsskulder och tryckande skatter och blev på grund av den oemotståndliga dragningskraften hos dess ämbetsmannavälde, sina inkomster och sin fördelning av ämbeten ett stridsäpple för de konkurrerande fraktionerna och äventyrarna inom de härskande klasserna.” (Marxists Internet Archive, 2023b)
Statsskuldsmekanismen känner vi alltså igen från tidigare. Till detta förs två andra mekanismer, varav en i vår tid inte längre är relevant medan den andra i allra högsta grad är det. Arbetarrepresentationen i de flesta parlament är förvisso låg även idag men Marx syftar emellertid på något mer formellt när han beskriver parlamentarisk kontroll som synonymt med “de besittande klassernas direkta kontroll” (Marxists Internet Archive, 2023b). Han åsyftar dåtidens egendomskrav för att erhålla rösträtt och rätten att ta sig an politiska ämbeten.15 Idag finns inte just dessa begränsningar på demokratiskt deltagande kvar i något västerländskt land men staten som “dragningskraft” och arena för vidare ekonomisk utsugning och politisk makt gör det i allra högsta grad. Detta kan locka äventyrliga medlemmar i den härskande klassen in i statsmaskineriet men det kan också ligga som möjlighet till en utbetald lojalitetsränta till de i de regerande klasserna utan härskande bakgrund, dvs. såväl byråkrater som politiker utan en klassbakgrund i den härskande klassen, i sammanhanget av en stat vilken är strategiskt kontrollerad av kapitalisterna.
Vi har nu fått en någorlunda tydlig bild av vad Marx och de klassiska historiematerialisterna menade med en borgerlig stat, en stat kontrollerad av kapitalisterna. Därutöver har vi jämfört de kontrollmekanismer kapitalisterna hade tillgång till då med vilka de har tillgång till nu. Det är nu dags att undersöka hur byråkraternas relation till den kapitalistiskt kontrollerade staten ser ut.
Byråkratins relation till staten
Byråkratin utgör ingen klass i sig själv men är en del av en klass jag i tidigare arbeten kallat “funktionärsklassen”. (Aurora, 2023c) I en marxistisk bemärkelse definieras klasser av deras relation till produktionsmedlen. Jag vill mena att man närmare kan definiera detta som vilken tillgång eller revenykälla som varje klass har vilket producerar en viss form av reveny eller inkomst. Som Marx uttrycker det:
“Vad är det som gör att lönarbetare, kapitalister, jordägare bildar de tre stora samhällsklasserna? Vi ser omedelbart att revenyer och revenykällor är identiska. Det finns tre stora samhällsgrupper, vars komponenter, de individer som bildar dem, lever av respektive arbetslön, profit och jordränta; lever av att utnyttja antingen sin arbetskraft, sitt kapital eller sin jordegendom.” (Marx, 1978, s.784)
Marx komplicerar denna förenklade indelning men som jag argumenterat för vid tidigare tillfällen (Aurora, 2023c) så är denna utgångspunkt i revenykälla och form av reveny den viktigaste för att förstå en klass relation till produktionsmedlen.
Utifrån detta kan man se det som att funktionärsklassen, medan den förvisso är både egendomslös och löntagande, har en tillgång i sin lojalitet till arbetsgivaren som gett den delegerade maktbefogenheter att anställa och avskeda och leda organisationen på en strategisk nivå. Den position de besitter tack vare sin lojalitet ger dem en särskild relation till produktionsmedlen och ägarna av dessa. Funktionärernas reveny är således en lojalitetsränta i form av en utbetald lön men med ett helt annat socialt innehåll. Byråkraterna som en del av denna funktionärsklass får emellertid sina maktbefogenheter delegerade från staten. Som jag argumenterat för ovan så besitter dock kapitalisterna strategisk kontroll över denna stat och det är i förlängningen från kapitalisterna, men genom staten, som byråkraterna fått sin makt. Denna roll som kapitalisternas tjänare är dock långt mer fylld av motsättningar än så, vilket jag hoppas framgår nedan. Dock är byråkraterna, så länge staten är under kapitalisternas strategiska kontroll, i sista instans lojala kapitalisterna som klass.16
Som kort nämndes ovan så finns det en mindre grupp människor som brukar anses vara en del av byråkratin som inte besitter chefsmässiga maktfunktioner, som t.ex. statliga utredare. Dessa bör istället ses som tillhörande professionernas klass. Som en konsekvens av deras tidigare nämnda professionella färdigheter som revenykälla/tillgång kan denna klass utföra ett högre ”kompakt och sammansatt arbete”, dvs. vara mer produktiva (om vi t.ex. tänker oss en högutbildad ingenjör eller dylikt), men statliga professioner är oftast inte produktiva i mervärdeskapande bemärkelse och även om de vore det är det högst oklart om deras höga löner ens i de flesta fall kan motiveras av ett högre arbetsvärde. Anledningen att dessa professionsgrupper inte får sin lön nedtryckt mot den generella svenska exploateringsgraden, som t.ex. improduktiva arbetare inom den offentliga välfärden får, är att deras arbete är svårare att generalisera i allt från arbetsuppgifter, arbetssätt och kunskapskrav. I viss mån regleras så klart de yttersta gränserna för deras löneutvecklingen av arbetets generella värde och exploateringsgrad men de mycket specifika politiska problem de får i uppdrag att lösa, deras möjlighet till skråmässig organisering tack vare den bristande insynen i vad deras arbete går ut på och knappheten av medlemmarna i deras skrå möjliggör för dem att dra iväg i lön på bekostnad av skattebetalarna. Deras revenyform är alltså i första hand derivat från de produktiva klassernas inkomster. De rena professionerna har inte samma befogenheter att leda de olika offentliga verkamheterna utan är rent formellt rådgivande. Det är således egentligen inte en teoretiskt motiverad nödvändighet att inkludera dem i de regerande klasserna men då dessa professioners karriärvägar ofta leder in i verksamhetsledande roller och då de ofta av allmänheten uppfattas som byråkrater så har de här varit värda att nämna. Politiskt lojalitet är på grund av nämnda karriärmöjligheter också en relevant faktor hos dessa professioner vilket utöver tidigare nämnda faktorer bidrar till deras reveny, en viss uppblandning av dessa kategorier är alltså oundviklig. Läsaren får dock själv avgöra vad han vill göra med denna grupp.
Klass
Tillgång
Form av reveny
Professionella
Professionella färdigheter
Derivat
Funktionärer
Lojalitet, delegerade maktbefogenheter
Lojalitetsränta
Professionsfunktionärer
En uppblandning av ovan nämnda tillgångar
En uppblandning av ovan nämnda revenyformer
Figur 7. Klasschema över de löntagande medelklasserna, vilka byråkratin utgör ett högre skikt och en offentliganställd fraktion av. För en mer utförlig teoretisk genomgång av klassefinitionskriterna ovan, se Aurora artikel ””Mellanskikt” – en kritik och ett alternativ” (Aurora, 2023c)
Byråkraternas klasskaraktär beror inte endast på det faktum att kapitalisterna besitter en strategisk kontroll över staten via exempelvis statsskuldsystemet m.m. (se ovan) och på så vis ytterst är deras mecenater. Byråkraterna agerar även på (1) uppdrag av staten, ett uppdrag vars formulering utifrån den historiska klasskampen utformats för att upprätthålla kapitalistiska intressen. Detta uppdrag och dessa intressen lär de sig därför under utbildningens och yrkesverksamhetens gång att internalisera som sin klassidelogi vilket stärker deras lojalitet ytterligare. Utöver detta präglas byråkraternas klasskaraktär av (2) den sociala bas ur vilken den rekryteras samt de finansiella poster, det vill säga statliga inkomster, som utgör (3) grunden för dess lön. Det är dessa tre faktorer som jag menar definierar byråkratins relation till kapitalisterna medierade via staten och samtidigt deras klassposition som funktionärer, en klass vars definierande revenykälla är just lojaliteten och relationen till uppdragsgivaren.17
Först och främst: hur ser det statliga uppdraget ut?
Uppdrag
“Statens uppgifter kan definieras som samhällsformationens inre och yttre försvar samt den överordnade regelskapande, regeltillämpande och rättsskipande instansen. (…) De frågor som den borgerliga staten sysselsätter sig med definieras ju genom den karaktäristiska avgränsningen mellan privat och offentligt. Staten befattar sig enbart med det senare. I sin Vad är det tredje ståndet? pekade redan abbé Sieyès på det väsentliga: ‘Vad behöver en nation för att överleva och blomstra? Den behöver privata verksamheter och offentliga tjänster.’ Under intryck av franska revolutionen skulle Hegel senare utveckla denna skillnad till en mellan stat och civilt samhälle. Denna motsatsställning mellan privat och offentligt har sina rötter i det kapitalistiska samhällets klassförhållanden. Den reproduceras oavbrutet genom individernas konkurrens på marknaden och privatkapitalets härskarmakt över arbetet. Den formella jämlikheten mellan köpare och säljare framträder på politikens ‘offentliga’ fält som ett gemensamt ‘intresse’ hos oberoende och jämlika individer. Statsmakten har en nödvändig men avskild roll, och det är denna avskildhet som klart kommer till uttryck i distinktionen mellan privat och offentligt.” (Therborn, 1980, s. 31)
Med fokus på det kapitalistiska samhällets uppdelning av vad som definieras som privata och offentliga angelägenheter sammanfattar sociologen Göran Therborn i citatet ovan (den kapitalistiska) statens uppgifter.18 Mest betydelsefullt är så klart att den privata äganderätten över produktionsmedel i denna uppdelning behandlas som en individuell rättighet, något som skiljer sig från t.ex. feodala ägandeförhållanden där för all del privategendom existerade men likväl var måltavla för en mycket mer godtycklig maktutövning där konfiskering och plötsliga, godtyckliga skattepålagor hörde till det vanliga. Ekonomi och politik sågs som en organisk helhet med aristokratisk och kunglig makt som den avgörande auktoriteten kring hur ekonomiska resurser skulle förvaltas. Ur klasskampen mot den gamla adeln och dessa ägandeförhållanden växte kapitalisternas stat och den moderna privata äganderätten som en individuell rättighet.19 Varför är då dessa individuella rättigheter borgerliga rättigheter?
Individens rätt till egendom är uppenbarligen mer intressant för kapitalägare än egendomslösa proletärer och även om många proletärer i de avancerade kapitalistiska länderna idag inte sällan i högre grad än förr äger improduktiv egendom (t.ex. ägda och ej hyrda boenden) så är de per definition inte kapitalägare i någon betydelsefull utsträckning. Proletariatet är dock inte ointresserat av skydd mot godtycklig statlig appropriering av dess surt förvärvade penningar och relativt skrala egendom. På så vis drar de nytta av den borgerliga rätten men borgerlig förblir den då den i en historisk kamp utformats av och för borgerligheten. På vilket vis den utformats för borgerlighetens syfte görs tydligt i dess mer friktionsfria nytta för borgerligheten jämfört med proletariatet. Även om proletariatet har ett intresse av personlig egendom såsom boende, redskap, privatfordon osv. så har det en mer komplicerad relation till privat ägande av de produktionsmedel som rent tekniskt bara kan bearbetas kollektivt av proletariatet som klass. För expropriatören av mervärde, kapitalisten, är uppdelningen mellan kollektivt arbete och individuell appropriering och styrning högst lämpligt men för att proletariatet skulle kunna härska som klass hade krävts kollektivt arbete såväl som kollektivt beslutad (demokratisk) allokering av merprodukten.
Den andra sidan av den borgerliga rätten, rätt till skydd från godtycklig maktutövning såsom avlyssning, straff utan rättegång osv., torde dock vara mer intressant för de individuellt resurssvagare klasserna i samhället än för de individuellt resursstarkare. Vidare så har proletariatets egna politiska rörelser i form av de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarpartierna i västvärlden under 1900-talet tillskansat sig löften från staten om rätten till välfärd och social trygghet. Dock är även dessa löften realiserade som individuella och medborgerliga rättigheter till statens resurser. Detta till skillnad från ovan nämnda rättigheter från statens maktutövning och till skillnad från en tänkbar socialistisk rätt inte bara till de resurser som utgör de sociala försäkringarna utan en makt över källan till dessa resurser. Dessa individuella rättigheter kallas ofta borgerliga rättigheter då de växt ur borgarklassens eller kapitalistklassens kamp mot den feodala rätten. Det är på grund av dess historiska bakgrund och därur sprungna logik som de kallas borgerliga rättigheter, inte för att de är rättigheter i borgarklassens exklusiva intresse. Men likväl är det just skyddet av den borgerliga rätten som är vår tids statstjänstemäns uppgift och det är dess logik de tänker utifrån. Vi behöver dock inte förlita oss endast på abstrakt filosoferande för att nå denna slutsats. Vi kan också titta på vad denna klass faktiskt lär ut till sig själv idag.
Offentliga skyldigheter och befogenheter
Handboken “Demokrati & byråkrati” av Rune Premfors, Peter Ehn, Eva Haldén och Göran Sundström ursprungligen utgiven år 2009 beskrivs av utgivarna som “en introduktion på universitetsnivå till området offentlig förvaltning inom statsvetenskapen.” (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009) Boken är utgiven av förlaget Studentlitteratur och förekommer i de flesta statsvetenskapliga programs litteraturlistor. Detta är alltså en typisk bok av det snitt som syftar till att inlemma framtida statstjänstemän i en viss uppdragsbeskrivning och ideologi, skriven av framträdande akademiker inom fältet vilka själva har kopplingar till statsförvaltningen (Peter Ehn har t.ex. varit ämnesråd vid Finansdepartementet, som bokens baksida informerar om).
Boken har som utgångspunkt en uppdelning av “styrningsideal” och “styrformer” där styrningsidealen utgörs av den binära skalan offentlig-privat och styrformerna är former för att styra samhället eller delar av samhället. Styrformerna faller antingen på det offentligas eller det privatas sida av skiljelinjen mellan styrningsidealen.
Figur 8. Styrningsideal och styrformer. Modell hämtad från “Demokrati & byråkratis” (Premfors, Ehn, Haldén & Sundström, 2009, s. 21)
De styrformer som tillfaller det offentliga lägret är demokrati (politisk styrning utifrån allmänna val) och byråkrati (professionell styrning utifrån den av riksdagen politiskt etablerade lagstiftningen) och de som tillfaller det privata lägret är marknad (styrning utifrån den privata äganderätten) och civilsamhälle (styrning utifrån familjer och frivilliga associationer utanför staten som utgår ifrån och skyddas av den borgerliga rätten). Även om man menar att gränsen kan vara svår att dra på ett precist vis så menar författarna i kapitlet “Förvaltningens åtaganden” att ett “idealt tillstånd” är när det offentliga “enbart [min kursivering] griper in när marknadskrafterna inte klarar av att tillgodose medborgarnas grundläggande behov”, även om de menar att verkligheten inte alltid lever upp till detta ideal. (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 94) Det är inte så att författarna själva argumenterar för sina personliga “ideal” utan de menar snarare att det är ett allmänt rådande och vedertaget ideal med meningar som “Man brukar säga [min kursivering] att den offentliga sektorn rymmer verksamheter som är av gemensamt intresse för medborgarna och som bedöms inte kunna utföras av andra på ett tillfredsställande sätt”. (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 93-94) Här tryggas alltså den privata äganderättens makt genom en definition av statens, regionernas och kommunernas makt som den som ingriper först efter man identifierat vad “marknaden” inte klarar själv.
Vilka dessa områden är definierar författarna i en diskussion om förvaltningens verksamhetsområden utifrån en av FN etablerad standardindelning men som författarna menar ligger mycket nära rådande svenska departementsområden. Man undersöker sedan dessa verksamhetsområdens storlek genom att undersöka hur den offentliga konsumtionen fördelades på dessa olika områden år 2004. De tio olika verksamhetsområdena, tillsammans med deras procentandel av den offentliga konsumtionen illustreras av diagramet nedan.
Figur 9. Offentliga verksamhetsområden och deras storlek mätt i andel av den offentliga konsumtionen år 2004 (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 101)
Det bör förtydligas att budgetposten “Näringsliv” inte i första hand syftar på statens egna näringsidkande verksamhet utan på “handels-, kommunikations- och arbetsmarknadsfrågor.” Frågor rörande energi, jordbruk, skog, fiske och tillverkning räknas också hit, likaså frågor om teknik och företagsverksamhet. Det handlar alltså främst om stöttande och reglerande verksamhet. Även om Sverige historiskt har stuckit ut internationellt sett till statlig tjänste- och varuproduktion så har i alla fall varuproduktion i hög grad avvecklats. Privatisering och bolagisering har skett i vapentillverkning (f.d. Försvarets fabriksverk), elproduktion (Vattenfall), telekomunikation (f.d. Televerket), post (f.d. Postverket), tågtrafik (f.d. Statens järnvägar), frö- och plantproduktion (delar av Skogsstyrelsen), väg- och järnvägsundehåll (delar av Vägverket och Banverket). (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 108) Det är främst tjänsteproduktionen som kvarstår (exempelvis försvar, arbetsförmedling, statistikproduktion och undervisning) men en hög grad av privatisering har skett även på denna front, till exempel i skola och sjukvård. Därtill har lagstiftning tillkommit som i högre grad förbjuder staten att sälja varor och tjänster på konkurrensutsatta och potentiellt konkurrensutsatta marknader. Det tycks vara sant som Therborn påpekar att “de frågor som den borgerliga staten sysselsätter sig med definieras (…) genom den karaktäristiska avgränsningen mellan privat och offentligt” (Therborn, 1980, s. 31), men denna gräns har förskjutits till det privatas fördel på bekostnad av det offentliga under senare år. Som vi sett så följer blivande byråkraters utbildning samma definition av denna skiljelinje, även om ovan nämnda förskjutning gör definitionens avgränsningar rörliga.
Den svenska byråkratins befogenheter är alltså att fungera som ett komplement när marknaden, eller den borgerliga privategendomen, inte tillgodoser medborgarnas och statens som sådan behov. Men hur ser då den svenska byråkratin på sin roll inte bara som komplement till utan som beskyddare av privategendeomen?
Regeringsformen (1974:152) (RF) 2 kap. 15 § första stycket (tid. 18 §) anger att ”vars och ens egendom är tryggad genom att ingen ägare kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.” Under nittotalet tillkom också ett grundlagsskydd för äganderätten vilket var menat att göra svensk äganderätt mer enhetlig med EU:s regler. (Motion 1990/91:K244) Inskränkningar i äganderätten är dock i Sverige inte beroende av lagstiftning utan kan göras genom förordning eller myndighetsföreskrift. Befogenheterna delegeras därför i praktiken ofta till myndigheterna. (Danieli & Jansson, 2022, 3 augusti)
All egendom åtnjuter ett visst skydd mot expropriation, men bara mark eller byggnad skyddas mot långtgående inskränkningar i sin användning. Det innebär i praktiken att inskränkningar av användning av annan, lös egendom kan göras betydligt mer lättvindigt. Lös egendom delas i sin tur upp i två underkategorier:
Naturligt flyttbara lösa saker kallas för lösöre, till exempel aktiebrev, bankböcker, bilar, båtar, böcker, husgeråd, kläder, mynt, obligationspapper, sedlar, skuldebrev eller skriftliga fordringsbevis.
Naturligt icke flyttbara lösa saker är till exempel anläggning på mark tillhörig annan, buss, lastbil, luftfartyg, oljeplattform eller skepp.
Idag är det oklart om rätten till ersättning vid offentliga inskränkningar i enskildas egendom är direkt tillämplig i domstol. Även om grundlagen slår fast att ersättning ska vara tillförsäkrad den som tvingas avstå sin egendom, är det inte alls säkert att man faktiskt kan kräva ut sådan i en rättsprocess. Högsta domstolen har pekat på att ersättningsrätten i grundlagen inte är avfattad för att direkt kunna tillämpas i domstol, och i de fall det saknas andra ersättningsregler kan man alltså inte gå direkt till domstol och kräva betalning. Även om en rätt till skadestånd för överträdelser av grundlagsskyddade rättigheter nu införts, är det inte säkert att den kan användas när ersättningsregler helt saknas. (Danieli & Jansson, 2022, 3 augusti)
Sammanfattningsvis kan sägas att den svenska rätten till privategendom är central i den svenska byråkratins uppdrag men de offentliga befogenheterna kring denna är större än i många andra länder även om svenskt egendomsskydd på senare tid likformats mer med engelsk, amerikansk och europeisk sådan som är mer rotad i klassikt liberalt tänkande. Varför har skillnaderna varit så stora och varför blir de mindre?
Efter det engelska inbördeskriget (1642–1651) mellan ”rundhuvudena” (parlamentalisterna) och ”kavaljererna” (rojalisterna) samt efter den ärorika revolutionen år 1688, så antogs av det engelska parlamentet den 16 december 1689 lagen ”Bill of Rights”. Därmed fastställdes slutligen den engelska parlamentarismen. Den engelske konungen kunde nu inte längre regera landet ensam utan det engelska parlamentets samtycke. Rättighetsidéerna från Bill of Rights har sitt upphov i John Lockes tänkande. Både i Lockes filosoferande och under den nya statsformen så var rätten till egendom och frihet från godtycklig expropriering central. Det är denna sorts skriftställare och idéer Marx hänvisar till i det ovan nämnda citatet från “Den tyska ideologin” då han menar att ”De moderna franska, engelska och amerikanska skriftställarna är alla eniga däri att staten bara existerar för privategendomens skull, och detta har därför också gått in i det allmänna medvetandet.” (Marxists Internet Archive, 2023a)
“Bill of Rights” var en föregångare till den franska deklarationen om mänskliga och medborgerliga rättigheter, den amerikanska ”Bill of Rights” år 1791, den kanadensiska grundlagen om rättigheter och friheter, FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och den europeiska konventionen om skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna år 1948. Det engelska inbördeskriget brukar ses som den tidigaste borgerliga revolutionen även om den var en ofullständig sådan som skulle få en mer ren form i den franska revolutionen 1789. Sverige har aldrig haft en borgerlig revolution av samma typ. Man kan snarare se det som att egendomsrätt och näringsfrihet kan ses som att det trycktes på utifrån i ömsom långsammare, ömsom snabbare takt dels genom världskapitalismens expansion genom den fria konkurrensen och dels genom dramatiska geopolitiska händelser som det anti-feodala napoleonkriget. Arbetarrörelsens starka politiska inflytande under nittonhundratalet kan nog ses som en faktor bakom att klassiskt liberal äganderätt inte heller under 1900-talet period vann inflytande med större hast. Sveriges anslutning till EU kan ses som den senaste mer dramatiska händelse som snabbat på processen.
Personal – kriterier för rekrytering, rekryteringsbas och antal
Uppdaterad data om byråkraters klassbakgrund från tiden innan de träder in i byråkratin är mycket knapphändig. Så sent som vid nittiotalets början var dock klassrepresentativiteten tydligt snedfördelad när det gällde de högsta befattningarna i statsförvaltningen. Bland exempelvis departementsråden hade år 1990 inte mer än drygt tio procent sin bakgrund i socialgrupp 3, (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 182) som är den socialgrupp till vilken de traditionella arbetaryrkena räknades i den gamla socialgruppsmodellen. (SCB, 2016)20 Denna grupp utgjorde lite mer än hälften av den förvärvsarbetande befolkningen under denna tid, liknande arbetarklassens i snäv mening andel av den förvärvsarbetande befolkningen som den räknas i “Om klass”-serien. Nästan hälften av departementsråd och myndighetschefer hade en bakgrund i socialgrupp 1 vilken utgjorde mindre än 10% av den förvärvsarbetande befolkningen under denna tid och utgjordes av privata företagare, företagsledande tjänstemän och fria yrken (professioner), universitetsstuderande, högre tjänstemän i den offentliga sektorn samt hemmafruar till dessa grupper och pensionärer med yrkesbakgrund i dessa grupper. (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 182) Trenden har från sjuttio- till nittiotalet varit att socialgrupps 1:s andel av statsekreterar- och departementsrådsposter har växt medan dess andel av verkschefsposter har minskat till knapp fördel för de övriga två socialgrupperna.
Socialgrupp 1 Socialgrupp 2 Socialgrupp 3 Okänd
71
90
71
90
71
90
71
90
Statssekreterare
23
35
46
25
31
35
0
5
Departementsråd
46
53
35
36
20
11
0
0
Verkschefer
48
34
38
43
13
17
2
6
Figur 10. Socialgruppsfördelning – faderns socialgrupp, i procent (Ehn, 1998)
Byråkratin på högsta nivå är i första hand ett över- och medelklassfenomen, särskilt om man ser hur liten andel av befolkningen dessa klasser utgör i jämförelse med arbetarklassen. Peter Ehn (1998) kan också fastslå att även om medlemskap i så kallade “ämbetsmannasläkter” (dvs. släkt inom den högre statliga förvaltningen) inte är enorm bland statssekreterare, departementsråd och verkschefer (ca 15% av dessa var rår 1990 en del av en sådan släkt) så är omkring 40% från släkter med bakgrund i den offentliga förvaltningen generellt (Ehn, 1998). De kommunala byråkraterna i sin tur har oftast inte en lika exklusiv klassbakgrund men även på kommunal nivå så ökar andelen med klassbakgrund inom de högre socialgrupperna ju högre upp i den kommunala hierarkin man kommer. (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 182) Om uppgifterna för 1990 är någorlunda gällande även i vår tid så bör man kunna anta att den högre byråkratins klassbakgrund är i byråkratin (om än inte alltid dess högsta skikt) själv och därutöver hos professioner, företagsledande yrken och företagsägare. En tydlig pluralitet statssekreterare och departementsrråd hade också år 1990 Stockholm som sin uppväxtort (Ehn, 1998) och samtliga statstjänstemannakategorier hade stor övervikt mot Stockholm som universitetsstudieort, för att ge Juholt även lite geografiskt vatten på sin kvarn.
1971
1990
Statssekreterare
13
45
Departementsråd
26
38
Verkschefer
23
23
Figur 11. Andel statstjänstemän med Stockholm som uppväxtsort, i procent (Ehn, 1998)
1971
1990
Statssekreterare
38
47
Departementsråd
52
54
Verkschefer
67
61
Figur 12. Andel statstjänstemän med Stockholm som universitetsstudieort, i procent (Ehn, 1998)
Utbildningsmässigt så hade i alla fall så sent som år 2009 hela 68% av de statsanställda eftergymnasial utbildning. (Premfors, Ehn, Haldén, & Sundström, 2009, s. 183) Räknar man bort de mer renodlade arbetaryrkena anställda inom staten så lär andelen utgöra en ännu starkare majoritet. Särskilt exakt data för de högre tjänstemännen i allmänhet inom staten finns inte, däremot finns mer exakt sådan för specifikt politiker, general-, landstings- och kommundirektörer. Vad gäller specifikt politiker, general-, landstings- och kommundirektörer så gäller följande uppgifter för år 2021:
Figur 13 & 14. Politikers utbildningsnivå per individ & General-, landstings- och kommundirektörers m.fl. utbildningsnivå per individ. (SCB, 2023)
Alla med eftergymnasial utbildning på 3 år eller mer upp till forskarnivå tillhör inte professionsklassen men alla inom professionsklassen besitter eftergymnasial utbildning på 3 år eller mer upp till forskarnivå. Det hade inte varit en alltför vågad uppskattning att över hälften av politikerna tillhör professionsklassen och att omkring tre fjärdedelar av den högre byråkratin som en del av funktionärsklassen tillhör professionsfunktionärsskiktet.
Vi vet att de dominerande utbildningsinriktningarna inom statsförvaltningen är juridik och samhällsvetenskap (inkl. ekonomi). Vi vet också att svensk grundlag såväl som förvaltningspolitiska universitetsutbildningar lär ut skyddet av den borgerliga rätten som det huvudsakliga uppdraget för byråkratin och det borde inte vara kontroversiellt att säga att marknadsliberala, ofta nyklassiska, perspektiv dominerar inom nationalekonomin. På så vis har byråkratins personal genomgått en ideologiskt homogeniserande process för att kunna bli byråkrater, vilken än deras klassbakgrund må vara.
Sett till klassbakgrund, utbildningsnivå och det ideologiska innehållet i den utbildning man mottagit framgår att byråkratin till stor del reproducerar sig själv samt har sin största nyrekryteringskälla hos den klass vars intressen format det ideologiska innehållet i ens utbildning.
Som avslut på denna del om personalen inom staten som sådan kommer här några diagram som ger en överblick över samtliga offentliga byråkrater och förtroendevalda (politiker och övriga föreningsfunktionärer) inom den offentliga sektorn och över inom vilka områden av denna som de verkar.
Figur 15, 16, 17 och 18. Anställda totalt i den offentliga sektorn,Antal officerarei den offentliga sektorn, Antal funktionärer (politiker och byråkrater) i den offentliga sektorn, Antal professioner i den offentliga sektorn
Figur 19. Förklarande tabell för diagram 15-18. Det låga antalet politiker beror på att dessa uppgifter gäller förtroendevalda politiker som samtidigt är anställda inom förvaltningen. Det finns desto fler politiker som kan livnära sig på politiken men dessa mottar arvoden för sina uppdrag istället för lön för en tjänst inom förvaltningen. Vi kommer ha skäl att diskutera detta närmre i nästa del av denna serie.
Revenykälla
Den statliga byråkratins reveny (inkomst) kommer från skatteintäkter, försäljning av statens varor och tjänster och från statsskulden. Låt oss börja med statsskulden som år 2022 såg ut på följande vis:
Statsskuld efter kontopost, År 2022
Mdkr
Procent
Statsobligationer
763
69,8
Lån i utländsk valuta
206
18,9
Statsskuldväxlar
73
6,7
Övriga inhemska lån
31
2,8
Gröna obligationer
20
1,8
Premieobligationer
0,0
0,0
Summa statsskuld
1 093
100,0
Figur 20. Statsskuld efter kontopost 2022. (Ekonomifakta, 2023) Från Riksgäldens hemsida: “Riksgälden säljer obligationer via återförsäljare (olika banker) som lägger bud i våra auktioner i form av ränta. Den som bjuder lägst ränta får tilldelning först. Riksgälden säljer inte bara statsobligationer utan även statsskuldväxlar, realobligationer och obligationer i utländsk valuta. Upplåningsbehovet och de riktlinjer som regeringen har beslutat om avgör hur vi fördelar upplåningen mellan olika typer av statspapper. Köpare kan vara både svenska och internationella pensionsfonder, försäkringsbolag, banker, fonder och centralbanker. Men vem som i slutändan köper obligationerna har vi ingen information om, eftersom de handlas vidare på en andrahandsmarknad. Obligationerna byter ofta ägare ett antal gånger innan löptiden går ut.” (Riksgälden, 2023)
Även om det inte är bokföringsmässigt försvarbart att behandla statsskulden som samma sorts inkomstpost som en stående skatteintäkt så kan det som ett rent räkneexempel vara intressant att påpeka att bara statsobliagtionerna består av fler miljarder kronor än den enskilt största skatteposten, skatten på lön, som vi kommer se nedan. Även om man inte vet exakt vilka köparna av statsobligationer, realobligationer och obligationer i utländsk valuta är så är det som Riksgälden menar att “köpare kan vara både svenska och internationella pensionsfonder, försäkringsbolag, banker, fonder och centralbanker.” (Riksgälden, 2023) Exemplen som riksgälden ger på köpare är inte småspararna utan stora kapitalistiska institutioner – detta är inte en slump. Även om vi inte vet exakt vilka institutioner som äger statsskulden kan vi med säkerhet säga att vilka de än är så företräder de kapitalintressen. Den av Marx beskrivna mindre subtila kontrollmekanismen, statsskulden, styrks som en realitet av det enkla faktum att den moderna svenska statsskulden är omfattande och knappast ägd av småspararna. Snarare har staten “helt kommit i [kapitalisternas] klor genom statsskuldssystemet” (Marxists Internet Archive, 2023a).
Skattesystemet utgör en mer subtil kontrollmekanism. För att börja utforska denna måste vi först ställa oss frågan: varifrån kommer skatteintäkterna? För att få svar på den frågan kan vi titta på statens inkomster vilka år 2021 var följande:
Figur 21. Statsbudgetens inkomster 2021. Inkomstskatten för fysisk person tas ofta till stor del ut som källskatt vilket exempelvis innebär att ett belopp motsvarande skatt enligt en skattetabell dras från den skattskyldiges bruttolön redan innan den betalas ut av arbetsgivaren, som istället betalar in skattebeloppet till Skatteverket. Även många inkomster av kapital belastas med källskatteavdrag, där svenska banker normalt gör källskatteavdrag för ränteinkomster eller kapitalvinster vid försäljning av aktiefond. Arbetsgivaravgift är en form av beskattning som betalas av en arbetsgivare ovanpå den lön som betalas till en arbetstagare, normalt som ett procentuellt påslag att betalas in till skattemyndigheterna. I Sverige uppgår arbetsgivaravgiften till 31,42 procent för alla anställda. Arbetsgivaravgiften baseras alltid på löntagarens bruttolön. Arbetsgivaravgiften är en social avgift kopplad till socialförsäkringssystemet. Kapitalinkomstskatt, eller kapitalskatt i mer vardagligt tal, är ett samlingsbegrepp för skatter på utdelningar, ränteintäkter och kapitalvinster. Till exempel vinst som kan uppkomma vid försäljning av aktier. Mervärdesskatt (mervärdeskatt), meromsättningsskatt, mervärdesomsättningsskatt (moms) och omsättningsskatt är konsumtionsskatter, alltså skatter som i sista hand betalas i samband med inköp för konsumtion. Punktskatter är konsumtionsskatter som tas ut på specifika varor och tjänster. Exempel på punktskatter är tobaksskatt, alkoholskatt, energiskatt och koldioxidskatt. (Ekonomifakta, 2023b)
Den otvivelaktigt största källan till statens inkomster utgörs av direkt och indirekt skatt på arbete medan intäkterna från försäljning av statens varor och tjänster utgör en väldigt liten del (mer om denna potentiellt mer självständiga inkomstkälla senare), även om den är mer betydelsefull än t.ex. skatt på import. Tillsammans med momsen, som slår hårdare mot arbetare än de enskilt resursstarkare klasserna,21 utgör skatterna på arbete den överväldigande majoriteten av statens inkomster. Arbetsgivaravgifterna kan förstås ses som att de slår mot företagare på så vis att det gör det dyrare för dem att anställa men företagare har trots allt ett val att anställa eller ej, arbetstagare har inget val i huruvida arbetsgivaravgiften dras från deras lön eller ej. Kapitalskatter är en inte obetydlig men mindre andel av inkomsterna och en form av skatter som minskat i omfång sedan efter nittiotalskrisens omstrukturering av den svenska ekonomin, som vi kommer se nedan.
Om de som delegerar byråkraterna/funktionärsklassen inom staten deras maktbefogenheter är desamma som betalar dem – vilka är det då som betalar dem, utifrån uppgifterna ovan? Eftersom att skatten på arbete, direkt på löneinkomster eller indirekt på löneutbetalningar, är den största källan till statens intäkter så kan kanske arbetarklassen, den största andelen av löntagarna, ses som byråkratins uppdragsgivare. Ytligt sett är väl detta logiskt, men påståendet är magstarkt. Det som definierar proletariatet som klass nämligen dess åtskillnad från produktionsmedlen vilken möjliggör återbetalningen av deras skapade mervärde till dem i form av lön. Men varför beskattas då just arbete så tungt? Svaret är detsamma som till varför kapital beskattas så lågt: det är lättare för ett företag än för en arbetare att flytta till ett land med en stat och byråkrati som tar mindre betalt för sina tjänster. Ett tydliggörande exempel på detta är att i och med finansmarknadens avreglering under nittiotalskrisen och den påföljande allmänna finansialiseringen av den svenska ekonomin så störtdök bolagsskatten, en kapitalskatt.
På 1980-talet låg bolagsskatten i Sverige på 52%. (Henrekson & Stenkula, 2015) Det fanns dessutom en särskild vinstdelningsskatt för de största och mest lönsamma företagen som skulle användas till att finansiera löntagarfonderna. Det gjorde att den sammanlagda vinstbeskattningen för storföretag kunde uppgå till 57%. I praktiken var dock skatteuttaget betydligt lägre eftersom de höga skattesatserna kombinerades med generösa avdragsregler för investeringar och även för lagerhållning. I samband med den så kallade århundradets skattereform 1990 och i samband med nittiatlets lönsamhetskris, oftast helt enkelt kallad “nittiotalskrisen” (som namnet till trots inleddes år 1989), sänktes bolagsskatten från 52% till 30%, samtidigt som vinstdelningsskatten togs bort. I gengäld begränsades avdragsmöjligheterna. Därefter har skatten sänkts ytterligare i flera steg under 1990-, 2000- och 2010-talet. Tendensen mot allt lägre bolagskatt finns i de flesta OECD-länder, inte minst bland EU-länderna. I Sverige är bolagsskatten 20,6% sedan 2021. Dessförinnan var procentsatsen 21,4% för räkenskapsår från och med den 1 januari 2019 vilket var en sänkning från tidigare 22%. (Henrekson & Stenkula, 2015) (Sandberg, 2017) Vad den effektiva bolagsskattesatsen faktiskt är och har varit tvistas det om (Ekonomifakta, 2023c) men att bakgrunden till dess sänkning var att Sveriges ekonomi “öppnades” (att finansmarknaden avreglerades) och att syftet med sänkningen var att den svenska skattesatsen inte skulle skrämma iväg investeringar och företagsetableringar är ett vedertaget faktum. (Konjunkturinstitutet, 2019) (Hansson, 2014)
Med finanskapitalets stärkta ställning efter nittiotalskrisen och det fasta industriella kapitalets försvagade och/eller mer finansialiserade ägandestruktur så har kapitalets internationella rörlighet förenklats och statens beskattning av kapitalet försvårats. Såväl före som efter denna utveckling är kapitalet mer svårbeskattat än proletariatet men arbetares tendenser att bli skatteflyktingar är mer eller mindre lika låga då som nu medan kapitalet har blivit ännu mer svårbeskattat. I ljuset av denna mer subtila skattebaserade kontrollmekanism blir Marx påstående att “den moderna staten gradvis sålt sig till de besuttna genom skatterna” (Marxists Internet Archive, 2023a) mer förståeligt. Men det kan preciseras än mer om man förstår att en mer aggressiv beskattning av kapitalet än vad kapitalismens förutsättningar vid en given historisk period tillåter, för att lönsamheten inte ska hotas, mer eller mindre automatiskt leder till kapitalflykt. Detta leder i sin tur inte bara till ett hotat finansiellt underlag för statens verksamhet. Kapitalflykt innebär också varubrist, prisökningar och arbetslöshet – något staten och väldigt sällan de privatkapitalistiska intressena brukar få skulden för. Den privata äganderätten av produktionsmedlen innebär alltså mer eller mindre automatiskt att staten måste följa de privata ägarnas intressen och att om de inte gör det så förlorar den politisk legitimitet inte bara hos kapitalisterna utan hos folket i allmänhet. I strukturalistisk marxism brukar denna situation sammanfattas utifrån följande teser:
Staten tjänar nödvändigtvis kapitalistklassens intressen, då statens egna finansiella hållbarhet är direkt beroende av ekonomin
Staten tjänar nödvändigtvis kapitalistklassens intressen, då statens legitimitet är beroende av ekonomin (Barrow, 1993)
Det enda sättet staten kan göra sig oberoende av denna relation är att ta produktionen helt eller delvis under egen regi men som vi har sett utgör idag statens produktion av varor och tjänster en mycket liten del av dess inkomster och har krympt över tid, särskilt dramatiskt under nittiotalskrisen.
Sammanfattning – byråkratins klasskaraktär
Har vi idag i enlighet med det Social- och Sverigedemokratiska idealet neutrala tjänstemän inom staten? Det beror på vad man menar. I sin klasskaraktär är den offentliganställda funktionärsklassen en tjänare av kapitalet i en mycket bokstavlig mening. Detta ser vi i byråkraternas uppdragsbeskrivning och i den ideologi de internaliserar under sin utbildnings gång, i deras revenykälla som villkorade intäkter från kapitalistklassen och i vilka klasser de står närmast i social bakgrund utanför byråkratin som sådan. Men en tjänare är inte densamme som den han tjänar. Likt sultanens vesir kan ha egna idéer om hur hovet och riket bör styras så kan funktionärerna tycka sig veta bättre än enskilda kapitalister eller deras gemensamma intresseorganisationer om hur deras stat ska fungera eller hur den kapitalistiska ekonomin inom byråkraternas stats gränser bör administreras. Deras relativa autonomi tillåter dem ett visst spelrum och deras snävare klassintressen (vad gäller karriär, lön, makt osv.) kan få dem att ta beslut som går emot kapitalisternas upp till gränsen för vad som hade provocerat dem nog att begå kapitalflykt eller att sätta in annan åtgärd. Med andra klassers bristande insyn i statens och byråkratins olika verksamheter och bristande insyn i vad statens funktionärers och professioners särskilda färdigheter faktiskt består av som vapen så kan byråkraterna legitimera en nästan oändligt svällande byråkrati som kanske mer än den säkrar kapitalismens reproduktion säkrar denna klass reproduktion, expansion och välmående. Ur detta perspektiv kan byråkratin inte ses som ”neutral” i klasskampen. Men är den ”politiserad”, som SD menar att den är och som S menar att SD vill att den ska bli?
Kan byråkratin alliera sig med andra klasser som har sina egna kanaler för att lägga press på kapitalisterna så kan den få ännu bättre förutsättningar för att premiera det egna snäva klassintresset. I och med demokratins genombrott och de organiserade icke-kapitalistiska klassintressenas intåg i staten har möjligheterna till denna sorters samarbeten stärkts (låt gå för att dessa intressen under olika historiska perioder är mer eller mindre urvattnade via sina representationskanaler.) Förutsättningarna för en ”politisering” av byråkratin har alltså stärkts av demokratins intåg på så vis att byråkraterna har fler klasser att förhandla med i och med statens ”öppnande”, detta från att ha varit kapitalisternas stängda verkstad. Det möjliggör dock också att byråkratins politiska medvetande i viss mån kan ta motsägelsefulla uttryck sett till dess politiska möjligheter och snävt ekonomiskt klassintressemässiga bundenheter till kapitalet. Man är beroende av den kapitalistiska ekonomins välmående för att trygga de egna finanserna och den egna legitimiteten men man är samtidigt tvungen att tygla ekonomin för att mildra kapitalismens värsta avigsidor för att på så vis säkra förtroendet från de exploaterade klasserna, deras skattemoral och acceptans av en stor offentlig sektor. Sliten mellan dessa motstridiga mål blir byråkratin oundvikligen ”politiserad” på så vis att den måste balansera i viss mån dubbla lojaliteter i klasskampen. Men vartåt lutar byråkratins lojaliteter idag och hur ser ”politiseringen” ut konkret?
Som vi argumenterat för tidigare (Johansson, 2023) så har nittiotalskrisen inte bara omstrukturerat den svenska ekonomin utan även den svenska staten. Tiden fram till denna omstrukturering och från och med den direkta efterkrigstiden kan ses som tiden för den korporativa staten. Då hade organiserade icke-kapitalistiska klassintressen en högre (men inte för den delen särskilt hög i absoluta termer) närvaro inte bara i regering och riksdag. Även i byråkratisk beredning, beslutsmakt och förvaltning genom inkvotering av föreningsfunktionärer var denna närvaro högre. Relationen mellan politiken och bl.a. byråkratin under denna tid har beskrivits (Svensson, 2012) som en allians runt ett program om en kraftigt expanderad offentlig sektor vilket var fördelaktigt dels för den offentliga byråkratin och de offentliganställda professionerna och dels för arbetarklassen som arbetade inom välfärden eller konsumerade den. Denna allians hade också under denna tid möjligheter till och politiskt intresse i att trygga statens finanser via högre, men begränsad, grad av statlig varu- och tjänsteproduktion samt kapitalbeskattning. Denna klassallians hade möjlighet till detta givet världskapitalismens dåtida behov av en närmre bundenhet till nationalstaterna och ett intresse i detta då skattebördan i lägre grad föll på den egna klassalliansens medlemmar. Denna allians har varit socialdemokratins politiska projekt och den klassallians som varit dess maktbas. Via detta politiska programs uttalade mål har man i begränsad mån kunnat konkurrera med (1) det kapitalistiska uppdraget för byråkratin. Tack vare inkvoteringen av föreningsfunktionärer från arbetarrörelsen i beredning, beslutsmakt och förvaltning har man haft en alternativ rekryteringskälla till (2) byråkratins ordinarie sociala bas. Slutligen gav de på den tiden mer realistiska alternativen till statens finansiering, statlig varu- och tjänsteproduktion, större men begränsade möjligheter att inte frukta (3) kapitalistklassens disciplinering via ekonomiska medel. På så vis kunde socialdemokratin utöva reell motmakt mot kapitalisternas grepp över staten, även om denna motmakt i slutändan var otillräcklig för att bibehålla det socialdemokratiska programmet.
Men avkorporativiseringen under nittiotalet kom att innebära proportionerligt fler partiföreträdare snarare än föreningsfunktionärer från arbetarrörelsen i utredningar och i myndighetsstyrelser, fler myndigheter som kom att styras med myndighetschef allena och av dessa chefer var och är en betydelsefull andel partipolitiskt tillsatta. Lägg därtill det faktum att fler personer än någonsin idag lever gott på politik både genom generösa partistöd, politikerersättningar och genom att vara anställda som politiskt sakkunniga. Tillväxten av personer i partierna som försörjer sig på politiska uppdrag har också skett i takt med att antal partimedlemmar totalt. (Hagevi, 2014) Detta har dels omvandlat ledarskapet i den socialdemokratiska koalitionen till att mer likna en allians mellan å ena sidan byråkratin och å andra sidan politikerna som en nästan egen klassfraktion snarare än som förtroendevalda inom arbetarrörelsen.23 Men det är inte bara socialdemokratiska politiker som professionaliserats utan samtliga partiers politiker.
Figur 22. Riksdagsledamöternas arvoden och pensioner (inkomstgaranti och ålders-pension) 1971-2011 (kronor i 2011 års priser) jämfört med genomsnittlig arbetsinkomst 1975-2010 (kronor i 2010 års priser).(Hagevi, 2014)Figur 23. Svenskt partistöd i jämförelse med BNP per capita 1971-2011 (miljoner respektive tusen kronor i 2011 års priser) och andel partimedlemmar bland myndiga medborgare 1968-2011. (Hagevi, 2014)
Trots att politikerna kan bilda en demokratisk korridor för de undertryckta klasserna att färdas genom in i staten för att där slå ett handslag med funktionärerna så är idag tendensen en annan. Idag har istället politiker av samtliga partitillhörigheter i högre och högre grad börjat organisera sig med funktionärer i ett egenintresse av högre ersättning i utbyte mot att delegera mer och mer ansvarsområden till funktionärerna som klass. Dessa utökade ansvarsområden leder till ett ökat informationsövertag för funktionärerna och en bristande insyn från andra klasser i funktionärernas verksamhet. Både i vad den går ut på och vad dess grad av nödvändighet är. Detta blir i sin tur ett vapen i kampen för högre grad av autonomi, befogenheter, anställningsmöjligheter, ersättningsnivåer och karriärsmöjligheter.
Som kanske framgår är politikernas klassintressen också i en pendlande position. Detta är för att de precis som byråkraterna tillhör funktionärsklassen. Den som delegerat dem deras maktbefogenheter är dock ytterst väljarna som kan “avskeda” dem genom att inte rösta på dem. Däremot är det inte väljarna, eller snarare partimedlemmarna, som via medlemsavgifter i samma grad utgör källan till deras reveny. Under senare år har vi istället kommit att se hur deras reveny kommit att utgöras av samma källa som byråkraternas reveny – skatterna. (Hagevi, 2014) På så vis är politikerna trots sina likheter med byråkratin en kanske ännu mer motsägelsefull fraktion av funktionärsklassen. På grund av politikernas likheter med byråkratin har de utifrån dessa likheter här behandlats tillsammans. I nästa artikel ska politkerna undersökas från ett annat perspektiv tillsammans med de två sista delarna av de regerande klasserna med vilka de delar likheter – föreningsfunktionärerna och de policyprofessionella.
Referenser
Alandh, A. (Regissör). (2021). Partiledaren som klev ut ur kylan [Film]. Sverige: SVT.
Ehn, P. (1998). Maktens administratörer – Ledande svenska statstjänstemäns och politikers syn på tjänstemannarollen i ett förändringsperspektiv. Edsbruk: Akademitryck AB.
Ehrenreich, John & Barbara. (1999) “The Professional-Managerial Class” ur Between Labor and Capital. South End Press
Marx, K. (1978). Kapitalet: kritik av den politiska ekonomin. Tredje boken. Den politiska ekonomins totalprocess. (Andra upplagan). Interdruck, Leipzig: Bo Cavefors Bokförlag/Dietz Verlag GmbH.
Marx, K. & Engels, F. (1975). Ekonomiska skrifter: skrifter i urval. (1. uppl.) Staffanstorp: Cavefors.
Marx, K. (1985). Kapitalet: kritik av den politiska ekonomin. Andra boken. Kapitalets cirkulationsprocess. (Andra upplagan). Printed in DDR: Arkiv-Zenit förlag.
Nyman, O. (1976). Rekryteringen till de svenska centrala ämbetsverkens chefsposter 1915-1975 . Statsvetenskaplig tidskrift, 79(2), 77-90.
Pierre, J., Ehn, P. (1999). The Welfare State Managers: Senior Civil Servants in Sweden. I Page, Edward C., Wright, Vincent (Red.), Bureaucratic élites in western European states: [a comparative analysis of top officials]. Oxford: Oxford University Press
Premfors, R., Ehn, P., Haldén, E. & Sundström, G. (2009). Demokrati och byråkrati. (2., rev. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
SCB. (2016). Sociala grupperingar för nationellt och internationellt bruk. Stockholm: SCB.
Svallfors, S. (2014). Politik som organiserad kamp [Elektronisk resurs] nya spelare och nya spelregler i Sverige. ARKIV. Tidskrift för samhällsanalys. (3, 39-64). Hämtad från http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-97441
Svensson, T. (2012). Socialdemokratins dominans en studie av den svenska socialdemokratins partistrategi. Johanneshov: TPB. Therborn, G. (1980). Vad gör den härskande klassen när den härskar?: statsapparater och statsmakt under feodalism, kapitalism och socialism. [Elektronisk resurs] Stockholm: Zenit. https://www.marxistarkiv.se/klassiker/therborn/vad_gor_harskande_klassen.pdf
En teori som även framförts av den “S-märkta” statsvetaren Bo Rothstein i hans avhandling “Den socialdemokratiska staten” och i uppföljaren “Den korporativa staten”. ↩︎
Ett framträdande exempel på detta är journalisten David Goodhardts elitdefinition som innefattar bl.a. akademiker i sin “Somewheres”-kategori. Bland annat Svenska Dagbladet har valt att lyfta fram denna analys (se Lindgren, 2022). Även Matthew Goodwin bör nämnas i sammanahanget som i sin “Values, Voice and Virtue” menar att den nya eliten består av “doctors, architects, newspaper editors, journalists, politicians, publishers, think-tankers, broadcasters, civil servants and academics” (Goodwin, 2023, s. 14) ↩︎
Denna artikel syftar till att analysera de specifika grupper av människor som utgör de svenska regerande klasserna. Även om de där inte diskuteras specifikt som klass så faller de dock inom ramen för de undersystem av staten som Clyde W. Barrow presenterar i sin “Critical Theories of the State – Marxist, Neo-marxist and Post-marxist”. (1993) Dessa är:
– The governmental subsystem, consisting of elected legislative and executive authorities; – The administrative subsystem, consisting of the civil service bureaucracy, public corporations, central banks, regulatory commissions, and ”private” professional associations that exercise government-delegated regulatory authority – The coercive subsystem, consisting of the military, police, judiciary, and intelligence agencies – The ideological subsystem, consisting of schools, universities,and government-financed cultural and scientific organizations.
Dessa undersystem som konstituerande för den moderna kapitalistiska staten är en definition av staten som Barrow menar hör till den instrumentalistiska skolan av marxistisk statsteori med sin främste företrädare i Ralph Miliband. Till den ideologiska legitimeringsapparaten räknar Miliband också media, främst journalistisk sådan. Det finns i Barrows kategorisering ingen självklar hierarkisering av systemen men i Milibands mer djupgående analys framgår det att definieringen av t.ex. universiteten som en institution tillhörande den regerande klassmakten är mer komplicerad medan t.ex. den högre statsförvaltningens roll är desto mindre komplicerad. Jag menar att det utifrån ett klassociologiskt perspektiv är uppenbart att de grupper som utgör journalist- och akademikerkåren inte har lika stark roll som regerande klassmakt som klasserna inom staten. Inte heller har de en lika stark roll som de policyprofessionella vilka springer genom de statliga institutionernas svängdörrar. Både utifrån mitt klassociologiska och Milibands statsvetenskapliga perspektiv anser jag det legitimt att behandla den ideologiska apparaten och klasserna inom den som ej lika klart regerande som grupperna inom vad jag identifierar som de regerande klasserna.
Karl Kautsky, född 18 oktober 1854 i Prag, död 17 oktober 1938 i Amsterdam, var en socialdemokrat och ekonom. Kautsky grundade 1883 tidskriften Neue Zeit, som hade till uppgift att vara hela det tyska socialdemokratiska partiets vetenskapliga organ och som sedermera kom att särskilt representera den marxistiska riktningen i partiet. Kautskys politiska och teoretiska utveckling efter arbetarrörelsens splittringar i och med det första världskriget kan diskuteras men tiden för föredraget “Den sociala revolutionen” (1902), från vilken hans regerande/härskande-distinktion är hämtad, kan tryggt placeras i hans ortodoxt marxistiska fas. (Kautsky, 1906) ↩︎
Under förabsolutistiska tider genom de egna förläningarna inom vilka man agerade som en tämligen autonom “underkung”, under absolutistiska tider som tjänstemannaadel inom staten. ↩︎
Författaren skriver: “Nedan redovisas resultaten av en genomgång av samtliga utnämningar av ordinarie myndighetschefer som regeringen Löfven gjorde mellan åren 2014 och 2020. Med myndighetschefer avses generaldirektörer och därmed jämförbara tjänster med annan benämning. (…) Med partipolitisk bakgrund avses tidigare tjänstgöring som folk- eller förtroendevald för något parti eller anknuten organisation, alternativt som politisk tjänsteman inom regeringskansliet eller på ett riksdagskansli.[60] Många myndighetschefer har bakgrund i Regeringskansliet under regeringen som utnämnt dem, men enbart uttryckligt politiska tjänster har räknats in. En politisk utnämning är en utnämning av en person med partipolitisk bakgrund till myndighetschef enligt ovan.” (Danieli, 2021) ↩︎
Det har visat sig oväntat svårt att komma över uppgifter för totalt antal myndighetschefer dessa år. Även om vi kan se att det absoluta antalet politiska rekryteringar ökat markant i vår tid så hade det så klart varit mycket intressant att se utvecklingen av den relativa andelen sedan 1915. Även om det inte går att veta till vilken grad så kan man nog med viss säkerhet anta att de politiska utnämningarna ökat även relativt, särskilt sett till utvecklingen under 90-talet och regeringen Persson och utvecklingen därefter. ↩︎
”Beträffande kriterier för bestämmandet av vilka chefsposter som skulle ingå i undersökningen kan först konstateras att endast myndigheter med självständig ställning, icke sorterande under annat ämbetsverk, har beaktats. Vidare har ute-slutits sådana organ, där ämbetsmännen endast utgör ett underordnat kansli och beslutanderätten sålunda utövas av icke-ämbetsmän. Chefsfunktionen skall vara knuten till den professionella toppbefattningen, inte till styrelsen. Urvalet har bestämts av den vid varje tillfälle gällande organisationen, varför ett organ, som utelämnats för ett visst undersökningsår, kan ha medtagits för senare undersökningsår och vice versa -vilket också inträffat – på grund av något ändrad status.” (Nyman, 1976, s. 80) ↩︎
“Göran Persson beskriver i sina memoarer hur han som statsminister använde utnämningsmakten för att uppnå politiska målsättningar och ordna politiska reträtter. Denna slutsats drogs även av konstitutionsutskottet under hans regeringstid.” (Danieli, 2021) ↩︎
Se t.ex. Adam Danielis och Timbros “Enpartistaten” (2021) ↩︎
I alla fall om man ska tro debattörer som Danieli (2021) som menar att “Regeringen Löfven har i många fall rekryterat tidigare politiker som opolitiska chefer, och har i mycket hög grad utnämnt egna partiföreträdare och nära förtrogna. Socialdemokratin har agerat i strid med grundlagen och missbrukat regeringsmakten.” ↩︎
Min rekommendation är “The State in Capitalist Society” av Ralph Miliband. (Miliband, 2009) ↩︎
Som under Marx tid kunde ha en mer personlig karaktär i en enskild eller några få enskilda kapitalister. Detta skiljer sig från dagens väldiga korporationer med ett mycket mer splittrat ägande. Detta ägande vilar dock likväl på privategendomens grund och bankernas verksamhet är i högsta grad kapitalistisk. ↩︎
De kan förstås också göra det. Den f.d. stats- och utrikesministern Carl Bildt har t.ex. haft styrelseuppdrag för familjen Lundin, en av Sveriges 15 största finansdynastier. ↩︎
Med “det moderna Frankrike” menas i sammanhanget Frankrike efter revolutionsutbrottet 1789 fram till Napoloeons maktövertagande 1804. ↩︎
Fr.o.m. revolutionen 1830 så etablerades den andra republiken vars valsystem var baserat på en snäv och privilegierad väljarskara bestående av egendomsägare vilket därigenom uteslöt arbetare. Revolutionen 1848 införde reell allmän rösträtt men redan 1852 tar Napolen III makten och upphävde republiken. ↩︎
Detta gäller även de professionsgrupper inom byråkratin som inte besitter delegerad makt från kapitalisterna. I deras fall handlar det snarare om den mycket generösa lojalitetsränta som betalas dem som vida överskrider det faktiska värdet i deras professionella färdigheter och de informella möjligheterna till framtida makt och karriärvägar. ↩︎
Idén till att utgå från just dessa tre faktorer kommer från “Vad gör den härskande klassen när den härskar?” av Göran Therborn. För att illustrera vilken klasskaraktär en stat har, eller tydliggöra vilken klass som har strategisk kontroll/härskar över en stat, så använder sig den marxistiska sociologen Göran Therborn i sin bok “Vad gör den härskande klassen när den härskar?” (Therborn, 1980) av en organisationsteoretisk modell utifrån vad han kallar en “socialprocessmetod.” I denna behandlas “organisationer som processer vilka formellt är uppbyggda genom specifika mekanismer av inflöde, omvandling och utflöde, [vilket möjliggör att vi direkt kan] relatera dem till den fortlöpande samhällsprocess av reproduktion och förändring, vilken tillhandahåller inflödena och tar emot utflödena. En organisations klasskaraktär kan sedan fastställas genom det sätt på vilket processer av inflöde, omvandling och utflöde genomströmmas och formas av klasskampen.” (Therborn, 1980, s. 15)
Therborn illustrerar mekanismerna i modellen med hjälp av en punktlista:
Inflödesmekanismer: 1. Principer som reglerar vilken typ av uppgifter som staten handlägger. 2. Kriterier för rekrytering av personal till statsapparaterna. 3. Sätt att trygga statsinkomsterna. Omvandlingsprocesser: 4. Sätt för beslutsfattande och handläggning av uppgifter. 5. Formandet av positioner i organisationen och av relationerna mellan deras innehavare. 6. Sätt att fördela och använda materiella resurser. Utflödesmekanismer: 7. Formandet av statens beslut och praktiker gentemot andra stater gentemot det samhälle av vilket staten är del. 8. Formandet av den statliga personalens relationer till personalen i andra stater till andra medlemmar av det egna samhället. 9. Sätt för utflöde av materiella resurser från staten. (Therborn, 1980, s. 16)
Att fastställa statens klasskaraktär är inte denna artikels syfte utan syftet är att fastställa statstjänstemännens och politikernas klasskaraktär. Därför kommer inte alla punkter i Therborns modell att behandlas utan fokus kommer ligga på de mest relevanta, även om en analys av samtliga mekanismer och processer är viktiga för att förstå staten som en helhet i en kontext av ett konstant flöde sociala processer denna både formar och formas av. I första hand är det inflödesmekanismerna som blir relevanta för att förstå de regerande klasserna då vi vill få en klar bild av deras uppdrag (inflödesmekanism 1), den klassmässiga rekryteringsbasen för dem som funktionärer, dvs. funktionärernas klassbakgrund, (inflödesmekanism 2) och deras revenykälla (inflödesmekanism 3) då detta är förutsättningen för deras existens som klass. Övriga processer och mekanismer är inte ointressanta men är som mest betydelsefulla för att diskutera staten som sådan. Här utforskas dock i första hand den offentliganställda byråkratins klasskaraktär, även om det i en mer omfattande studie hade varit av intresse att titta även på övrigra processer och mekanismer för detta syfte. Det ska alltså understrykas att Therborns modell här inte kommer att följas till punkt och pricka utan fungerar istället som underlag till en lämplig disposition för att analysera de regerande klasserna inom staten som klass. ↩︎
Utöver Sieyès och Hegel har han sällskap av Marx och Weber i denna identifikation av den kapitalistiska statens uppdelning av en privat och offentlig sfär. ↩︎
Se det första kapitlet i Perry Andersons “Den absoluta statens uppkomst” för en god redogörelse av detta. (Anderson, 1987) ↩︎
För den som i läsande stund är intresserad av hur denna modell såg ut så kan man ta en titt på följande:
Socialgrupp I (Utgjorde år 1968 7.8% av befolkningen i åldern 15-74 år) Företagare, företagsledande tjänstemän och fria yrken Högre tjänstemän i den offentliga sektorn Hemmafruar Universitetsstuderande Pensionärer utan förvärvsarbete
Socialgrupp II (34.7% av befolkningen) Bönder och medhjälpande hustrur Småföretagare och medhjälpande hustrur Förmanspersonal Tekniker och kontorspersonal Lägre tjänstemän i den offentliga sektorn Hemmafruar Gymnasiestuderande och motsvarande Pensionärer utan förvärvsarbete
Socialgrupp III 3 (57.5% av befolkningen) Småbrukare, fiskare, skogarbetare Arbetare i privata företag Biträdespersonal i den privata sektorn Arbetare och biträdespersonal i den offentliga sektorn Oanställda Invalidiserade Hemmafruar Övriga studerandekategorier Pensionärer utan förvärvsarbete
Engels lag är en statistisk regelbundenhet först upptäckt på 1800-talet av den tyske statistikern Ernst Engel. Engels studerade belgiska arbetarhushåll och märkte då att ju större inkomsterna var hos dessa desto lägre var livsmedelsinköpens procentuella andel av hushållens konsumtion. Det innebär att inkomstelasticiteten hos livsmedel är lägre än ett. Det är alltså dyrt att vara fattig på så vis att vissa konsumtionsvaror är icke-förhandlingsbara (särskilt mat) och utgör en större relativ andel av din konsumtion ju mindre dina absoluta pengaresurser är. Höjd moms, alltså skatt på konsumtionsvaror, slår således hårdare mot de enskilt resurssvagare klasserna i samhället. ↩︎
Den offentliga sektorns väldiga expansion har också lett till att andelen offentliganställda professioner och funktionärer blivit en växande andel av koalitionens väljarbas och som andel vuxit på bekostnad av den historiska arbetarbasen som, av skäl vi inte kommer gå alltför djupt in på i denna artikel som handlar om “klägget” och inte om väljarkolaitioner i allmänhet, har börjat överge koalitionen till förmån för sofflocket eller Sverigedemokraterna (Socialdemokraterna är dock fortfarande det största arbetarpartiet sett till väljare men har Sverigedemokraterna hack i häl). ↩︎
Marxismen utgår från den tekniska utvecklingen som den väsentliga språngbrädan till framsteg och bygger det kommunistiska programmet på produktivkrafternas dynamik. Om man antar att någon kosmisk katastrof kommer att förstöra vår planet inom en relativt nära framtid, då är naturligtvis det kommunistiska perspektivet, liksom mycket annat, helt värdelöst.
– Leo Trotskij, ”Den förråda revolutionen” (1936)
Nyss var det trist som skulle du och allihopa här förgås
Nu ska vi blå- sa glädjens vind på alla – kom och blås!
Det blåser en storm över Jorm! Lyckostorm! Lyckostorm!
Klimatkrisen i allmänhet, men den globala uppvärmningen i synnerhet, är verklig och mycket allvarlig. Detta är i sig dock inte skäl att släppa allt man håller på med och okritiskt “lyssna på experterna”, eller snarare lyssna på de politiska aktörer som använder “lyssna på experterna” som paroll. Det kräver istället självständig och kritisk analys för att utveckla effektiva lösningar. Det är inte heller endast en fråga om tekniska lösningar utan också en fråga om politiskt realistiska lösningar som kan genomföras av de politiska element som existerar idag och vilka faktiskt vill driva igenom sådana lösningar. Kataklysmiska faror som krig och miljökatastrofer är problem som skär igenom klasstrukturen och påverkar alla klasser men det påverkar dem på olika vis och ger upphov till olika politiska impulser hos dem. Det finns skäl att tro att “experterna” och människorna bakom “lyssna på experterna”-parollen ger uttryck för ett materiellt särintresse och inte ett sådant som nödvändigtvis faktiskt åtgärdar klimatkrisen. Kan det till exempel vara så att den polariserande plastpåseskatten (Rogvall, 2020, februari) var menad för något annat syfte än att sänka jordens medeltemperatur? Pekar diskrepansen mellan den apokalyptiska retoriken från klimataktivister (World Economic Forum, 2020) med stadiga rötter i de övre medelklasserna1 (Novus, 2022) och de av dessa föreslagna åtgärderna som oftast mynnar ut i högre konsumtionsskatter vilka slår hårdare mot arbetare än mot dem själva mot att man är obekväm med att tala om den storskaliga omställningen av den industriella produktionen som krävs? Talar retoriken från dessa storstadsbor om inskränkta transportmöjligheter för människor i glesbyggd mot att man helst utkämpar klimatkriget på fronter som inte påverkar en själv? (SR, 2018, maj) Och om dessa grupper har snäva materiella intressen att utanför retorikens värld inte ta klimatkrisen på särskilt stort allvar – vad hade varit ett politiskt program för att mobilisera den arbetande majoriteten för en industriell klimatomställning som både hade varit tekniskt möjlig och materiellt tilltalande?
För att försöka besvara dessa frågor ska jag i denna artikel först tydligare definiera klimatkrisen, redogöra för dess effekter och därefter kortfattat gå igenom vetenskapen bakom den. Därefter kommer källorna till Sveriges växthusgasutsläpp behandlas, det kommer undersökas om det är privatpersoner, genomsnittliga hushåll, den offentliga sektorn eller privatkapitlistiska verksamheter som står för majoriteten av dessa utsläpp och sedan kommer industrins olika energikällors grad av växthusgasutsläpp undersökas. Därefter kommer industrins energibehov idag och i en potentiell framtid av expanderade produktion att undersökas för att få en uppfattning om till vilken grad Sveriges elproduktion måste öka för att möta dessa behov vilket till sist leder oss till avslutningen av denna artikels tekniska del – frågan om kärnkraftens relevans, kostnader, finansieringsmöjligheter och miljörisker. När denna tekniska del är avklarad kommer det redogöras för Sveriges mest tongivande klimataktivisters förslag på klimatåtgärder och därefter kommer riksdagspartiernass klimatpolitiska program behandlas. Där konstateras, med några intressanta undantag, att det överväldigande fokuset är på individuellt ansvar för och statlig reglering av privat konsumtion (främst av bensin, mat och energi för hushållet) samtidigt som de nödvändiga lösningarna utifrån vad som framkommit i den tekniska delen av artikeln ligger i statligt dirigerad omställning av den industriella produktionen. Efter en genomgång av varför även de mest framskridna politiska förslagen i svensk politik idag är otillräckliga så inleds en sammanfattande diskussion. Vad jag här hoppas kunna leda i bevis är att den populära uppfattningen om den stora betydelsen i individers reglerade konsumtion är helt missriktad samtidigt som det är ett allvarligt problem att industriell omställning knappt diskuteras alls, åtminstone inte på ett seriöst plan sett till omfattning, kostnader och finansieringsmöjligheter. Jag vill också göra gällande att här finns en möjlighet och ett tomrum att fylla inte bara för klimatpolitiskt intresserade aktörer utan även för den som vill se en återindustrialisering av Sverige, full sysselsättning och en mer demokratiskt kontrollerad ekonomi.
Men innan vi går händelserna i förväg – vad pratar vi egentligen om när vi pratar om klimatkrisen? Förlust av biodiversitet, giftighetsgrad i sjöar, halt av radioaktivitet människor utsätts för m.m. är inte oviktiga frågor men de är inte av samma akuta rang som den globala uppvärmningen. Effekterna av den globala uppvärmningen är, mer specifikt, skogsbränder, torka och missväxt och översvämningar. Dessa har en reell risk att under ett högutsläppsscenario inom hundra års tid:
Fördubbla sädeslagspriser och orsaka svält i Afrika, Brasilien och Sydostasien (Cockshott, W.P., Cottrell, A. & Dapprich, J.P. , 2022, s. 51)
Få stora delar av tätbefolkade områden som södra Bangladesh, södra Vietnam och Kinas kuster att ligga under vattenytan tillsammans med mindre tätbefolkade områden i Sveriges närområde så som Nederländerna, stora delar av Danmark och södra Storbritannien (Climate Central, 2023)
Få stora områden av befolkningsrika delar av världen (om de inte redan är under vatten) som Indien, Nigeria, Brasilien, Vietnam, delar av Kina och östra USA att bli så heta att de blir lika svårbeboeliga som Afrikas, Arabiens och Australiens öknar (Cockshott, W.P., Cottrell, A. & Dapprich, J.P. , 2022, s. 46)
Leda till, utöver svält och dödsfall av outhärdliga livsmiljöer, till en massiv migration av människor från outhärdliga livsmiljöer till mer uthärdliga. (Cockshott, W.P., Cottrell, A. & Dapprich, J.P. , 2022, s. 45-52) Denna migration lär bli långt mycket mer omfattande än den vi redan idag upplever och som målat om hela det västerländska politiska landskapet jämfört med för bara några år sedan. De krigskriser som till största del legat till grund för den senaste tidens massmigration har varit omfattande men krig i Syrien, Irak, Somalia, Libyen och Afghanistan är relativt små kriser i jämförelse med klimatkrisens omfattning. Klimatkrisens direkta konsekvenser kommer till största del drabba länderna utanför vad vi brukar kalla “västvärlden” men de sekundära effekterna från dessa länders mer direkta kris kommer drabba västvärlden hårt.
Figur 1. Världskarta under en prognostiserad temperaturökning på 10 grader celsius. Skuggade områden visar våttemperaturen (CW) nådd för åtminstone en dag om året. De tungt korsade områdena på kartan visar de delar av världen där utomhustemperaturen hade varit i allt väsentligt fatalt för mänskligt liv. Delar av världen där dessa förhållanden redan råder och vilka är mycket blygsamt bebodda av människor är Afrikas, Arabiens och Australiens öknar. Figur och uppgifter hämtade från Cockshott, Cottrell & Dapprich (2022, s. 46).
Figur 2. Ökad havsnivå, de värst drabbade delarna av det svenska närområdet vid 0.8 meters ökning. IPCC prognosticerar en sådan ökning till år 2100 (Climate Central, 2023)
Varför sker den globala uppvärmningen?
Jordens medeltemperatur har gått både upp och ner genom historien av skäl som ej har med människan att göra och denna naturliga process pågår än idag. Denna process är vad vi kallar växthuseffekten, eller den naturliga växthuseffekten, och vad vi syftar på när vi talar om människans inflytande i denna process som får den att driva upp klimatet till nivåer som hotar mänskligt liv bör, om man ska vara petig, kallas den förstärkta växthuseffekten.
Den förstärkta växthuseffekten innebär kort och gott att när man bränner fossila bränslen släpps för mycket växthusgaser ut i atmosfären. Viktigast bland dessa så kallade växthusgaser är vattenånga (H2O) och koldioxid (CO2). Växthusgaserna absorberar det mesta av värmestrålningen från jordytan innan den hunnit ut i rymden. De strålar sedan ut den uppfångade strålningen igen, men inte bara vidare mot rymden utan åt alla håll, även nedåt. En betydande del av den värmestrålning som sänds ut från jordytan kommer på så sätt i retur. Jordytan är bl.a. genom den naturliga växthuseffektens utsläpp mer än 30 grader varmare än den skulle ha varit om jorden inte haft någon atmosfär (eller om luften uteslutande hade bestått av gaser som inte absorberar infraröd strålning). Den globala medeltemperaturen vid jordytan, som i dag uppgår till nästan +15°, skulle utan bl.a. växthuseffekten ha legat kring -19°. Under sådana omständigheter hade liv knappast varit möjligt på jorden. Problemet är dock att mänsklig aktivitet har förstärkt växthuseffekten så att jordens medeltemperatur börjar närma sig nivåer vilka hotar mänskligt liv på planeten.
Om man ska vara petig är det alltså inte växthuseffekten som sådan som skapar problem för oss utan den ”förstärkta växthuseffekten”. För att förstå den behöver vi bättre förstå strålning och ljusfotoner. Den dominerande källan till jordens energi och värme är solen vilken förser oss med energi via elektromagnetisk strålning. Hade jorden inte förlorat någon energi till sin omgivning utan bara tagit emot energi från solen så hade den kontinuerligt blivit varmare och varmare. Som varje varm (himla-)kropp avdunstar dock jorden energi till sin omgivning via infraröd strålning. Vad som är viktigt att förstå är att vi kan förvänta oss att värmeenergin som en planet avdunstar är beroende av dess temperatur. En varm kropp avdunstar mer värmeenergi än en kall sådan och därför tenderar planeter att röra sig mot ”termisk jämvikt”, ett tillstånd där energin som planeten avdunstar är lika med energin den absorberar: planeten förlorar alltså lika mycket värme till yttre rymden som den tar emot från solstrålning.
Genom detta kan vi beräkna jordens ovan nämnda medeltemperatur utan energikonserverande effekter till -19°. Det är inte bara växthuseffekten som gör att vi idag ligger omkring det mer människoanpassade 15° vi gör utan även solens konjunkturella genomsnittliga grad av strålning, jordens omloppsbana i relation till solen och de moln, den is och de mikropartiklar i atmosfären, kallade aerosoler, som reflekterar bort strålning från jorden drar sitt strå till stacken. Albedo, det latinska ordet för vitt (moln är vita, därav namnet), är vad man kallar måttet på planetens propensitet att reflektera solstrålning och denna ligger på omkring 0.29, dvs. att omkring 29 procent av inkommande solstrålning reflekteras bort från jorden och ut i rymden utan att påverka jordens energibalans. Den globala albedon går i dagsläget upp och ner utan någon tydlig riktning och kan därför inte ge en konsekvent förklaring till vad som driver temperaturen uppåt. Vetenskapliga modelleringar av jordens omloppsbana förutser inga omloppsrelaterade skäl till jordens uppvärmning och solens ”moderna maximum” (den senaste höjdpunkten i solstrålningens konjunkturella grad av emanerade strålning, enkelt uttryckt) har konsekvent gått nedåt sedan 1950-talet samtidigt som temperaturen ökat. Dessa tre energikonserverande eller energireglerande effekter kan alltså inte förklara varför jorden avdunstar mindre och mindre värmeenergi (eller varför temperaturen ökar, annorlunda uttryckt) och kvar finns då den förstärkta växthuseffekter att titta på
Vad som har hänt är att i och med att troposfären, atmosfärens lägsta lager som innehåller cirka 75% av atmosfärens massa och nästan all vattenånga och aerosol, absorberat mer koldioxid vilket utgör en växande andel av dess innehåll så är det en viss typ av ljusfotoner som inte längre lämnar atmosfären utan som återvänder till jorden och höjer medeltemperaturen. Ljusfotoner kan kategoriseras utifrån olika medelvåglängder i sin strålning i tre typer – A, B och C.
Typ A (kort medelvåglängd) absorberas av atmosfären efter en mycket kort resa in i den med eller utan förstärkt växthuseffekt, typ B (hög medelvåglängd) påverkas i väldigt liten grad av växthuseffekten och kan ta sig igenom atmosfären direkt från marken ut i rymden utan absorption in i atmosfären. Ljusfotoner av typ A och typ B utgör ett jämnt utbyte av solenergi där lika mycket energi lämnar jorden som stannar kvar på den och ovan termisk ekvilibrium kan uppnås. Problemet är den tredje typen, typ C. Ljusfotoner av typ C är väldigt få i antal, har en medelvåglängd mellan typ A:s och typ B:s men har en disproportionerlig inverkan på temperaturen. De har en sorts “mediumchans” att absorberas av koldioxid (men en låg chans att absorberas av vattenånga) och när graden av koldioxid i troposfären ökar så minskar denna chans och de fungerar i praktiken som typ A fotoner, alltså att de absorberas av koldioxiden i troposfären och konserveras som värme på jorden. Det är denna marginella skillnad i konserverad värme på jorden som har radikala konsekvenser för mänskligt liv på jorden. Denna marginella påverkan med radikala konsekvenser åstadkommer människan via koldioxidutsläpp, främst genom att bränna fossila bränslen. (Cockshott, W.P., Cottrell, A. & Dapprich, J.P. , 2022)
Var sker brännandet av fossila bränslen?
Med fokus på just den globala uppvärmningen och inte på klimatet i allmänhet blir då frågan var de största källorna till brännandet av fossila bränslen finns och vad de kan bytas ut mot utan en socialpolitisk kris som når samma grader av svält, död och massmigration som vi vill undvika genom att stävja klimatkrisen. Att konsekvenserna av otillräcklig energiproduktion har stora likheter med konsekvenserna av en oåtgärdad klimatkris är alltså värt att hålla i åtanke. I den mediala klimatdebatten talas dock sällan om energiproduktion utan det ligger istället ett orimligt stort fokus på hur individer kan och bör minska sina växthusutsläpp, eller hur politiker skall ge individer incitament för detta. Men hur ser egentligen fördelningen av växthusgasutsläpp ut inom Sverige mellan de privata hushållen, industrin och andra sektorer?
Figur 3. Branschers andel av växthusgasutsläp per tusen ton koldioxidekvivalenter år 2022. (SCB, 2023)
Som framgår av diagrammet ovan utgör “hushåll och ideella organisationers” andel av växthusgasutsläppen en mindre del av utsläppen. Annorlunda uttryckt är det inte “vanligt folks” plastpåseköp, personbilism eller köttkonsumtion som är boven i dramat. Som SCB förtydligar vad gäller utsläppens utveckling för helåret 2022 i jämförelse med 2021 är trenden att “Utsläpp från privat konsumtion, det vill säga hushållens utsläpp, vilka främst uppstår på grund av konsumtion av drivmedel, minskar med 7 procent vilket är en minskning med 610 kiloton. Det beror främst på minskade växthusgasutsläpp från dieselanvändning”. (SCB, 2023) I transportbranschen ökar däremot utsläppen med 780 kiloton, vilket motsvarar en ökning på 12 procent. Flygbolag står för den största ökningen. Utsläppen ökar även från rederier men minskar från vägtransporter. Branscherna som till största del är ansvariga för växthusgasutsläppen, dvs. tillverkningsindustrin, jordbruket, energiproduktion samt avlopps- och avfallshantering, minskar antingen mycket marginellt sina utsläpp eller står stilla. (SCB, 2023)
Det är alltså det privata näringslivet, de stora kapitalintressena i jordbruk, industri och transport som står för majoriteten, 60.9%,2 av växthusgasutsläppen. Den gode konsumtionsaktivisten vill kanske mena att vad man köper är vad man röstar på och i slutändan är det således enskilda konsumenter, rika som fattiga, som kontrollerar produktionen och inget fokus bör läggas på produktionens faktiska ägare. Denna idé om att enskild konsumtionsaktivism kan reglera marknaden är, menar jag, ett i bästa fall bottenlöst naivt synsätt och i värsta fall ett direkt lögnaktigt synsätt. Vi kommer återkomma till dessa i klimatfrågan tyvärr dominerande perspektiv nedan men först ska de tekniska frågorna avhandlas. Det är så klart inte industriell3 verksamhet i allmänhet som skapar växthusgasutsläpp utan energibasen till denna verksamhet – fossila bränslen. Alla den svenska industrins energikällor producerar dock inte växthusgasutsläpp.
Vilka energikällor är ansvariga för växthusgasutsläppen?
Växthusgasutsläppen i svensk produktion är, trots vad det ibland kan verka som i media, mycket låga i internationell jämförelse. Naturvårdsverket menar att de låga växthusgasutsläppen i svensk elproduktion trots ökad produktion i allmänhet de senaste åren förklaras av att “Sveriges elproduktion [till stor del består] av källor med låga utsläpp av växthusgaser, som vattenkraft, vindkraft och kärnkraft. Den el som produceras i kombinerade el- och fjärrvärmeanläggningar, samt industrin, kommer till största delen från biobränslen.” (Naturvårdsverket, 2023)
I Vattenfalls senaste livscykelanalys (Vattenfall, 2021) av deras energislag har man gjort följande fynd:
Figur 4. Utsläpp av växthusgaser med fossilt ursprung. Bild hämtad från Vattenfalls hemsida.
– Kärnkraft 2,5 gram koldioxid per kilowattimme (i denna livscykelanalys är uranbrytningen inräknad)
Vissa debattörer (Tegle, S., 2015, 23 oktober) (Brytse, G. & Johansson, T.B., 2022, 31 august) hänvisar till transporter vid uranbrytning som stor källa till koldioxidutsläpp. Detta är dock inräknat i livscykelberäkningen ovan samt missar lite poängen om investeringar i kärnkraft som en möjlighet till att bl.a. skapa en helt eldriven transportfordonsflotta.
– Vattenkraft 4 gram koldioxid per kilowattimme
– Vindkraft 12 gram koldioxid per kilowattimme
– Naturgas ca 390 gram koldioxid per kilowattimme
– Kol (kraftvärme) ca 810 gram koldioxid per kilowattimme
– Brunkol (kondenskraft) ca 1100 gram koldioxid per kilowattimme (Vattenfall, 2021)
Det är alltså den förnybara (vatten, vind, sol), koldioxidneutrala4 (biobränsle) och fossilfria (kärnkraft) energin vi har att tacka för de låga utsläppen. Kärnkraft är fossilfritt på så vis att kärnkraftsproduktionen i sig själv inte bränner några fossila bränslen men den är inte förnybar då världens uranreserver är ändliga, till skillnad från världens vågor, vind och solstrålning som i princip är oändliga resurser. Kärnkraften är på så vis naturligt begränsad i sina bränsletillgångar men är samtidigt ej begränsad av naturen i sin produktion vid ett givet tillfälle i tiden. Vind och vågor kan vara stilla, himmelen kan vara molntäckt men uranet kan brännas när som helst och i vilken omfattning som helst givet att tillgångarna inte är slut. Kärnkraften är också extremt mycket mera produktiv än de förnybara och koldioxidneutrala energikällorna vilket vi kommer att återkomma till nedan.
Kärnkraftens möjligheter
Själva produktionen av el med kärnkraft ger i sig väldigt små koldioxidutsläpp men ser man till hela livscykeln är det främst utvinningen av uran och transport av densamma som påverkar klimatet. (Vattenfall, 2023a) Med en elektrifierad industri, elektrifierade maskiner och en elektrifierad industriell transport, vilket förutsätter en expanderad kärnkraft, så löser dock detta problem sig självt.
Kärnkraftens produktiva kapacitet är mer eller mindre obegränsad av alla naturliga omständigheter förutom de direkta uranreserverna. De kända kostnadseffektiva uranreserverna räcker dock med dagens globala konsumtionsnivåer i ungefär 85 år, men i jordskorpan uppskattas det ännu finnas uranreserver som täcker detta flera gånger om. (Vattenfall, 2023b) Men vad är en tekniskt realistisk grad av utbyggnad av de den svenska kärnkraften och vad är den svenska produktionens faktiska energibehov?
För det första kan konstateras att Frankrikes elproduktion år 2022 utgjordes till 63.3% av kärnkraft, i Sverige utgjordes elproduktionen samma år till 29.83% av kärnkraft. Dock utgjorde kärnkraften bara 31.65% av Franrikes inhemska energisystem samma år, i Sverige var andelen omkring 20.4% och i de övriga G8-länderna utgjorde kärnkraftan mella ca 7-2%. (Our World in Data, 2023, september) Det betydligt större landet Frankrike med betydligt större energibehov (för försäljning och eget bruk sammanslaget) får alltså en dubbelt så hög andel av sin el från kärnkraft än vad Sverige får. Minst en fördubbling av nuvarande kapacitet bestående av sex aktiva reaktorer borde alltså inte vara tekniskt omöjligt. Men hur ser den svenska industrins och transportens energianvändning ut och hur stora delar fossilt måste bytas ut mot fossilfritt?
Figur 5. Total energianvändning (inkl. transporter) inom mineral- och tillverkningsindustri fördelat på energivara år 2020. (Energimyndigheten, 2023, september)5
Sten- och brunkol, koks, petroleumprodukter, natur- och stadsgas, masugns, koksugns- och LD-gas är energikällor med omfattande växthusgasutsläpp6 och utgör tillsammans 24.5% av svensk industris energikällor. Svensk fossilfri elproduktion skulle alltså behöva öka med 32.2% (nerifrån) för att kompensera för att 24,5% av total produktion (uppifrån) bortfaller. Behovet blir större än så sett till den nya infrastruktur som industrin behöver för att faktiskt kunna använda sig av el istället för t.ex. kol. Behövs därutöver en expanderad energibas för att bygga elbilsinfrastruktur inte bara för personbilism utan lastbils- och tågtransporter så är behovet ännu större. Ligger därutöver Sverige i framkant med ett överskott av billig energi som inte kan och bör säljas utomlands så har vi radikalt drivit ner kostnaden för den mycket betydelsefulla insatsvaran energi – en återindustrialisering av Sverige hade varit mer möjlig att genomföra då detta hade kunnat locka företag på jakt efter högre vinstmarginaler utan att vi för den sakens skull skulle behöva sänka svenska löner.7 En fördubbling av den svenska kärnkraftsproduktionen är alltså tekniskt möjlig och enkel att motivera. Om man vill göra den lönsam behövs dock mer än en fördubbling då det inte bara handlar om att byta ut befintlig industri, industriell infrastrukturs och industriell transports energibehov utan att expandera industriell produktion med hjälp av radikalt förbilligad el som kan locka både svenska företag tillbaka till Sverige och nya företag hit. Men hur realistiskt är detta rent ekonomiskt?
Kärnkraftens kostnader
Kärnkraftens kostnader kan delas upp i tre delar – kapitalivesteringskostnader, driftskostnader och avvecklingskostnader. Lennart Söder är professor i elkraftsystem vid Kungliga tekniska högskolan och i en intervju från 2021 med elbranschtidningen Second Opinion (Söder, L., 2021, 16 februari) gör Söder en beräkning på kapitalinvesteringskostnaden för nya kärnkraftverk idag. För att sammanfatta menar Söder att:
Enligt Montel (Montel, 2020, september) kostar den EPR-reaktor som håller på att byggas i Frankrike (Flamanville) 19,1 miljarder Euro ≈ 200 miljarder kronor. Det avser kostnaden för 1 reaktor om ca 1650 MW.
Enligt The Guardian (The Guardian, 2021, januari) är kostnaden för de 2 reaktorerna I Storbritannien, Hinkley point, 23 miljarder pund ≈ 250 miljarder kronor.
Alltså: minst 200 miljarder i investering, med franska kostnader blir det snarare 400 för ett kärnkraftsverk med två reaktorer
Med detta i åtanke kan vi alltså via en hög uppskattning fastställa ett nytt kärnkraftverks kapitalinvesteringskostnad till 400 miljarder kronor. En fördubbling av aktiva reaktorer i Sverige, vilka det idag finns sex stycken av, via helt nya sådana hade alltså kostat 1200 miljarder i kapitalinvesteringskostnad. Men vad gäller för driftskostnaderna?
I “Nuclear Power – A Very Short Introduction” skriven av Maxwell Irvine (2014)8 ges i kapitlet “The Cost of Nuclear Power” en sammanställning av studier kring kärnkraftens drifstkostnader. Dessa är från de amerikanska universiteten MIT, Princeton och Chicago, tre europeiska studier från UK Royal Academy of Engineering, French Ministry of Economics, Finnish Lappeerata University och två OECD-studier. Irvine presenterar två tabeller. Den första tabellen visar de olika studiernas beräkningar på kostnader för (från första till fjärde kolumnen) diskonteringsräntan (en räntesats som uttrycker avkastningskrav på investerat kapital), den antagna driftsbelastningen som procent av kapacitet, antal år kraftverket varit aktivt och pence per kilowattimme.
%Disc
%Load
Years
P/kWh
MIT
11.5
85
15
4
PRINCETON
11.5
80
15
4
CHICAGO
12.5
85
15
3.5
RAE
7.5
90
32.5
2.8
F ECON M
8.0
90
42.5
2
FINLAND
5.0
90
40
1.7
OECD 1
5.0
90
40
1.6
OECD 2
10.0
90
40
2.8
Figur 6. Kärnkraftens kostnader (Irvine, 2014, s. 84) Värt att nämna i sammanhanget är kanske att Lennart Söders beräknade kostnader från idag nybyggda kärnkraftverk utslagen på all el i Sverige i en framtid med mycket högre elkonsumtion än idag innebär en extra kostnad om 20 öre/kWh
I en av de två OECD-studierna har man också gjort en beräkning av kostnaden i amerikanska cents per kilowattimme sammanställt med en antagen diskonteringsränta på 10% över en fyrtio års tid vid en driftsbelastning på 85% för kärnkraft jämfört med samma kostnad för kol i de länder där detta är det mest relevanta alternativet och för gas i de länder där det är det mest relevanta alternativet.
Nuclear
Coal
Gas
FINLAND
4.22
4.45
–
FRANCE
3.93
4.42
4.30
GERMANY
4.21
4.09
5.0
SWITZERLAND
4.38
–
4.65
NETHERLANDS
5.37
–
6.26
CZECH REPUBLIC
3.17
3.71
5.46
SLOVAKIA
4.55
5.52
5.83
ROMANIA
4.93
5.15
–
JAPAN
6.86
6.91
6.83
KOREA
3.38
2.71
4.94
USA
4.65
3.65
4.90
CANADA
3.71
4.12
4.34
Figur 7. Kärnkraftens kostnad i amerikanska cents per kilowattimme sammanställt med en antagen diskonteringsränta på 10% över en fyrtio års tid vid en driftsbelastning på 85% för kärnkraft jämfört med samma kostnad för kol i de länder där detta är det mest relevanta alternativet och för gas i de länder där det är det mest relevanta alternativet (Irvine, 2014, s. 85)
Finland lär vara det land i listan som är mest jämförbart med Sverige sett till landets och befolkningens storlek, förutsättning för vind- och vattenkraft osv. Frankrike är också intressant att titta på då det är Europas ledande kärnkraftsland rent kvantitativt. I svenska siffror (dvs. i kronor per kilowattimma med 10% diskonteringsänta i verk på 85% driftsbelastning, anpassat för 2014 års växelkurs) blir det då:
Kärnkraft
Kol
Gas
Finland
2.77
2.93
–
Frankrike
2.53
2.84
2.77
Figur 8. Kärnkraftens kostnader i kronor (2014-01-01:s penningvärde (fx-rate, 2023)) per kilowattimma med 10% diskonteringsränta i verk med 85% driftsbelastning jämfört med samma kostnader för kol och gas
Driftskostnaderna är i de flesta fall billigare än kol och gas och i de värsta fallen nästan lika billiga. Detta är dock oaktat vinst och är endast uppgifter om kostnaderna som sådana men redan på denna nivå kan konstateras att kärnkraftens drift satt i sin rätta kontext inte alls är särskilt dyr.
Vad gäller den sista kostnaden, avvecklingskostnaden (dvs. kostnaden att nedmontera ett kärnkraftverk med allt vad det innebär bl.a. i termer av bränsleavfallshantering) så uppskattas i Irvines bok dessa för svenska kärnkraftverk att likt i Frankrike ligga på 10-15% av byggkostnaderna och beräknas tillsammans med investeringskostnaden i början av processen. Driftskostnaden innefattas vanligtvis i elpriset (det driver alltså upp elpriserna för konsumenten). (Irvine, 2014, s. 83)
Man borde utifrån detta kunna komma överens om att driftskostnaderna inte är så dramatiska och att avvecklingskostnaderna egentligen har att göra med investeringskostnaden. Kapitalinvesteringen är dock dyr men är den olönsam? Det beror på. Problemet är att det tar flera decennier för investeringen att bli en vinst och under dessa år kan ägarskapet skifta, de politiska vindarna kan vända och andra ekonomiska policies kan börja gälla för avvecklingskostnader eller drift överhuvudtaget. Detta gör privata investerare tämligen försiktiga med att investera i kärnkraft. Nämnvärt i sammanhanget är att ett problem man haft med privatisering av kärnkraft i Storbritannien är att företag helt enkelt vägrat ta över avvecklingskostnaderna om de inte fått ta del av den dittills ackumulerade inkomsten. (Irvine, 2014, s. 83)
Detta problem finns så klart inte för en stat som väljer att själv sköta investering och drift – det var under strikt statliga former de första kärnkraftverken i Storbritannien och USA byggdes, då med främst ett militärt syfte i att utveckla vapenklassat plutonium för atombomber, (Irvine, 2014, s. 40) och för detta syfte var långsiktighetsproblemet ett icke-problem. Den privata sektorn har potentiellt mer än råd med dessa investeringar men frågan är dels om man effektivt kan locka dem till detta, dels den viktigare frågan om man alls vill detta med de samhälleliga konsekvenserna av energiinfrastruktur i händerna på multinationella bolag i åtanke. Om vi utgår från professor Söders beräkningar borde vi kunna hitta intressanta uppgifter om huruvida det är realistiskt för staten att sköta dessa investeringar.
Kärnkraftens finansering
Är det rimligt att staten bygger egna kärnkraftverk? Ja, det är i alla fall så det har gått till historiskt. Då har det också gått mycket snabbare att bygga än vad beräkningarna är idag när samtliga politiska partier föreslår att privat kapital ska involveras på ett eller annat vis. Från Paul Cockshotts, Allyn Cottrells och Jan Phillip Dapprichs “Economic Planning in an Age of Climate Crisis” ges ett illustrativt exempel från de tidiga britiska kärnkraftsprojekten:
“Authorisation to build at Windscale in Cumbria was given in July 1947 at a cabinet meeting chaired by the prime minister, Clement Attlee. Work on the foundations began in December 1947: sufficient initial design work to specify the foundations had been completed in the five months since authorisation of the project. The entire design, construction and commissioning process of the first reactor was complete by October 1950, when it became operational: only 3 ¼ years from authorisation to finish. The initial price estimate for Windscale was £24 million, the actual cost was £25.65 million. The speed of completion and control of cost are astonishing when compared to the performance of atomic power projects today. Unlike current UK nuclear reactors— which are designed, built and operated by private firms with heavy state subsidy—this was an entirely governmental undertaking.
The whole thing was carried out by the Ministry of Supply and the Ministry of Works. At this point the atomic energy establishments were subsidiaries of the Ministry of Supply, no distinct Atomic Energy Authority having yet been established.” (Cockshott, W.P., Cottrell, A. & Dapprich, J.P. , 2022, s. 82-83)
Den tidens kärnkraftverk var simplare konstruktioner och enklare att bygga fort. Trots detta så skulle inte så mycket som en tredubbling av tiden det tog för Windscale-bygget att avslutas att motsvara ens tio års konstruktionstid. Ett stort skäl till att kärnkraftsbyggnation är en så utdragen process idag är det byråkratiska prövningssystemet och opålitligheten i privata samverkansaktörer.
För att finansiera kärnkraften behövs två saker:
En tillräcklig efterfrågan på den el kärnkraften faktiskt producerar
Ett omfattande insatskapital för att finansiera kapitalkostnaderna
1) De som påpekar den bristande efterfrågan brukar syfta på att det idag under givna förhållanden inte finns en aktiv efterfrågan. (Naturskyddsföreningen, 2021)9 Detta missar poängen då en total avveckling av de fossila bränslena måste ske under en mycket kort tid vilket för det första kommer skapa en massiv efterfrågan. För det andra kommer det behövas, utöver det utbudshål avvecklingen av de fossila bränslena i sig självt ger upphov till, infrastruktursatsningar anpassade för att ta tillvarata den nya energibasen (alltså el för en ny eldriven fordonsflotta, laddningsstationer för dessa, omställningar i industrins maskinparker osv.) att skapa en ännu större efterfrågan. För det tredje så kan, och bör, staten i princip skapa sin egen efterfrågan genom att massivt expandera utbudet på billig el. De värst växthusgasutsläppande svenska industrierna som idag verkar utomlands pga. sämre miljöskydd och lägre löner skulle då åtminstone till viss del kunna flytta hem till Sverige igen och producera under gröna och lönemässigt rimliga förhållanden utan att gå i konkurs.
2) Vad gäller kostnaderna för insatskapital kan vi utgå från professor Söders räkneexempel ovan på 400 miljarder. 400 miljarder är mycket pengar. Statens utgifter exklusive statsskuldsräntor för 2023 (Regeringen, 2023) uppgick enligt statsbudgeten till 1233 miljarder. 400 miljarder skulle alltså utgöra ca en tredjedel av statens utgifter exklusive statsskuldsräntor. Om detta känns oöverkomligt bör följande punkter hållas i åtanke:
För det första: år 2022 beslutade regeringen att Försvarsmaktens anslag skulle utökas med 2% av BNP per år. Detta motsvarade i 2022 års penningvärde en årlig kostnad på 108 miljarder kronor (SVT, 2022). På fyra år skulle alltså någon form av statlig sparfond nå kostnaderna för nödvändigt insatskapital till ett nytt kärnkraftverk om en liknande omdirigering av statens resurser hade genomförts. På tolv år hade man nått kostnaderna för tre nya kärnkraftverk med två reaktorer vardera vilket hade varit en fördubbling av Sveriges nuvarande kapacitet utifrån professor Söders uppskattningar ovan.
För det andra: Denna sorts statliga investeringar utan inblandning av privat kapital brukar så klart inte finansieras på detta vis utan genom lån. Är det ansvarslöst att ta så här stora statliga lån? Ja, om dessa investeras i improduktiva verksamheter som inte på ett direkt eller indirekt vis producerar ett beskattningsbart mervärde.10 Under förhållanden där t.ex. ett lånefinansierat statligt kärnkraftverk säljer en alltför stor del till utlandet (istället för att agera billig energireserv som förbilligar och ökar produktiviteten hos svensk industri) och/eller låter vinst läcka ut till ej (eller för lågt) beskattade privata parter i något sorts privat-offentlig-samverkansprojekt så är en lånefinansierad investering i ny kärnkraft en potentiellt mycket stor förlustaffär. De mest problematiska förhållanden vi idag har på denna front är å ena sidan de marknadsliberala politiska aktörer som ofta inte utan direkt oligarkisk-nepotistiska kontakter till näringslivet11 vill släppa in profiterande särintressen i den svenska elproduktionen och å andra sidan EU:s elmarkndaslagstiftning. I och med den nya elmarknadsförordningen (bindande EU lagstiftning) från 2019 infördes ett uttryckligt krav på att systemoperatörerna – Svenska kraftnät i Sverige – måste lämna minst 70 procent av transmissionskapaciteten till marknaden för handel. I klarspråk innebär det att Sverige, med hänsyn taget till driftsäkerheten, inte får begränsa överföringskapaciteten till andra EU-länder med vilka vi har överföringsförbindelser. (Svenska kraftnät, 2023) Sverige är således bundet till att vara en del av den europeiska elmarknaden. Dessa problematiska förhållanden är dock långt ifrån oundvikliga men hade krävt hård statlig kontroll och utträde ur EU eller någon sorts kringgående av dess marknadslagstiftning.
Enligt Europeiska unionens “Stabilitets- och tillväxtpaket” bör inget medlemslands statsskuld ligga över 60%, vilket är paktens “skuldtak”. Sverige har valt att sätta en egen målsättning kring statsskulden: det så kallade skuldankaret. Skuldankaret är en del av det finanspolitiska ramverket och började gälla så sent som 2019. Enligt ankaret ska statsskulden hållas på 35% av BNP vilket man förväntas uppnå i slutet av 2019. (Gerin, E. & Bergström, B., 2019) År 2023 låg Sveriges statsskuld som andel av BNP på under 20% (Riksgälden, 2023)
Figur 9. Sveriges statsskuld jämförd med andra europeiska länders statsskulder i procent av BNP 2018 (Gerrin, E. & Bergström, B, 2019)
Sett till projektets möjliga lönsamhet och den svenska statsskuldens läge så är en lånefinansiering av kärnkraften alltså rimlig under rimliga förhållanden.
För det tredje: anslag, som i Försvarsmaktsexemplet ovan, är inte detsamma som offentliga investeringar i en bokföringsbemärkelse. Om det skulle anses ansvarslöst att godtyckligt röra om i statens fonder för improduktiv konsumtion, produktiva investeringar m.m. så kan vi istället ta en titt på hur de offentliga investeringarna ser ut idag, eller i alla fall hur de såg ut 2017 om vi tittar på denna bilaga till en regeringsproposition från detta år (Prop. 2017/18:100 Bilaga 4): Figur 10. Offentliga investeringar (Prop. 2017/18:100 Bilaga 4). ”Äldre redovisning” syftar på att den offentliga sektorns utgifter för forskning och utveckling samt inköp av militära vapensystem och programvaror började bokföras som offentliga investeringar först fr.o.m. 1980. Linjediagramet för offentliga investeringar ovan är alltså för alla offentliga nivåer sammanslagna, inte bara statlig nivå. Figur 11. Statliga investeringar. (Prop. 2017/18:100 Bilaga 4) Ovan redovisas samma uppgifter för endast statlig nivå. Intressant att notera är att de stora ökningarna i efterkrigsåren fram till 1965 inte är lika stora på statlig nivå. Den kommunala sektorn var den större delen av välfärdens utbyggnation.
Det borde inte vara ett alltför radikalt förslag, särskilt under de radikala omständigheter som klimatkrisen ger oss, att fördubbla den offentliga investeringstakten för att kunna finansiera ett kärnkraftverk med två reaktorer årligen.
Hur skulle detta i sin tur finansieras om en omfattande statsskuld ska undvikas? Om vi bortser från omprioriteringar i statsbudgeten som i försvarsmaktsexemplet ovan så kvarstår höjda skatteintäkter som ett alternativ. Även en vän av höga skatter måste inse att kapitalismens hårda verklighet är att ett höjt skattetryck på näringslivet förr eller senare leder till kapitalflykt, arbetslöshet och effektivt sänkta skatteintäkter. Därutöver bör en vän av höga skatter som via denna metod också ser sig som en vän av de arbetande klassernas välfärd inse en viktig detalj – de arbetande klasserna behöver inte alls vara vänner av höga skatter utan kan mycket väl vara misstänksamma mot sådana som ännu ett medel för utsugning som inte nödvändigtvis resulterar i en kännbart stärkt välfärd. Även inom ramen för dessa betänkanden finns dock vissa skattereformer som inte automatiskt lär tvinga kapitalet på flykt och/eller nödvändigtvis kostar låg- till medelinkomsttagare mer än det smakar. Nedan kommer några exempel på avskaffade och möjligt återinförbara skatter. Alla exempel nedan är inte nödvändigtvis exempel på lämpliga skatter att återinföra men de illustrerar på ett tydligt sätt möjligheterna, om man så hade velat, till en starkare skattebas.
Exempel på skatter som tagits bort eller sänkts
Enhetlig moms överges
1992
Arvs- och gåvoskatt avskaffas
2005
Förmögenhetsskatt avskaffas
2007
RUT-avdrag införs
2007
Första jobbskatteavdraget
2007
ROT-avdrag införs
2008
Fastighetsskatten avskaffas
2008
Andra jobbskatteavdraget
2008
Tredje jobbskatteavdraget
2009
Sänkt bolagsskatt
2009
Fjärde jobbskatteavdraget
2010
Sänkt bolagsskatt
2013
Femte jobbskatteavdraget
2014
Sjätte jobbskatteavdraget
2018
Sänkt bolagsskatt
2019
Figur 12. Exempel på skattersom tagits bort eller sänkts (Gerin, E. & Bergström, B., 2019)
Exempel på fyra möjliga skatteförändringar
Förändring Ökad årlig skatteintäkt på sikt
Återinförd arvs- och gåvoskatt
5 miljarder
En ny fastighetsbeskattning
16-18 miljarder
Enhetlig mom 25 procent
50-60 miljarder
Avskaffande av jobbskatteavdragen
105 miljarder
Figur 13. Exempel på fyra möjliga skatteförändringar (Gerin, E. & Bergström, B., 2019)
Vad gäller direkt beskattning av kapital är bolagsskatten ett illustrativt exempel. På 1980-talet låg bolagsskatten i Sverige på 52%. Det fanns dessutom en särskild vinstdelningsskatt för de största och mest lönsamma företagen som skulle användas till att finansiera löntagarfonderna. Det gjorde att den sammanlagda vinstbeskattningen för storföretag kunde uppgå till 57%. I praktiken var dock skatteuttaget betydligt lägre eftersom de höga skattesatserna kombinerades med generösa avdragsregler för investeringar och även för lagerhållning. I samband med den så kallade århundradets skattereform 1990 och i samband med 90taletslönsamhetskris, oftast helt enkelt kallad “90–talskrisen” (som namnet till trots inleddes år 1989), sänktes bolagsskatten från 52% till 30%, samtidigt som vinstdelningsskatten togs bort. I gengäld begränsades avdragsmöjligheterna. Därefter har skatten sänkts ytterligare i flera steg under 1990-, 2000- och 2010-talet. Tendensen mot allt lägre bolagsskatt finns i de flesta OECD-länder, inte minst bland EU-länderna. I Sverige är bolagsskatten 20,6% sedan 2021. Dessförinnan var procentsatsen 21,4% för räkenskapsår från och med den 1 januari 2019 vilket var en sänkning från tidigare 22%. (Bolagsskatt, 2023, 15 maj) Vad den effektiva bolagsskattesatsen faktiskt är och har varit tvistas det om (Ekonomifakta, 2023, 15 maj) men att bakgrunden till dess sänkning var att Sveriges ekonomi “öppnades” (att finansmarknaden avreglerades) och att syftet med sänkningen var att den svenska skattesatsen inte skulle skrämma iväg investeringar och företagsetableringar är ett vedertaget faktum. (Konjunkturinstitutet, 2019) (Hansson, 2014) Att bolagsskatten sedan efter 90–talskrisens storskaliga omstruktureringar av den svenska ekonomin fallit med omkring ytterligare 10% är dock svårt att se som konsekvensen av en objektiv ekonomisk lag. Även om bolagsskatten och andra kapitalskatter inte kan höjas hur som helst utan potentiellt omvälvande konsekvenser så finns här ett utrymme som sällan diskuteras.
Övriga förutsättningar för klimatomställning
Det ska understrykas att fokuset på kärnkraft ovan inte innebär att sol-, vind- och vattenkraft är något att undvika. Tvärtom är dessa energikällor ur allmän miljöhänsyn, alltså miljöhänsyn utöver vad gäller växthusgasutsläpp, sammantaget de mest klimatvänliga energikällorna. Till den grad Sveriges naturliga förhållanden tillåter (tillgänglig markyta, tillgängliga vattendrag, grad av blåst osv.) bör nyttjandet av dessa energikällor maximeras. Det är dock just också i detta problemet ligger – naturliga begränsningar. Sol-, vind- och vattenkraft kan helt enkelt inte uppnå kraven ens på att byta ut fossilkraft som sådan, än mindre kan de möta behoven av en utbyggd och renoverad infrastruktur och behoven av att radikalt pressa ner Sveriges elpriser för att kunna locka hem svenska företag samt locka hit nya.
Vidare är ett problem sol-, vind- och vattenkraften konkret skapar för klimatomställningen att de är så grovt subventionerade energikällor att kärnkraften i relation ser mer kostsam ut än vad den faktiskt är. Dessa energikällor är, precis som alla energikällor, omringade av privata lobbyintressen vilka förvränger bilden av kostnader, av marknaden och av verkligheten. (Irvine, 2014,s. 86)
Till sist bör nämnas att det under senare tid har debatterats och utretts mycket kring miljöprövningsprocessen i Sverige. Denna anses av många att vara alltför trögrörlig vilket har lett till flera intressanta utredningar på ämnet. Det är inte inom ramen för denna artikel att behandla dessa i detalj men den nyfikne läsaren rekommenderas att ta en titt på t.ex. departementsskrivelsen “Anpassad miljöprövning för en grön omställning” (Miljö- och energidepartementet, 2018) och den statliga offentliga utredningen “Moderna tilltåndsprocesser för elnät.” (SOU 2019:30) Det ligger i sakens natur att en radikal omställning av hela den industrialiserade världens energibas under väldigt kort tid måste ha minst sagt strömlinjeformade miljöprövningsprocesser samtidigt som dessa inte förvärrar situationen genom av omställningen nyskapade klimatkriser. Men det är inte bara prövningsprocessen som är trögrörlig. Det politiskt ideologiska läget är idag knappast moget för vad som krävs och de dominanta politiska klasserna tillsammans med byråkratin har intressen som försvårar det hela.
Det politiska läget
Givet uppgifterna ovan är det i princip en fråga om den industriella transportens och produktionens energibehov och mängd el som behöver produceras för att möta dess behov som alternativ till fossila bränslen. Vad en effektiv klimatpolitisk omställning måste göra är alltså att identifiera de energibehov modern industri har och identifiera de alternativa energikällor till fossila bränslen som finns för att helt kunna byta ut de fossila bränslena. Det innebär inte bara att bygga energikraftverk som rent kvantitativt motsvarar vad de fossila bränslena motsvarar idag utan en rejäl expansion bortom detta för att kunna räcka till de enorma investeringarna i infrastruktur som är kompatibel med elektricitet istället för fossila bränslen.
Hur ser då de ideologiska förutsättningarna ut för en klimatomställning? För att få en klarare bild av detta ska vi börja med lite polemik. Rättvist att säga är nog att Greta Thunberg och hennes organisation Fridays for future är vad som idag är mest tongivande för vad som klassas som “miljöpolitik” och som domineras av ett politiskt läger vi kan kalla “den gröna rörelsen”.
Den gröna rörelsen
“Klimatboken” är en bok om ämnet klimatförändring och klimatskydd skriven av Greta Thunberg i samarbete med forskare, aktivister och journalister. (Thunberg, 2022) Boken är lite över 600 sidor lång och det mest utförliga Thunberg skrivit, eller skrivit under på, som kan beskrivas som något sorts klimatpolitiskt manifest.
Boken är uppdelad i fem delar:
1: Hur klimatet fungerar;
2: Hur vår planet förändras;
3: Hur det påverkar oss;
4: Vad vi har gjort åt det;
5: Vad vi måste göra nu.
Jag har läst del 5, som i min engelska utgåva heter ”What we must do now”, för att försöka få svar på frågan om vad Greta Thunberg faktiskt vill. Inledningsvis har hon en ganska talande inramande formulering som lyder:
“There is no way that such a transformation [en sänkning av den globala medeltemperaturen] can be achieved just by individual lifestyle changes, by individual companies finding new ways of manufacturing green cement or by individual governments raising or lowering taxes. Because it will not be enough. But then again, it is equally impossible to bring about such a transformation without individuals; in particular, they need to lead the way at a grassroots level. Individual people, individual movements, individual organizations, individual leaders, individual regions and individual nations need to initiate action.” (Thunberg, 2022, s. 456)
Thunberg försöker här gå en balansgång mellan att gardera sig mot anklagelser om att de enda åtgärderna hon och de hennes har är livsstilsförändringar och mellan att inte ge för många konkreta och för henne bindande politiska förslag. Att “individual people, individual movements” osv. påstås behöva “initiate action” och inte genomföra några särskilda förslag är ganska talande. Thunbergs bidrag till boken tycks dock främst vara inspirerande inledande essäer till de övriga författarnas förment mer vetenskapliga och praktiska bidrag. Nedan listas de så kallade experternas förslag på åtgärder sammanfattade utifrån sex ämnen. De underkapitel som är exempel på de olika typerna av åtgärdsförslag, författarnas namn, titlar och självbeteckningar redogörs för mer utförligt för än vad vissa läsare kanske uppfattar som nödvändigt (och då redogör jag heller inte för samtliga kapitel och författare för att bespara läsaren alltför onödiga detaljer) och jag vill för dessa läsare förklara att syftet med detta är att klargöra vilken sorts experter vi har att göra med. Förslagsämnena, underkapitelstitlarna, författarna, deras titlar och självbeteckningar är:
Förslagsämnen
Underkapitelstitel, författare, titlar och självbeteckningar
Kritisera media tills de ramar in klimatkrisen på enligt debattören lämpligt vis
”Changing the Media Narrative” av George Monbiot, “Writer, film-maker and environmental activist; author of a weekly column for the Guardian as well as various books and videos”
Ändra ens diet och andra livsstilsvanor, kraften i att skambelägga folk, t.ex. till att inte flyga
”Towards 1.5°C Lifestyles” av Kate Raworth, “Co-founder of Doughnut Economics Action Lab and Senior Associate at Oxford University’s Environmental Change Institute” ”Changing our diets” av Gidon Eshel (“Professor of environmental physics at Bard College, New York”“Individualaction, social transformation” av Stuart Chapstick, “An enviroenmental social scientist based at Cardiff University and Deputy Director of the Centre for Climate Change and Social Transformations” och Lorraine Whitmarsh, “Professor of Environmental Psychology, University of Bath; Director of the Centre for Climate Change and Social Transformations”“Overcoming climate apathy” av Per Espen Stoknes, “A psychologist, TEDGlobal speaker and Co-director of the Centre for Sustainability at the Norwegian Business School”
Narrativt koppla klimatfrågor till frågor om (post-)koloniala kamper, HBTQ-frågor, feminism, ursprungsbefolkningars intressen
“What does equity mean to you” av Nicki Becker, “Law student and climate justice activist from Argentina. Co-founder of Jovenes por el Clima; active in Fridays For Future MAPA”, Disha A. Ravi, “Indian climate and environmental justice activist and writer”, Hilda Flavia Nakabuye, “Climate and environmental rights activist who founded Uganda’s Fridays For Future movement”, Laura Verónica Muñoz, “Ecofeminist from the Colombian Andean mountainsinvolved in Fridays For Future, Pacto X el Clima and Unite for Climate Action”, Ina Maria Shikongo “Mother, climate justice activist and poet active in the Fridays For Future International movement”, Ayisha Siddiqa, “Pakistani-American storyteller, climate justice advocate andCofounder of Polluters Out and Fossil Free University” och Mitzi Jonelle Tan, “Full-time climate justice activist based in the Philippines involved with Youth Advocates for Climate Action Philippines and Fridays For Future”“Women and the Climate Crisis” av Wanjira Mathai, “Kenyan environmentalist and activist, and Vice-President and Regional Director for Africa at the World Resources Institute”
Utbetalningar av ”climate reparations” (dvs. skadestånd till grupper som påstås vara särskilt drabbade av klimatförändringarna)
”Climate Reparations”av Olúfẹ́ mi O. Táíwò, “Assistant Professor of Philosophy at Georgetown University and author of “Reconsidering Reparations and Elite Capture.”
Lyssna till ursprungsamerikaners förmoderna religiösa uppfattningar (shamanism) för att hitta ekologisk visdom
”Mending our relationships with the Earth” av Robin Wall Kimmerer, “SUNY Distinguished Teacher of Environmental Biology, founder and Director of the Center for Native Peoples and the Environment”
Ställa krav på staten att:Förbjuda dieselbilar och produktion med fossila bränslenStraffbeskattning av växthusgasutsläppTa lån för att stimulera en vagt definierad ”grön ekonomi”
“A genuine emergency response” av Seth Klein, “Team lead with the Climate Emergency Unit and autor of A God of War: Mobilizing Canada for the Climate Emergency”“Decarbonization requires redistribution” av Lucas Chancel, “Co-director of the World Inequiality Lab at the aris Shool of Economics and Affiliate Professor at Sciences Po.” och Thomas Piketty, “Professor at EHESS and the Paris School of Economics, Co-director of the World Inequality Lab and the World Inequality Database”
Figur 14. Sammanställning av underkapitel, författare och deras förslag på åtgärder.
De flesta åtgärdsförslagen pendlar mellan rent nonsens och sådant som kanske inte är direkt nonsens men däremot sådant som inte motsäger Thunbergs gardering mot att vad hennes läger förespråkar bara är individualistiska livsstilsändringar. De sistnämnda förslagen om krav mot staten är däremot aningen mer relevanta men dock bristande. Kravet på ilegalisering av dieselbilar och fossila bränslen är inte kombinerat med något konkret krav på framtagande av alternativa färdmedel eller energikällor, konsekvenserna av vilka vi nyligen fått se i Tyskland. Där ledde avveckling av kärnkraft till kol- och gasberoende vilket givet Tysklands tillgångar på dessa energikällor ledde till ett importberoende, främst från Ryssland. Detta ledde i sin tur till energibrist i och med sanktionerna mot Ryssland som en konsekvens av landets invasion av Ukraina. Detta ledde, till sist, i sin tur till Tysklands nu pågående avindustrialiseringsprocess vilken trots avvecklad industri inte lett till ett mindre beroende av fossila bränslen, snarare tvärtom. (The Economist, 2022) Straffbeskattningen är väl inte fel i sig men författarna verkar ha höga förväntningar på att detta skulle fungera som marknadsincitament för kapitalet i generell mening att avveckla sin fossilberoende produktion och konsumtion, vilket helt enkelt inte hänt. (OECD, 2022) Hade beskattningen varit kopplad till en offentlig fond menad för statliga investeringar i förnybart/kärnkraft hade detta kanske varit något. Stimuleringen av “grön ekonomi” som författarna föreslår ska dock istället finansieras av höjd statsskuld och har det vanliga problemet att det inte specificeras vad det är som ska “stimuleras” och framstår istället som ett allmänt pengaregn över offentlig sektor á la den ”gröna nya giv” föreningen Aurora har behandlat i sin poddserie om nyliberalism. (Berg, A., Ottosson, V. & Östling, J., 2022, 1 november) Det ska dock sägas att “A genuine emergency response” av Seth Klein (Thunberg, 2022, s. 526) är den enda artikel som ger något sorts investeringsförslag till grön energiproduktion men ämnet berörs väldigt ytligt. Artikeln använder mest statligt dirigerad krigsproduktion i Kanada under andra världskriget som ett exempel på alternativt organiserad produktion men går inte särskilt djupt in på vad som ska produceras, hur eller varför.
Fridays for future är en organisation/”rörelse” grundad av Greta Thunberg under det ursprungliga namnet “Skolstrejk för klimatet.” Organisationen bestod vid grundandet främst av skolelever som valde att skolka från sina skollektioner och istället deltog i demonstrationer menade att framföra krav på åtgärder för att förhindra mer global uppvärmning och klimatförändring. Sedan grundandet verkar medlemsbasen ha diversifierats men kraven på åtgärder är desamma. På organisationens hemsida under fliken “Our demands” går att läsa en kort sammanfattning av “Lausanne-deklarationen”, antagen i augusti 2019.
Keep the global temperature rise below 1.5 °C compared to pre-industrial levels.
Ensure climate justice and equity.
Listen to the best united science currently available.
Lausanne-deklarationen som sådan specificerar lite närmre förslag på åtgärder under rubriken “Possible starting points” (Coventry Climate Action Network, 2019):
Reduce greenhouse gas emissios gradually starting the decrease in 2020 at the latest and reaching net zero COn2 emissions by the early 2030s as per countries’ current context in the Paris Agreement.
Implement pricing on greenhouse gases in line with the demands of social justice and the costs imposed upon future generations.
Sustainable transport should be stimulated over unsustainable transport through accessibility and regulations in private, public and cargo sectors.
Reduce energy consumption.
Immediate investments into renewable energy have to be made to ensure 100% carbon free energy by the 2030s as per countries’ current context.
The governments should recognise the climate crisis and its solutions for what they are, make truthful and accurate information accessible to everyone and actively communicate this information.
A Europe-wide climate emergency, which includes goals, targets, and mechanisms such as check-ups to ensure transparency and accountability.
Measures should be taken to enhance resilience and decrease the severity of the existing impacts of climate change.
Governments should find ways to meaningfully involve civil society (including young people – minors), scientists, workers and companies.
The mentioned parties should be included in decision-making at all times.
Governments should encourage circular economies, like repairing, reusing and recycling, instead of linear economies, for example making, using and disposing. Regulations should be put in place against unsustainable and unethical practises.
Governments should encourage sustainable farming and agroecology, as well as independent small-scale farmers and take systematic measures to raise accessibility of plant-based nutrition and locally-produced food.
The ecosystems and biodiversity should be protected.
The recommendation of the last IPCC report on climate change and land should be taken into account in agriculture.
A just transition should be implemented and the accessibility of green sector employment ensured.
Diplomacy should be used to prevent and resolve conflicts with negative impact on the environment.
Climate refugees should be recognised and treated as legitimate asylum seekers with respect to human dignity and nature.
Utöver krav på symboliska åtgärder och krav på politiska styrformer så dominerar kraven på förbud och reglering utan förslag på specificerad alternativ energibas. Närmast krav på specificerad alternativ energibas kommer krav nummer 5 som dock kräver “renewable energy”, dvs. förnybara energikällor vilket inte innefattar kärnkraft. Att dessa tills om sju år ska vara på plats och ha utraderat fossilkraften känns inte heller särskilt troligt.
De svenska politiska partierna
I Naturskyddsföreningens rapport ”Sänkta ambitioner i miljöpolitiken” (Naturskyddsföreningen, 2022) publicerad 2022 inför valdagen den 11 september skriver man:
”[Vi har] bett partierna att ange sina tio mest prioriterade förslag inom svensk miljöpolitik och de tre viktigaste frågorna som det avser att driva i EU under kommande mandatperiod. I den här delen sammanfattas både partiernas (…) prioriterade förslag.” (Naturskyddsföreningen, 2022, s.42)
Utifrån denna del av rapporten kan vi alltså gå igenom partiernas syn på klimatpolitiken.
Fem av åtta partier har mindre intressant politik för vårt fokus på omställningen av energibasen och kommer därför sammanfattas lite hastigt:
C: Skatteavdrag och subventioner till påstått gröna företag, satsa på forskning, reformera miljöbalken
KD: Knappt någonting förutom att ”förenkla” för kärnkraft, högre beskattning för trafik i större städer med tillgång till kollektivtrafik och lägre beskattning i mindre städer utan detta
L: Elektrifiering av trafik och industri genom att staten kan erbjuda ”konkurrensfördelar”, investeringsstöd och ändamålsenliga regelverk, öppna privat marknad för infångning och lagring av koldioxid, fördubbling av elsystemets kapacitet (det bör i rättvisans namn säga att Liberalernas förslag är mest intressanta bland de minst intressanta partierna men de svansar, som vi kommer se, i stora drag efter Moderaternas mer intressanta förslag)
MP: Fossilförbud, skärpa Sveriges klimatmål, hållbarhetsförslag á la cirkulär ekonomi (återvinning/artsskydd etc.) och till sist utbyggnad av havsbaserad vindkraft (via privata eller statliga aktörer framgår ej)
SD: Mer pengar för att uppfylla ”livsmedelsstrategin” dvs. kompensera svenskt jordbruk för minskade EU-bidrag, ökade anslag till internationella klimatinvesteringar med 50 miljoner årligen (väldigt lite pengar i en statsbudget), några få miljoner till återställning av förorenade områden, förädlingsprojekt, upprättande av ett centrum för genteknik i naturens tjänst m.m. Mest intressant är 350 miljoner årligen för stöd till uppsättning av infrastruktur för laddning av elfordon vid hem och i andra lokala miljöer men detta är ett förslag mer för hushåll än för industri
Tre av åtta partier har mer intressanta ingångar
S: Vill bygga ut laddinfrastrukturen och satsa på havsbaserad vindkraft. Mer intressant är dock att de vill erbjuda näringslivet utbyggda statliga gröna kreditgarantier med målet om en ökad kreditram på 100 miljarder och att de vill stärka industriklivet. Industriklivet är en satsning från Energimyndigheten som ska minska utsläppen, stärka svensk export och skapa flera “gröna jobb”. Industriklivet är, mycket förenklat, pengar som ska erbjudas den privata industrin för att de ska kunna byta ut och utveckla ny teknologi som i första hand ska minska utsläppen i den direkta produktionsprocessen. Därutöver vill S, via LKAB, bryta flera och nya gruvor för att säkra tillgång till de metaller och mineraler som krävs för ny teknik och infrastruktur i en grön omställning.
V: Statlig omställningsfond och grön investeringsbank för industriomställning ihopsamlad med både statliga pengar och pengar från straffbeskattning på företag som förorenar, därutöver grön investeringsbank med 100 miljarder i kapital till riktade klimatinvesteringar. Man vill därutöver skjuta till 170 miljarder för hållbara transporter i hela landet 2022-2033 samt lånefinansiera nya stambanor på järnvägen och satsa på kollektivtrafik och elektrifiering. I övrigt ger de några generella hållbarhetsförslag vilka är av mindre intresse för denna artikels syfte.
M: Även M vill stödja industriklivet men har därutöver de mest uttalade och konkretiserade förslagen om kärnkraftssatsningar av samtliga partier. De föreslår därutöver utsläppsbeskattning, generella hållbarhetsförslag och skärpta straff för miljöbrott men då kärnkraftspolitiken är det mest intressanta för en klimatomställning kan vi istället fokusera på den.
I sitt kärnkraftspolitiska program (Moderaterna, 2022) tar M upp följande punkter:
Staten ska garantera att nybyggd kärnkraft får drivas och producera el under hela sin tekniska livslängd. Om staten tvingar fram en nedstängning ska ägaren få skadestånd.
Staten ska – under tiden den nya kärnkraften byggs – bekosta alla kostnadsökningar som uppstår på grund av nya säkerhetskrav eller andra tekniska krav från myndigheter.
Det energipolitiska målet ändras från 100 procent förnybar energi till 100 procent fossilfri energi
Gör det tillåtet att bygga kärnkraftsreaktorer, även på platser där det idag inte finns reaktorer. Det ska också vara tillåtet att ha fler än tio reaktorer i drift samtidigt och fler ska tillåtas investera i kärnkraft.
Inför ett statligt investeringsstöd för ny kärnkraft – gröna kreditgarantier. Det innebär att staten garanterar lån för bland annat byggandet av ny kärnkraft. Staten ska avsätta 400 miljarder kronor för detta. Det räcker till 10 nya reaktorer – om de finansieras med 20 procent i eget kapital av investerarna.
Planerbara energislag som kärnkraften och vattenkraften ska få ersättning för att de bidrar med stabilitet i energisystemet. Ersättningen ska betalas av de producenter som inte bidrar med stabilitet.
Svenska Kraftnät ges i uppdrag att upphandla planerbar elproduktion. Ökad elproduktion i södra Sverige minskar behovet av att bygga ut elnätet för att öka överföringskapaciteten.
Sverige ska satsa på att utveckla nästa generations kärnkraft, i form av småskaliga reaktorer. ”Dessa små reaktorer har en så pass hög kapacitet att de kan försörja hela Katrineholm med el.”
Ge Strålsäkerhetsmyndigheten i uppdrag att ta fram ett nytt regelverk för småskaliga reaktorer. Ansökningsavgiften för de småskaliga reaktorerna måste också ses över.
Moderaterna har korrekt identifierat behovet av kärnkraft för en klimatomställning. Några uppenbara brister finns dock:
Det är uppenbart att Moderaterna tänker sig att staten ska agera finansiell och övrig tjänare till privata intressen med profitmotiv. Lönsamhetsmöjligheterna för staten blir på detta viss kraftigt kringskurna
Moderaterna gör väldigt optimistiska beräkningar på vad nya reaktorer kostar, även om dessa ”finansieras med 20 procent i eget kapital av investerarna”
Moderaterna har alltför blygsamma ambitioner i utbyggnaden av kärnkraften. Man antyder tio nya reaktorer men lovar inget och tonvikten verkar ligga mot de mindre produktiva små modulära reaktorernas håll
Kärnkraft i multinationella bolags händer utgör en uppenbar säkerhetspolitisk risk för Sverige
Vänsterpartiets finansieringsförslag verkar betydligt mer sansade om än även de för blygsamma i omfattning. Eftersom Vänsterpartiets linje i kärnkraftsfrågan fortfarande är ett tydligt nej så görs det hela dock irrelevant. Med Socialdemokraterna får man ur detta perspektiv det sämsta av två världar men vad man inte får, kärnkraft ägd av multinationella bolag, är samtidigt det bästa man får, tillsammans med en mer offensiv industripolitik än Vänsterpartiets.
Sammanfattning
Jag är inte kärnfysiker, ekonom eller ekolog utan endast en glad amatör i historiematerialistisk tradition. Det har dock länge retat mina materialistiska nerver att en så otvetydigt materiell och i grunden praktisk fråga som växthusgasutsläppens konsekvenser för odling, havsnivåer och temperaturer kompatibla med mänskligt liv tillåts diskuteras under så opraktiska och symboliska former. Det krävs inte att man tillhör någon av de ovan nämnda vetenskapliga skråen för att kunna påpeka att sydamerikansk shamanism, postkolonial och HBTQ-orienterad klimataktivism och med skam pådriven global vegetarianism inte är seriösa förslag på åtgärder till att stävja den förstärkta växthuseffekten. Trots detta är denna sorts förslag i ”klimatrörelsens” mittfåra. Om man tycker att detta är en för enkel måltavla kan man istället fokusera på vad som förenar “klimatrörelsen” och de i riksdagen representerade politiska partiernas klimatpolitik – det eviga fokuset på konsumtion. Om det är något som mest kortfattat och effektivt sammanfattar min kritik av “klimatpolitik” som den ser ut idag så är det den populära uppfattningen att individers reglerade konsumtion har någon som helst betydelse medan industriell produktion helst inte diskuteras alls. Det krävs ingen expert, varken shaman, kärnfysiker, genusvetare eller ekonom för att förstå att människorna bakom “lyssna på experterna”-parollen och många experter själva helst pratar om människors konsumtion för att de är helt maktlösa över produktionen men ändå vill utöva sin roll som ett modernt prästerskap i att leda sin flocks känsloliv, språkbruk, diet och andra vanor. Dessa ideologiproducerande klasser har alltid fungerat som en buffert mellan den härskande klassen och proletariatet, “klimatpolitik” som den hittills varit känd har därför fallit finansens och industrins herrar i smaken. Det är på samma gång ett tecken på kris och ett tecken på positiv utveckling att Moderaterna, kapitalets mest direkt kontrollerade parti, övergett Centerpartiets och Reinfeldts klimatpolitik som alltid lutade sig mot att “lita på experterna” och moralisera över individuella val samtidigt som man betalade ut en och annan grön muta i form av subventioner och avdrag till förment “gröna” kapitalister. Det politiska spelet har tvingat Kristersson att balansera en profil mer i linje med Sverigedemokraternas samtidigt som han inte helt kan överge liberala medelklassväljare till Centerpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet när det kommer till klimatpolitiken. Kärnkraftsfrågan har blivit ett sätt att slå två flugor i en smäll på så vis att det ger “det konservativa blocket” en distinkt egen klimatpolitik samtidigt som Moderaterna kan tillfredsställa Wallenbergsfärens m.fl. intresse i att profitera på svensk kärnkraft, ett intresse de inte precis gjort hemlighet av. (Goksör, 2022) Med detta misstänker jag dock att de har öppnat Pandoras låda. Kärnkraft under de former Moderaterna vill se den utvecklas kommer leda till i bästa fall otillräcklighet och i värsta fall nya nya kriser i klimatkrisens och eventuellt slutet av globaliseringens tidevarv. (Roberts, 2022, april) I kontrast till denna moderata otillräcklighet och “de grönas” svältkurer för alla förutom dem själva så menar jag att den enda vägen ut ur det industriella samhällets avigsidor, både vad gäller ekonomiskt fåvälde och vad gäller klimatkris, är genom dem. Jag hoppas att jag i denna text lyckats lägga fram inte bara en klarsynt bild av klimatkrisens karaktär, orsaker och effekter utan också grundstenarna till ett politiskt program för industriell expansion bortom klimatkrisen.
Miljöpartiets sympatisörer har till exempel till 61% universitetsutbildning medan andelen med universitetsutbildning i landet i övrigt uppgick till 31% år 2021. Samtidigt bor 47% av Miljöpartiets väljare i storstäder medan endast 20% av befolkningen i allmänhet gör det. Novus. (2022). Väljarprofil Miljöpartiet 2022. https://novus.se/valjarforstaelse-arkiv/valjarprofil-miljopartiet-2022/ ↩︎
74.5% om man räknar med el, gas och värme, vatten, avloppp och avfall men jag är osäker på hur stor del av detta som privata företag ansvarar för ↩︎
I “industriell verksamhet” innefattas för enkelhetens skull det mekaniserade och i stora drag under industriella former organiserade svenska jordbruket. ↩︎
Biomassa är inte direkt “förnybart” då det faktiskt släpper ut koldioxid. Dess stävjande effekter i klimatkrisen kan därför diskuteras men biomassan är uppenbarligen inte lika skadlig som t.ex. brunkol. Naturvårdsverket skriver: “Biobränslen är förnybara bränslen producerade av biomassa och orsakar utsläpp av biogen koldioxid. Skillnaden mellan hållbart producerade biobränslen och fossila bränslen är att det tagit miljontals år för fossila bränslen att bildas medan ny biomassa för biobränslen bildas ständigt. Det innebär att utsläpp av koldioxid från hållbart producerade biobränslen på längre sikt kan anses koldioxidneutrala då koldioxiden som släpps ut vid förbränning hela tiden binds till ny biomassa.” (Naturvårdsverket. 2023b) ↩︎
Andelarna i diagrammet är utifrån produktionsbaserade växthusgasutsläpp. Fördelen med att räkna på produktionsbaserade utsläpp är att “statistiken omfattar utsläpp från svenska företag och personer som skett både utanför och innanför Sveriges gränser, och följer samma avgränsning som gäller för nationell ekonomisk statistik – nationalräkenskaperna.”, som Naturvårdsverket uttrycker det. Andra sätt att räkna är territoriella utsläpp och konsumtionsbaserade utsläpp. Att räkna på territoriella utsläpp blir missvisande för våra syften då svensk industri står i lite för ljus dager vad gäller växthusgasutsläpp då det inte räknar inte utsläpp från svensk industri utomlands. Konsumtionsbaserade utsläpp blir missvisande åt andra hållet då man räknar med importerade varor från andra länder där produktionens växthusgasutsläpp kan vara mycket högre. Konsumtionsbaserade utsläpp är viktigt att räkna på om man vill titta på “skulden” hos Sverige utifrån hur dess ekonomi är organiserad men då vad vi argumenterar för är hur just svensk industri kan ställas om så blir det ett irrelevant om inte direkt missvisande sätt att räkna på utifrån den utmaning vi företagit oss. Att svensk industri borde ställas om så att produktion för hemmamarknaden kan växa och import bli mindre nödvändigt är en viktig poäng men för att minska importen är det just att effektivisera Sveriges inhemska produktion både vad gäller produktivitet och produktionsbaserade utsläpp som gäller. (Naturvårdsverket, 2023c) Tre sätt att beräkna kliatpåverkande utsläpp. Hämtad 2023-09-01 från https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/klimatomstallningen/sveriges-klimatarbete/tre-satt-att-berakna-klimatpaverkande-utslapp/ ) ↩︎
Även biomassa är tekniskt sett växthusgasutsläppande men däremot koldioxidneutralt. Se fotnot ovan. ↩︎
Vilket för all del redan sker i Sverige. Se föreningen Auroras podcasts om avtalsrörelsen. (Berg, A. & Östling, J. (Programledare), 2023, 18 augusti). BONUS; Profitprisspiral och LO som västvärldens objektivt fjärde sämsta fackförening. Aurora podcast. https://open.spotify.com/episode/7xqdsInOLdEbWPCESPLfFV?si=8OZ-QkBJROmIott-tojIBA↩︎
Honorary Professor of Physics vid Manchseter University, tidigare Vice Chancellor of Aberdeen University och Birmingham University, också rådgivare till “UK Committee on Radioactive Waste Management uch Storbritanniens representant vid EASAC Energy Committee som rådgav EU i energifrågor ↩︎
“Branschorganisationen World Nuclear Association räknar i sin mest optimistiska prognos med att kärnkraften i världen ska byggas ut med drygt 30 % till 2030. Det skulle innebära att ny kärnkraft inte ens motsvarar den förväntade ökade efterfrågan på elektricitet. För att klara klimatkrisen behövs stora satsningar på att minska onödig energianvändning och att bygga ut förnybar energi.” ↩︎
Sådana lånefinansierade projekt finns det exempel på. Aurora diskuterar Katalys “gröna nya giv” och den av delar av Vänsterpartiet föreslagna “totalrenoveringen av Sverige” i vår poddserie om nyliberalism. (Berg, A, Ottosson, V. & Östling, J, 2022) ↩︎
“Jacob Wallenberg har valts till ny ordförande för Svenskt Näringsliv.
Han passar i sitt första scenframträdande efter stämmobeslutet på att slå ett slag för mer kärnkraft i Sverige.
– Det är bråttom, säger han. (…) Mitt i TT-intervjun knackar Moderaternas partiledare Ulf Kristersson på och sticker in huvudet och gratulerar till det nya uppdraget.
– Och jag håller med om vartenda ord i din kärnkraftsdel, säger Kristersson innan han försvinner ut i vimlet på årsstämman.” (Goksör, 2022) ↩︎
“Vinner exempelvis i England och USA arbetarklassen majoriteten I parlament eller kongress skulle den på lagstiftningens väg kunna avskaffa de lagar och institutioner som star i vägen för dess utveckling”1 – Karl Marx
Den 13 februari i år meddelade regeringen att Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik inte skulle få förnyat förtroende att leda myndigheten.2 Efter att beskedet meddelats så reagerade Sverigedemokraternas Björn Söder med att twittra ”Dags att städa upp i Myndighetssverige. Bort med asylaktivister från Verket”.3 Söders tweet renderade en del starka reaktioner – exempelvis så twittrade den tidigare TT reportern Owe Nilsson ”Ungern kommer tidigt. Ribbenvik har varit 24 år på myndigheten, bl a som rättschef och operativ chef. Avfärda en så kompetent person som asylaktivist antyder riktningen”. Ardalan Shekarabi, Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson skrev att ”Detta synsätt gällande myndighetschefer saknar motstycke i svensk förvaltningspolitisk historia. I slutändan kommer detta att förändra svensk förvaltning & skada myndigheternas grundlagsskyddade oberoende i rättstillämpning. Justitieministern bör ingripa & stå upp för grundlagen”. Söder förtydligade sin position med att ”regeringen bör tillse att vi återgår till tjänstemän som tjänar sitt uppdrag oavsett vem som styr snarare än som tjänar sin partibok” och skrev även ”Om Ribbenvik faller inom det senare låter jag vara osagt. Jag bara konstrar [sic] att Sveriges myndigheter är nedlusade av aktivister.”4
I Sverige utser regeringen myndighetschefen och det är stadgat att dettas skall göras efter kompetens eftersom myndigheterna skall vara oberoende gentemot regering och riksdag och på ett politiskt neutralt sätt genomföra de folkvaldas politiska beslut. Denna utnämningsmakt har varit grundlagsstadgad sedan 1809. Ordväxlingen kring Ribbenviks avsättning illustrerar en motsättning i synen på svensk förvaltning. Björn Söder tycks mena att förvaltningen inte alls är politiskt neutral, den är ”nedlusad av aktivister” som ”tjänar sin partibok”. Hans åsikt är en del av en större berättelse inom svensk höger som gör gällande att socialdemokraterna har ett grepp om den svenska staten och dess institutioner. Ett exempel på denna berättelse är en rapport från tankesmedjan Timbro från 2021 med namnet Enpartistaten där Timbro granskar den socialdemokratiska utnämningspolitiken. 5 Titeln på rapporten illustrerar synen på Sverige som en enpartistat genomsyrad av sossevänliga tjänstemän. I rapporten drar Timbro slutsatsen att Socialdemokraterna missbrukat utnämningsmakten genom att göra politiska tillsättningar av en majoritet socialdemokrater som myndighetschefer – och rapporten kommer med ett antal förslag om hur utnämningsprocessen borde avpolitiseras. I motsättning till denna berättelse från högern så representerar Shekarabi och Nilsson en annan syn som gör gällande att statsförvaltningen mycket riktigt skall vara, men också är, politiskt neutral och oberoende. Att av politiska skäl sparka myndighetschefer som anses ha en agenda, som SD sägs vilja, det anses vara metoder hämtade från auktoritära system som det i Ungern.
Är den svenska staten en politiskt neutral ämbetsstat eller en stat formad av socialdemokratins långa regeringsmakt under det senaste 100 åren? Är talet om en ”enpartistat” bara en konspiration eller har idén någon statsvetenskaplig bäring? Och är en politiskt neutral statsförvaltning nödvändigtvis mer demokratisk? Det är några frågor som adresseras i den här essän om den socialdemokratiska staten (med ett frågetecken). Essän skall också läsas som en bakgrund till två kommande artiklar där vi dels undersöker dagens statsmakt och dess politiska spelplan och dels vilken härskande (eller styrande) klasskoalition som ockuperar den.
Bo Rothstein är en svensk statsvetare som 1994-2021 innehade August Röhss professur i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Under en period har han varit professor i ”Government and Public Policy” vid Oxford University. Bild hämtad från Göteborgs Universitet
Begreppet ”den socialdemokratiska staten” är inte något högerkonspiratoriskt begrepp utan lanserades 1986 som titeln på den kände statsvetaren Bo Rothstens avhandling. I avhandlingen menar Rothstein att regeringsmakten och riksdagsmajoritet inte nödvändigtvis är tillräckligt för att effektivt bedriva politik.6 I synnerhet räckte det inte regeringsmakten för de politiska visioner, och det folkhemsbygge, som Socialdemokraterna såg framför mot mitten av 1900-talet. En traditionell, konservativ och borgerlig statsförvaltning var inget bra instrument för att driva igenom en omfattande samhällsomvandling. Det krävdes därför att statsförvaltningen omformades och fylldes med representanter för arbetarklassens intressen. Baksidestexten till Arkiv förlags nyutgåva av avhandlingen från 2011 skildrar dess centrala poäng:
I Den socialdemokratiska staten tar sig Rothstein an två olika politikområden: skolan och arbetsmarknaden. Han ser Arbetsmarknadsstyrelsen som en socialdemokratisk reformbyråkrati, präglad av en “kaderförvaltning” och befolkad av tjänstemän med rötter i fackföreningar och arbetarrörelse. Jämfört med AMS är skolans byråkrati, förkroppsligad i Skolöverstyrelsen, mer traditionell. Dessa två slags förvaltningsapparater gav socialdemokratin radikalt olika möjligheter att genomdriva sina politiska mål, framgångsrikt ifråga om arbetsmarknaden och mindre framgångsrikt i skolans fall. Rothstein visar att politik inte bara är att vilja utan också att ha verktyg för att kunna genomföra.
Att statsförvaltningen i praktiken inte är neutral är således ingen konspirationsteori utan en statsvetenskaplig teori med en lång tradition. Större intresserepresentation inom staten har snarare ansetts utöka demokratin på bekostnad av en borgerlig elitteknokrati. Den kanske främsta metoden för att upprätta ett förvaltningspolitiskt spelbräde som skulle gynna arbetarklassen var att utforma politiken utefter det som kallas en korporativistisk modell. Det är något som Rothstein utvecklar i boken Den koporativa staten som kom 1992.7 Låt oss därför titta närmare på den svenska korporativismen.
Vad är korporativism?
Begreppet korporativism kommer av det latinska ordet corpus som betyder kropp, eller corporo – göra till kropp, vilket skönjer dess rötter i den konservativa tanken om samhällskroppen och samhället som en organism. Samhället betraktas i denna idétradition som en harmonisk helhet bestående av en naturlig arbetsdelning och rangordning mellan grupper. Korporativism innebär således i en slags grundläggande bestämmelse ett slags politiskt, ekonomiskt och socialt system där samhället är organiserat utifrån dess olika kollektiv. Det är genom att vara del av ett kollektiv som individer tilldelas rättigheter och privilegier, men också representation och inflytande över beslut.8
Det feodala samhället var i stor utsträckning korporativt. I det feodala samhället tillhörde individer förhandsbestämda kollektiv och det var utifrån dessa som rättigheter och deltagande i samhället reglerades. Frälsets privilegier är ett gott exempel. Rättigheter reglerades genom att individer ingick i olika typer av just korporationer som
Omslaget till Thomas Hobbes ”Leviatan”. En klassisk illustration av en feodal, korporativ statsordning där konungen är huvudet på samhällets korpus vilket utgörs av folkmassorna. Bild hämtad från Wikipedia.
skrån, gillen och byalag. Exempelvis var rätten att bedriva handel eller praktisera ett visst yrke hårt bundet till vilken korporation som givits sådan rätt. I den svenska riksdagen representerades individer genom tillhörigheten till olika ständer – adel, präster, borgare och bönder. Historiker brukar benämna detta som ett ståndssamhälle vilket väl illustrerar denna äldre form av korporativism. Denna form av korporativa ordning upplöstes gradvis under 1800-talet. Genom regeringsbeslut 1846 och 1864 så infördes näringsfrihet i Sverige. Det vill säga rätten att starta egen verksamhet samt bedriva handel släpptes fri och skråsystemet avvecklades genom skråtvångets slopande. År 1866 övergick ståndsriksdagen till en tvåkammarriksdag med ett parlamentariskt system innebärande att ledamöterna satt på individuella mandat. Succesivt drogs även adelsprivilegierna in. Det som kom att ersätta korporationerna och ständerna var i mångt och mycket associationerna – fria sammanslutningar och föreningar av människor som delade olika typer av intressen. Ur ett marxistiskt perspektiv kan man säga att den gamla korporativa ordningen inte kunde inlemma den framväxande kapitalismen och dess produktionsförhållanden. Avvecklandet av den gamla korporativismen var även en nödvändighet för formerandet av den nya borgarklassen som krävde en större närings- handels- rörelse- och sammanslutningsfrihet. Men det nya samhället av fria associationer var också grunden för framväxten av folkrörelserna och formerandet av arbetarna till ett organiserat samhällsintresse. Snart efter tvåkammarriksdagens införande började även aspirerande politiker sluta sig samman i associationer i form av de partier som skulle komma att känneteckna politiken i den framväxande demokratin.
Korporativismen som modell för att hantera och balansera relationerna mellan regeringsmakt, individ och kollektiv har dock levt vidare även i det kapitalistiska samhället. I början av 1900-talet hade idén fortfarande fäste i konservativa kretsar. Den konservativa riksdagspolitikern och statsvetaren Rudolf Kjellén, bland annat känd för att ha myntat begreppet ”folkhemmet”, förespråkade att riksdagens första kammare skulle ha en korporativ utformning. Här skulle medborgarna bli representerade genom associationerna istället för av individuella representanter – detta skulle enligt Kjellén balansera andra kammarens potentiella radikalism, extremism och bångstyrighet. Detta förslag förverkligades aldrig.
Särskilt populär blev korporativismen i de fascistiska staterna senare under 1900-talet. I Italien, Portugal, Spanien, Österrike och Nazityskland tillämpades olika former av korporativa arrangemang. Framförallt tillämpades en korporativ form i staternas parlament där medborgarna representerades genom korporationer istället för folkvalda politiker. Parlamentet bistod sedan den partidiktatoriska regeringen. I Italien kallades helt enkelt parlamentet för ”korporationskammaren”. Det var dock inte tal om frivillig sammanslutning i associationer utan korporationerna var skapade och reglerade av fascistpartiet och baserades på yrke eller industritillhörighet. Dessutom var korporationernas representanter handplockade av partiet. Det var alltså ingen ”fri” korporativism.
Den fascistiska Förbunds- och korporationskammaren sammanträdde i Palazzo Montecitorio i Rom, liksom den föregående kungliga deputeradekammaren och den nuvarande republiken Italiens deputeradekammare. Bild hämtad från Tripadvisor.
I Sverige utvecklades dock något som statsvetaren och sedermera högerledaren Gunnar Heckscher redan under 1940-talet i kontrast till den fascistiska korporativismen kallade för just ”fri korporativism”.9 Innebörden skulle senare lanseras under begreppet nykorporativism av Phillipe Schmitter på 1970-talet.10 Det är en form av korporativism som fått visst genomslag i en del demokratier – företrädesvis de demokratier med långvariga socialdemokratiska regeringsinnehav som exempelvis de skandinaviska länderna och Österrike. Denna typ av korporativism är ett slags komplement till den liberala demokratin och parlamentarismen med dess personliga representation i riksdagen och oberoende myndighetsväsende. Den har inneburit att organiserade intressen har givits visst inflytande och delaktighet i de politiska processerna. Skillnaden både från äldre tiders korporativism och fascistisk korporativism är att denna form av korporativism bygger på frivilligt deltagande genom fria associationer och deras utvalda representanter. Leif Lewin har definierat den fria korporativismen enligt följande: “Med korporatism menas en av statsmakterna erkänd medverkan från organisationerna i beslut eller förvaltning inom den offentliga verksamheten eller ett handlande av motsvarande slag, som organisationerna utför på statsmakterna vägnar”.11
Precis som dess idéhistoriska tradition föreskriver så sammankopplas även denna form av korporativism med tanken om att samhället kan styras med samförstånd och samarbetsanda. Men ur ett mer konfliktorienterat synsätt kan man också se korporativismen som ett sätt att hantera och balansera det faktum att samhället består av kollektiv med skilda och motstridiga intressen – och att samhället utvecklas i en kamp mellan dessa intressen. Därför eftersträvas genom korporativismen en slags kompromiss mellan allmänintresse och särintressen, framförallt representerade av statsmakt, arbetarintresse och kapitalintresse – eller i en mer konkret form regering, fackförbund och arbetsgivarförening. Korporativismen begränsar sig dock inte till enbart till att ge klassintressen inflytande utan även andra typer av organiserade intressen får genom korporativa arrangemang tillträde till politiska processer.
Det korporativa arrangemanget kännetecknas av att tillträdet och inflytandet är selektivt. Det är endast de organiserade intressen, ja till och med de konkreta organisationerna, som statsmakten sanktionerat med tillträde som tillåts delta. De styrande politikerna bestämmer när, var och hur intressena deltar. Detta skiljer korporativismen mot andra system där alla organiserade intressen konkurrerar om att påverka politiken på lika villkor (se nedan). De organiserade intressen som ges tillträde inträder i ett slags utbytesförhållande med statsmakten. Utbytet innebär främst att organisationerna ges tillträde och inflytande i utbyte mot att de håller sina medlemmar i styr vad det gäller att acceptera och följa de fattade besluten. Särskilt viktigt har detta varit för att hålla arbetare och kapitalister disciplinerade.
Vilka är de korporativa arrangemangen rent konkret?
Det råder ingen fullständig överensstämmelse bland historiker eller statsvetare om exakt vad som räknas som korporativa arrangemang och vart gränserna går. En användbar kategorisering är emellertid den som föreslås i Demokratiutredningensforskarvolym om korporativism från 1999.12 Där skiljer forskarna på beredningskorporativism, beslutskorporativism och genomförandekorporativism beroende på vilken del av den politiska processen som organisationerna får tillträde till.
Beredningskorporativismen åsyftar det första ledet i den politiska processen där en politisk idé formas till ett konkret politiskt förslag. I Sverige innefattar det framförallt två särskilt institutionaliserade praktiker – nämligen utredningsväsendet och remissväsendet. De statliga utredningarna är ett mycket vanligt och populärt sätt i Sverige att bereda en fråga. Regeringen tillsätter en arbetsgrupp, ofta kallad kommitté, som skall utreda hur en politisk idé skall kunna bli verklighet eller utvärderar hur någon samhällsverksamhet fungerar – i båda fallen med syfte att komma med förslag som kan ligga till grund för lagförslag. Remissväsendet innebär att staten skickar ut olika ärenden till diverse aktörer i samhället. Vanliga ärenden är utredningsbetänkanden, beredningsförslag och rent av riksdagspropositioner. Med beredningskorporativism åsyftas alltså att de organiserade intressena tillåts delta med representanter i de statliga kommittéerna samt agera remissinstans.
Beslutskorporativismen åsyftar olika sätt som de organiserade intressena tillåts vara med och ta eller influera politiska beslut. I en konstitutionell mening så avskaffades detta med ståndsriksdagen – det vill säga att sedan dess så är det endast folkvalda individer och inte kollektiv som får vara representerade i det konstitutionella beslutande organen. Men så enkelt tenderar det inte att fungera eftersom att politikerna dels kan släppa ifrån sig beslutsmakt över vissa områden till de organiserade intressena – beslut om lönenivåer är exempelvis något som statsmakten låter parterna själva göra upp om. Dels så har politikerna nära kontakter och samarbete med organiserade intressen. Ett exempel på detta är att många politiker har bakgrund i intresseorganisationer och folkrörelser – jordbruksutskottet präglades länge av att de flesta ledamöterna, såväl socialdemokrater som bondeförbundare och högermän, kom från lantbrukarnas sammanslutningar. Ett annat exempel är att partierna kan ha formell representation från nära kopplade intresseorganisationer i sina partistyrelser och verkställande utskott. I perioder har en stol i Socialdemokraternas partistyrelse exempelvis varit reserverad åt LOs förbundsordförande. Beslutskorporativismen är kanske den mest vaga formen av korporativism eftersom det är oklart om det faktum att politiker har bakgrund i organiserade intressen kan räknas som att dessa har formellt, eller institutionaliserat, inflytande över beslutsmakten.
Genomförandekorporativismen åsyftar då organiserade intressen ges tillträde till förvaltning, implementering och genomförande av politiska beslut. Det är dessa slags korporativa arrangemang som Bo Rothstein ser som korporativismens främsta uttryck. Han kallar därför detta för förvaltningskorporativism (begreppen kan användas synonymt). Således handlar det om deltagande i den offentliga förvaltningen och i myndighetsutövandet. Framförallt genom representation i myndigheternas (tidigare ofta ämbetsverkens) styrelser där man haft direkt formellt inflytande över beslut kring politikens förvaltning. Dessutom har organisationerna haft representation i olika rådgivande organ, beredningsgrupper och delegationer inom myndigheterna. Alla myndigheter styrs inte med styrelse utan styrs endast med en av regeringen utnämnd generaldirektör, vilket vi ska återkomma till. Hos de myndigheter som leds av en styrelse så är myndighetsstyrelserna (eller verksstyrelserna) sammansatta av partirepresentanter (politiker), representanter från organiserade intressen samt renodlade, neutrala tjänstemän eller ”experter” – i den utsträckning det nu finns neutrala tjänstemän.
Typ av arrangemang
Beredningskorporativism
Beslutskorporativism
Genomförandekorporativism
Praktiker
Delt. statliga kommittéer Delt. remissinstans
Överlämn. beslutsmakt Bakgr. i intresseorg.?
Rep. i myndighetsstyrelser Rep. andra organ i myndigh.
Tabell 1. Olika korporativa arrangemang i praktiken.
Vilka är alternativen till korporativismen?
Inom borgerlig statsteori så är korporativismen en teori om hur organiserade intressen medverkar i den politiska processen. Utöver korporativ medverkan, det vill säga det som beskrivits ovan, så utskiljer Demokratiutredningen ytterligare två idealtypiska system för intressenas medverkan. I vad de kallar juridisk demokrati så är korporativa arrangemang frånvarande. Riksdag och regering ansvar för politiska beslut vilka förvaltas opartiskt och neutralt av myndigheterna. Organiserade intressen påverkar i den här modellen endast politiken genom opinionsbildning – det vill säga att genom debatt och information skapa opinion i politiska frågor. I ett pluralistiskt system påverkar även de organiserade intressena politiken genom, utöver opinionsbildning, direkta aktioner och informella kontakter. Demokratiutredningen framhåller särskilt förekomsten av lobbying. I ett pluralistiskt system gäller samma spelregler för alla organiserade intressen – politikerna styr och myndigheterna förvaltar utan det selektiva tillträde och den selektiva representation som råder i ett korporativistiskt system.
Irans väktarråd, en självständig icke-folkvald institution i det iranska statsskicket som består av sex mullor (troslärda) samt sex jurister vilka ansvarar för att utifrån islamisk grund värna mot lagstiftning och andra förslag som kan vara ‘skadliga’ för statsskicket, och USA:s högsta domstol, bestående av nio domare som utnämns på livstid av USA:s president (men en majoritet av senatens ledamöter måste dock godkännautnämningarna) vilka ansvarar för att utifrån liberal grund värna mot lagstiftning och andra förslag som kan vara ‘skadliga’ för statsskicket, är två exempel på en avgörande institution i en juridisk demokrati. Graden av demokrati i de två länderna går dock att diskutera. Bilder hämtade från USA:s högsta domstols hemsida och Iranwire.
Uttryckt något annorlunda kan man säga att om intressenas medverkan i den politiska processen är formellt reglerad men selektiv så kan vi tala om korporativism. Om intressenas medverkar i politiken på lika villkor utan att detta är formellt reglerat så kan vi tala om pluralism, och om intressena helt hålls utanför den politiska processen så är det tal om juridisk demokrati. Det är dock svårt, nästintill omöjligt, att redovisa ett empiriskt exempel på en renodlat juridisk demokrati. På ett eller annat sätt påverkar organiserade intressen politiken – varför det vanligaste är att ställa upp pluralism som primärt alternativ till korporativism. Gränserna mellan de två modellerna är dock något suddig. Som exempel kan anföras den så kallade ”Torsdagsklubben” där statsminister Tage Erlander på 1950-talet brukade bjuda in representanter från näringslivet på middag för att diskutera svensk ekonomi och arbetsmarknad. Talar vi här om ett korporativt arrangemang eller någon form av informell kontakt och därmed pluralism? I och med att det rör sig om en selektiv inbjudan så kanske tyngdpunkten ändå får sägas ligga åt det korporativa.
Marcus ”Dodde” Wallenberg och Tage Erlander avnjuter en kopp kaffe. Bild hämtad från Economistas.
Det går således inte att säga att en viss stat är eller inte är renodlat korporativistisk. Det rör sig snarare om en glidande skala – på samma sätt som man snarare måste tala om en stat som mer eller mindre korrupt eller oligarkisk. En stat innehåller därför både element av korporativism och pluralism samtidigt och de organiserade intressena kan tillgripa både korporativa och pluralistiska strategier för att påverka och få inflytande i politiken. Det rör sig dessutom, som är en av Rothsteins stora poänger i sin avhandling, om en ojämn fördelning inom staten. Vissa delar, vissa politikerområden, vissa myndigheter kan vara kraftigt korporativa och inom vissa delar ges organiserade intressen föga inflytande eller har föga framgång. Detta exemplifierar Rothstein i sin avhandling med skillnaden mellan AMS och Skolöverstyrelsen. När vi nedan skall behandla Sveriges korporativisering och avkorporatitivsering är det således viktigt att hålla i minnet att det rör sig om en gradvis, ojämn utveckling på en komplicerad skala.
När och hur blev Sverige korporativistiskt?
Perioden från ståndsriksdagens avskaffande och fram till den senare delen av mellankrigstiden kan knappast karaktäriseras som särskilt korporativ. Det rådde en ganska konfrontativ stämning mellan arbete och kapital samt mellan statsmakten och befolkningen. Emellertid så växte den borgerliga ämbetsmannastaten och dess verksamhetsområden och i takt med den så växte de organiserade intressena – vars tydligaste uttryck blev de stora folkrörelserna. Kontaktytorna mellan statsmakt och intressen blev därför större och större. Sverige var heller inte särskilt repressivt gentemot folkrörelserna. I och med demokratins intåg fick också folkrörelserna mer inflytande i parlamentet eftersom att många politiker var aktiva i dem. Det vore dock en överdrift att kalla detta för korporativism.
Bondeförbundets partiledare Axel Pehrsson-Bramstorp tar Socialdemokraternas Per Albin Hansson i hand. Året är 1933 och handskaket gäller den uppgörelse som gick till historien som ”kohandeln.” Bild hämtad från politikern Håkan Larssons hemsida.
Det är rimligt att tala om att Sverige korporativiserades under 1930-talet och framåt. Varför kan illustreras av antal beslut under 1930-talet som har anförts i den vetenskapliga litteraturen på ämnet. År 1932 togs beslut om den så kallade mjölkregleringen vilket innebar att mejerikooperationen fick ansvar för att sköta prisregleringar på mjölk. Detta kan anses vara en slags beslutskorporativism eftersom regeringen lämnade över beslutsmakten på ett betydelsefullt politikerområde till ett organiserat intresse. Denna modell utvecklades i och med krisuppgörelsen, den så kallade ”kohandeln”, år 1933 mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet så lantbrukarorganisationerna fick ansvar för att göra upp om och administrera prisregleringar inom jordbruket. Detta för att få bukt med den ekonomiska krisen och de skenande livsmedelspriserna. Året därpå 1934 så knöts arbetslöshetsförsäkringen till fackligt medlemskap och fackförbunden fick i uppdrag att administrera denna försäkring. Dessa beslut anses ha lagt grunden till den svenska korporativismen samtidigt som de tryggade det Socialdemokratiska maktinnehavet som skulle hålla i sig mellan 1932 och 1976. Det är dock givetvis år 1938 och Saltsjöbadsavtalet som är den stora symbolen för den svenska samförståndsandan, den svenska modellen och den svenska korporativismen. År 1935 hade Socialdemokraterna lagt en motion i riksdagen som skulle reglera hur förhandlingar och stridsåtgärder på arbetsmarknaden gick till. Motionen röstades ned men den gjorde ändå jobbet i och med att Landsorganisationen (LO) och Svenska Arbetsgivarorganisationen (SAF) inledde centrala avtalsförhandlingar år 1936 i rädsla av att en liknande motion skulle vinna gehör i framtiden. Det råder viss oenighet om huruvida den svenska modellen, stipulerad i Saltsjöbadsavtalet, skall definieras som korporativism eftersom regeringen, utöver att uppmana parterna till återhållsamhet, inte är inblandad. Vi anser dock att det är rimligt att se detta som en beslutskorporativism eftersom ett viktigt politikområde har överlämnats till organiserade intressen att besluta om. Denna modell kan också anses ge parterna ett större inflytande än om löne- och arbetsvillkorsfrågor hade reglerats av regering och riksdag. Arbetarrörelsen kunde potentiellt förlora regeringsmakten men inte förhandlingsrätten enligt Saltsjöbadsavtalet. Ytterligare en viktig händelse i riktning mot korporativismen var instiftandet av Arbetsmarknadsstyrelsen år 1948. AMS ansvarade för arbetsmarknadspolitiken i Sverige. I och med den solidariska lönepolitikens idé om att mindre lönsamma företag skulle slås ut behövdes en aktiv arbetsmarknadspolitik vilket administrerades av AMS. AMS befolkades av representanter från LO (och SAF) och tjänstemän från arbetarrörelsen och anses av Rothstein vara det främsta exemplet på socialdemokratisk förvaltningskorporativism.
Utöver ovanstående skedde från 1930 och framåt en allmän ökning av representanter från de organiserade intressena i statliga kommittéer, utredningar, remissväsendet och verksstyrelserna (myndighetsstyrelserna). 1960-talet anses av många vara korporativismens storhetsperiod i Sverige. Det är också under 60-talet som Sverige karaktäriseras av en exceptionell och anmärkningsvärd fred på arbetsmarknaden där det vissa år endast rör sig om något hundratal arbetare inbegripna i konflikter. Arbetarrörelsen och särskilt LO anses vara en av de stora vinnarna i detta system. Det byggdes upp av de regeringsinnehavande Socialdemokraterna och befäste deras möjligheter att bygga upp välfärdsstaten. Utöver att inneha regeringsmakten och med några undantag majoritet i riksdagen så fick man genom LO och arbetarnas representanter ytterligare inflytande över beredning, beslut och genomförande av politiken. AMS fungerade som en slags spjutspets i den effektiva socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken, befolkad av representanter från arbetarrörelsen.
Det är genom denna korporativism rimligt att tala om en slags, om ej total, socialdemokratisk stat. Det vill säga att stora delar av statsförvaltningen var allierad med socialdemokratin – i tillägg till att Socialdemokraterna också satt på regeringsmakten. I ljuset av denna framgångsrika politiska strategi undrar man spontant vilken stat det är Björn Söder vill se en ”återgång” till?
Sveriges avkorporativisering
Det råder en ganska bred konsensus om att Sverige har avkorporativiserats.13 Anledningarna är flera och kommer inte diskuteras utförligt i den här essän. De hör ihop med en större diskussion om statens roll, inflytande och ställning som började under 1970-talet. Utvecklingen går också in i en diskussion om Sveriges ekonomiska utveckling, om lågkonjunktur och profitnivåer, samt om nyliberalismen och Sveriges samhällsomvandling under andra halvan av 1900-talet.14
Under 1970-talet ökade konflikterna på arbetsmarknaden. Både LO-kollektivet och SAF började känna sig trängda inom korporativismen och den svenska modellen. LOs medlemmar började ställa krav som gick längre än vad som rymdes inom samförståndsandan och LO-ledningen fick svårare att disciplinera sina medlemsförbund och dessa i sin tur sina avdelningar. Även centralt började LO formulera vad som skulle bli nästa steg i riktning mot större arbetarinflytande. SAF i sin tur ansåg att LO och Socialdemokraterna succesivt svek korporativismen dels genom den ökade turbulensen på arbetsmarknaden och dels genom att regeringen hade börjat stifta en del lagar på arbetsmarknadens område i strid med den svenska modellen. Exempel var Lagen om anställningsskydd LAS 1974 och Medbestämmandelagen (MBL) 1976 men det stora röda skynket var givetvis löntagarfonderna.
Sammantaget ledde detta till att tilltron till korporativismen som modell minskade i samhället, bland politiker och hos parterna. I SAFs fall blev korporativismen en slagpåse i en ideologisk offensiv mot den centralistiska, socialdemokratiska, staten. År 1983 lämnade man de centrala avtalsförhandlingarna med LO vilket innebar en decentralisering av avtalsrörelsen ned på förbundsnivå. Detta kanske inte i sig kan betraktas som en avkorporatisering men säger något om SAFs tilltagande misstro till central samförståndsförhandling.
Den symboliska dödsstöten för korporativismen kom åren 1991-1992 i och med att SAF gjorde sitt berömda ”uttåg” ur statliga verk- och bolagsstyrelser. Redan 1985 sade sig SAF vilja bryta med korporativismen. År 1991 skedde brytningen genom att SAF publicerade skriften Farväl till korporativismen.15 Samt i ett brev till statsministern i februari där man hemställde att intresseorganisationerna borde hållas borta från medverkan i de offentliga verksamheterna. Den 15e Mars 1991 skrev SAFs ordförande Ulf Laurin följande i en debattartikel i Expressen:
Det går ju inte att rösta bort LO, SAF, eller TCO. Makten blir diffus, demokratin urvattnad. Detta är den principiella analys som ligger till grund för vårt beslut om avkorporativisering. Vi har också praktiska skäl. Korporativismen var kanske en naturlig arbetsmetod på 60- och 70-talen, då de flesta trodde på den sociala ingenjörskonsten, trodde på att staten kunde göra stora positiva insatser för ekonomin. Men i dag, när allt fler menar att vi måste föra oss bort från denna centralistiska filosofi, är korporativismen orimlig. Korporativismen tenderar att bevara.16
Ulf Knutsson Laurin, född 14 maj 1934 och död 26 juni 2016, var en svensk direktör och tidigare styrelseordförande i SAF. Bild hämtad från Svenska golfförbundets hemsida.
På hösten samma år tappade Socialdemokraterna makten och regeringen Bildt tog över. År 1992 tog regeringen ett formellt beslut om att intresseorganisationerna inte längre skulle få ha formell representation i den statliga förvaltningen. Argumentet var att eftersom SAF inte längre tänkte ställa upp med representanter skulle LO, TCO och SACO få ett oproportionerligt inflytande vilket skulle vara odemokratiskt. Detta beslut betydde dock inte att alla representanter från de organiserade intressena kastades ut ur styrelserna, det betydde bara att alla representanter nu skulle sitta på ett personligt mandat och inte på stolar reserverade för intresseorganisationerna. Styrelserna fortsatte emellertid att befolkas av ledamöter som representerade intressena. Detta indragande av formell rätt till deltagande kan dock anses vara ett symboliskt slag mot den korporativa modellen.
Har då Sverige avkorporativiserats i praktiken? Svaret är egentligen likt den på frågan om Sveriges korporativisering: till viss del och ojämt. När det kommer till beredningskorporativismen så har andelen representanter i statliga utredningar minskat i två hänseenden. Dels eftersom andelen kommittéutredningar minskat till förmån för andelen enmansutredningar. En enmansutredning består som namnet avslöjar av en ensam utredare och även om denna tar hjälp av rådgivande församlingar så är den utnämnde utredaren formellt ansvarig för utredningen och betänkande vilket innebär minskat inflytande för intressena. År 1960 var andelen enmansutredningar 1/3 av samtliga utredningar och år 1995 hade andelen ökat till 2/3. Dessutom var andelen enmansutredningar som utfördes av en partipolitiker 1/10 år 1960 vilket ökade till 1/4 år 1995.17
Tendensen är liknande även bland de utredningar som genomförs i kommittéform. Andelen organisationsrepresentanter i dessa har inte minskat jättemycket även om en stor minskning kunde konstateras inom jordbruk och kommunikation. Den stora förändringen återfinns i andelen partirepresentanter som har ökat explosionsartat på framförallt tjänstemännens och sakkunnigas bekostnad.
I fallet med remissväsendet så är det en tolkningsfråga om det har skett en avkorporativisering. Antalet remissinstanser har ökat och även intresseorganisationernas andel av remissinstanserna. Det kan tolkas som att det inte har skett någon avkorporativisering, men det är också möjligt att tolka det som att det skett en pluralisering eftersom tröskeln för att bli remissinstans har minskat och tillträdet till remissväsendet alltså är mer jämlikt för intresseorgnisationerna. Statsvetaren Erik Lundberg har även konstaterat att mängden organisationer som väljer att avstå från att lämna ett remissutlåtande har ökat – särskilt bland konfliktorienterade organisationer och materiellt fokuserade intresseorganisationer. Detta skulle kunna tolkas som att remissprocessen inte längre är lika betydelsefull för att ge politisk input.18
Det är kanske inom genomförande- eller förvaltningskorporativismen som de största skillnaderna kan skönjas. Förvaltningen drabbades, som gåtts igenom ovan, av en formell avkorporativisering i och med beslutet om intresserepresentation 1992 – men organisationerna har fortsatt sina representanter i många styrelser genom personliga mandat. Om man ser till fördelningen av representanter i myndighetsstyrelserna så kunde inte Demokratiutredningen konstatera någon stor nedgång i andelen organisationsrepresentanter relativt andra ledamöter fram till 1997. Däremot hade andelen partirepresentanter även här ökat i omfattning på tjänstemännens bekostnad. Bland organisationsrepresentanterna kunde man dock se en minskning av arbetarnas och jordbrukarnas representanter. Intressant nog inte av näringslivets. Här tycks alltså arbetarrörelsen ha tappat i inflytande.
Utöver myndigheternas toppskikt så har organisationsrepresentanter återfunnits längre ned i myndigheternas hierarkier i form av olika rådgivande organ, arbetsgrupper och delegationer som bereder, beslutar och genomdriver olika beslut. Demokratiutredningen konstaterade att i dessa organ har representationen från fackförbunden störtdykt mellan 1990 och 1997.
Den stora förändringen ser vi om vi granskar antalet myndigheter som styrs med styrelse. Om vi påminner oss om att myndigheter kan styras med en styrelse eller med en generaldirektör (så kallad enrådighetsmyndighet) så kan vi genom att studera minskningen av antalet styrelsemyndigheter skönja en minskning i den totala möjligheten till organisationsrepresentanten – finns det ingen styrelse finns det ingenstans att representera. År 1990 fanns det i Sverige 91 myndigheter med styrelse, år 1997 fanns det 75 stycken och 2014 fanns det bara 32 stycken kvar, 2022 hade siffran ökat till 40 stycken.19 Minskningen hör delvis samman med en generell minskning av antalet myndigheter i Sverige, såväl som en decentralisering av den offentliga verksamheten ned på regional och lokal nivå. Ett exempel på denna utveckling inom utbildningspolitiken är beslutet år 1991 att lägga ned styrelsemyndigheten Skolöverstyrelsen och istället starta upp enrådighetsmyndigheten Skolverket. År 2007 lades även AMS, kronjuvelen i den socialdemokratiska korporativismen, ned till förmån för den av den borgerliga regeringen instiftade Arbetsförmedlingen. Redan 1993 slutade dock arbetsförmedling att vara en enbart statlig verksamhet då regeringen Bildt öppnade upp för privata arbetsförmedlingar.
Vi kan sammanfattningsvis konstatera att utvecklingen handlar om en gradvis tyngdpunktsförflyttning bort från korporativism. Denna tyngdpunktsförflyttning är gradvis och ojämn – det rör sig snarare om vad Leif Lewin benämnt ”det lossnade greppet”.20 Det rör sig inte om någon total avkorporativisering. De organiserade intressena har fortfarande ett visst korporativt inflytande även om detta har minskat totalt sett. Att mäta korporativismen är förknippat med vissa utmaningar och även om stora forskningsinsatser företogs under 1990-talet och runt millennieskiftet så har frågan om en fortsatt avkorporativisering fram till våra dagar varig något styvmoderligt behandlad inom samhällsvetenskapen.
Det vi kan slå fast utifrån litteraturen är dock att de stora förlorarna i den utveckling som skett tycks vara arbetarrörelsen (och bonderörelsen). Trots viss kvarvarande intresserepresentation har arbetets intresse fått se sitt eventuella grepp om delar av statsmakten och politiken lossna. Vi kan således knappast längre tala om en socialdemokratisk stat i Bo Rothsteins mening där socialdemokratin används närmast synonymt med arbetarrörelsen. Vad vi däremot också tycks konstatera är en ökad dominans av partiföreträdare och politiker i beredning och förvaltning. Så här sammanfattar Demokratiutredningen sina resultat:
“Huvudresultatet är emellertid inte att partsintressenas ställning har reducerats i någon dramatisk mening. Den viktigaste förändringen har i stället varit att politikerna under de senaste årtiondena, i långt större utsträckning än tidigare, kommit att kraftigt dominera både beredning och genomförande av besluten. Såväl kommittéväsende som ämbetsverkens styrelser befolkas således i allt högre grad av politiker. Och det är i första hand ämbetsmännen som fått lämna plats för partiföreträdare och departementens politiskt tillsatta tjänstemän. Eftersom balansen mellan intresseföreträdare och politiker förändrats till de senares fördel kan vi alltså tala om en avkorporativisering.”21
Om vi alltså har en stat som inte längre kännetecknas av en utpräglad korporativism. Kan vi då fortfarande tala om en socialdemokratisk stat? Om staten snarare domineras av politiker, som Demokratiutredningen menar, så kanske socialdemokraterna ytterligare stärkt sitt grepp? I en kommande artikel skall vi försöka reda ut närmare vad som har uppstått istället för korporativismen och vilka post-korporativa arrangemang som kännetecknar dagens politiska arena. I denna essä ska vi dock hållas os till att i Bo Rothsteins anda följa upp hur Socialdemokraterna förhållit sig till förvaltningen genom att återvända till frågan om utnämningsmakten och utnämningspolitiken.
Enpartistaten?
I Sverige utnämner alltså regeringen myndighetschefen. I en enrådighetsmyndighet fattar myndighetschefen de högsta besluten, leder verksamheten och är ytterst ansvarig inför regeringen. I en styrelsemyndighet fattar myndighetschefen beslut tillsammans med styrelsen, leder verksamheten och är ansvarig inför styrelsen som är ytterst ansvarig inför regeringen. Utnämningsmakten har rötter tillbaka till stormaktstidens envälde och har varit grundlagsfäst sedan 1809-års konstitution. Den har således existerat parallellt med den svenska korporativismen och är inte något som ersatt denna. Utnämningsmakten bör dock inte betraktas som något korporativt arrangemang då det rör sig om en ovanifrånsutnämning av förvaltare med byråkratiskt ansvar. Myndighetschefen skall tillsättas på kompetens och verka oberoende gentemot regering och riksdag. Samtidigt är utnämningsmakten en central förvaltningspolitisk åtgärd och myndighetschefens politiska preferenser kan ha stor betydelse för möjligheten att förverkliga viss politik. Som Rothstein visat så är kontrollen över förvaltningen ett viktigt politiskt instrument. I teorin så kan alltså regeringen utse en myndighetschef som är benägen att vara vänligt inställd till regeringens politik. Som politisk strategi kan utnämningsmakten potentiellt anses ha ökat i betydelse i takt med att avkorporativiseringen och den ökade andelen enrådighetsmyndigheter.
Adam Danieli är jurist och f.d. projektledare på Timbro. Bild hämtad från Timbros hemsida
I Timbros rapport Enpartistaten från 2021 undersöker Timbros Adam Danieli utnämningarna under regeringarna Löfvén 2014-2020 och konstaterar att Löfvén har ”missbrukat utnämningsmakten”.22 Under tidsperioden gjordes 173 tillsättningar av myndighetschefer och av dessa menar Timbro att 40 var politiska tillsättningar.23 Viktat mot storleken på myndigheten blir andelen politiska tillsättningar enligt rapporten 26 %. Av dessa tillsättningar var 22 stycken socialdemokratiska, det vill säga en majoritet (55 %). Rapporten gör även en jämförelse med tidigare regeringar under 2000-talet. Regeringen Persson 2002-2006 gjorde 145 tillsättningar varav 49 var politiska och 29 av dessa socialdemokratiska (59 % av de politiska tillsättningarna). Regeringarna Reinfeldt gjorde under åren 2006-2014 20 stycken utnämningar från det egna regeringsunderlaget vilket redovisas som 8 % av samtliga utredningar. Jämför man Reinfeldts 8 % mot Löfvén är skillnaden dock inte enorm – 22 av 173 utgör ca 13 %, men då kom Reinfeldts utnämningar från 4 olika partier jämfört med endast Socialdemokraterna.
Faktum är att Socialdemokraterna under det sena 90-talet och under 2000-talet har drabbats av ett antal skandaler och en ihållande kritik för sin utnämningspolitik. Socialdemokraterna har anklagats för att flytta rund myndighetschefer i förvaltningen trotts att de inte levererar, belöna och förläna partitrogna med chefsposter i myndigheter och statliga bolag samt stuva undan de politiker som gjort sig omöjliga som lojala tjänstemän inom förvaltning eller diplomatin, mm.24
Timbro förordar istället en än mer teknokratisk modell än den nuvarande för att garantera opartiskhet i tillsättningsprocessen. Som åtgärdsförslag skriver Timbro att
En permanent och professionell tjänsteförsörjningsnämnd bör inrättas, som med transparens kan bereda tillsättningar av myndighetschefer och lämna förslag på lämpliga kandidater. Riksdagens konstitutionsutskott bör utse ett antal ledamöter i denna nämnd och ges möjlighet att pröva beslut om utnämningar som regeringen företar i strid med nämndens rekommendation för att garantera saklighet.25
Av rapporten går det knappast att dra slutsatsen att vi lever i en socialdemokratisk enpartistat. Däremot är det möjligt att peka på att partierna använder utnämningsmakten för att öka sitt inflytande i förvaltningen – och att Socialdemokraterna är de som främst utnyttjar denna möjlighet. Eftersom vi inte har möjligheten inom ramen för denna essä att göra jämförelser med tidigare under 1900-talet bör vi dock vara försiktiga med att uttala oss om huruvida antalet eller andelen politiska tillsättningar har ökat de senaste decennierna.
Slutdiskussion
För att återknyta till inledningen så tycks diskussionerna om den opartiska förvaltningen handla om demokratin. Såväl Björn Söder som Timbro menar att statsförvaltningen måste renas från tendensiösa element till förmån för en mer opartisk, teknokratisk och meritokratisk ordning – underförstått eftersom det är mer demokratiskt. Shekarabi och Nilsson menar att sådana förslag är tecken på ungersk auktoritär styrning – eftersom statsförvaltningen idag är opartisk, teknokratisk och meritokratisk, med andra ord demokratisk. De förnekar eller döljer således det socialdemokratiska inflytandet över statsförvaltningen historiskt och eventuellt idag. Ingenstans verkar någon part ställa sig frågan om vad som är mest demokratiskt – den teknokratiska statsförvaltningen eller den statsförvaltning som genomsyras av medborgarnas intressen antingen genom att de styrande politikerna utser lojala tjänstemän eller genom att de organiserade intressena ges inflytande och representation. Socialdemokraterna verkar ha övergivit idén om att demokratin kan innebära något mer än endast att folket företräds av de styrande politikerna. Sverigedemokraterna å andra sidan tycks endast kunna bygga sin åsikt på ett ressentiment mot socialdemokratin. De vill se en förändring från det nuvarande systemet men de vill knappast återgå till en tid då de organiserade arbetarintressena hade ett stort inflytande. Svaret tycks vara en återgång till något som aldrig har funnits, nämligen en neutral ämbetsmannastat. Deras argument blir därför mindre socialdemokrati och mer teknokrati. Det är tänkbart att Sverigedemokraterna, eller högern i allmänhet, skulle kunna gå på offensiven genom att säga att de själva tänker installera myndighetspersoner som kan driva igenom deras poliska visioner – men de nöjer sig med att klaga på den socialdemokratiska staten.
Ardalan Shekarabi (S, t.v.) och Björn Söder (SD, t.h.) Om man tar dem båda på orden vad gäller deras statsideal så står teknokrat mot teknokrat. Men hur väl gifter sig detta statsideal med demokratin? Bilder hämtade från Wikipedia och Riksdagens hemsida.
Kan vi då tala om en socialdemokratisk stat historiskt och idag? Det beror, som denna essä har visat, på vad man menar med ett sådant påstående. Om man menar en stat där arbetarrörelsen genom Socialdemokraterna i förarhytten och organiserade arbetarrepresentanter i beredningar, beslutsfattning och förvaltning hade ett fast grepp statsmakten – så är svaret att vi delvis hade att göra med en socialdemokratisk stat under delar av 1900-talet.
I den betydelsen är det knappast meningsfullt att tala om en socialdemokratisk stat idag. Arbetarrörelsen har förlorat sitt inflytande över statsmakten genom dess avkorporativisering. Mycket tyder på att näringslivet har stärkt sitt inflytande på dess bekostnad. Emellertid tycks även en ytterligare part flyttat fram sina positioner. Politikerna verkar ha ökat sitt inflytande över beredning och förvaltning på bland annat tjänstemännens och de sakkunnigas bekostnad.
Om man med socialdemokratisk stat således menar en stat där det socialdemokratiska partiet genom socialdemokratiska politiker i förarhytten och partikopplade representanter och tjänstemän i beredning, beslutsmakt och förvaltning har ett grepp om statsmakten – så är svaret att det inte kan uteslutas. På grund av hur Socialdemokraternas klasskomposition har förändrats under de senaste decennierna så innebär detta inte nödvändigtvis en statsmakt som företräder arbetarnas intressen. Så vilka intressen företräds istället? Det rimligaste kanske snarare är att tala om en partipolitisk stat och inte begränsa fenomenet till socialdemokratin. Avkorporativiseringen har inneburit proportionerligt fler partiföreträdare i utredningar och i myndighetsstyrelser, fler myndigheter som styrs endast med myndighetschef och av dessa är en betydelsefull andel partipolitiskt tillsatta. Lägg därtill det faktum att fler personer än någonsin idag försörjer sig på politik både genom generösa partistöd, politikerersättningar och genom att vara anställda som politiskt sakkunniga.26
Denna essä har tecknat en slags bakgrund och problembild kring socialdemokratin, statsmakten och politiken. Essän har undersökt socialdemokratins relation till statsmakten ur ett historiskt och institutionellt perspektiv. Som vi ser det så behövs mer forskning och kritisk granskning på området vilket vi hoppas kunna göra ett bidrag till. I två kommande artiklar så vill Aurora dels undersöka 1) hur ser den klasskoalition ut som rör sig inom och utövar kontroll över denna post-korporativa stat? Med bakgrund i denna essä så kommer dessa härskande – eller styrande – klasser undersökas som en allians av näringslivets kapitalister och de som på olika sätt försörjer på politiken. Vidare kommer Aurora att dels undersöka 2) hur ser den politiska arenan, eller spelbrädet, ut på vilket dessa aktörer rör sig på? Vad har ersatt korporativismen och vad karaktäriserar de post-korporativa arrangemangen?
Karl Marx, ur Marx-Engels-Weke MEW, citerad i Åke Isling, Kampen för och emot en demokratisk skola (Sober förlag 1980), s. 56
”Migrationsverkets gd får gå – ville vara kvar”, Expressen 13/2 2023
”SD-toppen om petade Ribbenvik: ’Dags att städa’”, Expressen 13/2 2023
Ovanstående citat är hämtade från ”SD-toppen om…” Expressen 13/2 2023
Bo Rothstein, Den socialdemokratiska staten [Avhandling] (Arkiv förlag: 2011[1986])
Bo Rothstein, Den korporativa staten – intresseorganisationer och statsförvaltning i svensk politik (Nordstedts Juridik 1992)
Se Leif Lewin, Samhället och de organiserade intressena (Nordstedts Juridik 1992) för en god idéhistorisk översikt.
Gunnar Heckscher, Staten och organisationerna (Kooperativa förbundets bokförlag 1946)
Philippe C. Schmitter, Still the Century of Corporatism? The Review of Politics, Vol. 36, No. 1, s. 85-131 (1974)
Lewin (1992), s. 57
SOU 1999:121, Avkorporativisering och lobbyism – konturerna till en ny politisk modell. Demokratiutredningens forskarvolym XIII (1999). Undersökningen och rapporten genomfördes av det s.k. PISA-projektet. Trots att forskarvolymen utgjorde en liten del av Demokratiutredningen så är det genom denna term som rapporten kommer hänvisas framöver.
SOU 1999:121; Lewin (1992) Michele Micheletti, Det civila samhället och staten (Fritez 1994); Bo Rothstein & Jonas Bergström, Korporativismens fall och den svenska modellens kris. (Nordstedts Juridik 1999); Mats Bäck & Tommy Möller, Partier och organisationer. (Nordstedts Juridik 2003); Susanne Lundåsen, ”Det civila samhället och staten – inflytande och påverkan”, I Johan von Essen (red.). Det svenska civilsamhället – en introduktion. s. 63-77. (Forum för frivilligt socialt arbete 2011), mfl.
Detta kommer diskuteras något mer utförligt i den till denna essä medföljande podcastavsnitt.
Svenska Arbetgivarföreningen, Farväl till korporativismen (1991)
”Rågång krävs mellan offentligt och privat”, Expressen 15/3 1991
Siffrorna kommer från SOU 1999:121. Detta gäller även nedan om inget annat anges.
Erik Lundberg, “Changing Balance: The Participation and Role of Voluntary Organisations in the Swedish Policy Process”, Scandinavian Political Studies. 35:4, 342-371 (2012).
Med politisk tillsättning avses i rapporten tillsättandet av en person med partipolitisk bakgrund, definierat som: ”tidigare tjänstgöring som folk eller förtroendevald för något parti eller anknuten organisation, alternativt som politisk tjänsteman inom regeringskansliet eller på ett riksdagskansli”. Timbro (2021), s. 13
Om detta går bland annat att läsa i Anders Isaksson, Den politiska adeln (Wahlström & Widstrand 2015); Bengt Ericson, Den härskande klassen: – en bok om Sveriges politiska elit (Lind & CO 2016).
Timbro (2021), s. 3
Magnus Hagevi, Fyra decenniers partistöd, Statsvetenskaplig tidskrift, Årg. 116 (2014); Bo Rothstein, Christina Garsten, Stefan Svallfors, Makt utan mandat (Daidalos 2015)
Nedan kommer tre bilagor. De två första är mina klasscheman som sorterar SCB:s yrkesregisters SSYK-kodning med de marxistiska klasskategorier jag utarbetat i artikelserien ”Om klass”. Den sistnämnda är den ”skräddarsydda data” (SCB:s egen term) jag beställt av SCB för SSYK-data på kommungruppsnivå för år 2019. De aktuella kommungruppsindelningarna för år 2019 var de som presenterades i SKR:s kommungruppsindelning från 2017. Då det kommit en ny sådan år 2023 och den gamla tagits ned från sidan så laddar jag här också upp den gamla kommungruppsindelningen från 2017 så det ska bli mer begripligt, men detta kommunsgruppsdokument är alltså inte min produkt utan SKR:s.
I denna essä argumenterar Anders-William Berg att den senaste tidens kontrovers kring att rockbandet Sabaton utsetts till ”Årets folkbildare 2022” av föreningen Vetenskap och folkbildning förklaras mer av klassers smak och distinktion än av vad som skulle vara rätt eller fel historisk fakta
Den 10 januari 2023 lät föreningen “Vetenskap och folkbildning” (VoF) meddela att “Sabaton får [VoF:s pris “Årets folkbildare 2022”] för att de framställer historiska skeenden på ett bra och korrekt sätt” och att “De [Sabaton] ger sin publik mer information än vad som ryms i deras sångtexter.” Sabaton, i sin tur, är ett hårdrocksband som uteslutande sjunger om militärhistoria, med undantag för covers och hyllningar vilka kan behandla ämnen utanför det militära och historiska. Vidare menar VoF, och läsaren får ursäkta det långa citatet men här är kontext viktigt, att:
“Det är inte unikt att skildra historiska händelser i sånger. Sabaton är dock medvetna om att de inte är historiker utan förlitar sig på den expertis som finns för att kunna skildra historiska skeenden så korrekt som möjligt. De förstår också att historia är ett ämne där nya upptäckter kan innebära att vad vi vet idag kan ändras. Sina insikter förmedlar de till sin publik genom möjligheten till fördjupning, både med detaljerade artiklar på bandets hemsida och deras Youtubekanal Sabaton History Channel. Albumet The War to End All Wars släpptes under 2022 och skildrar första världskriget ur olika aspekter – från soldaters fasor på leriga slagfält till det storpolitiska spelet bakom kulisserna. Sålunda har bandet under många år fått människor att intressera sig för historia och bättre förstå historia som vetenskap på ett sätt som ingen vanligtvis förväntar sig av musikartister.”
Sabaton får alltså priset för att de, enligt VoF, ödmjukt underordnar sig experters kompetens, att de visar öppenhet för att det empiriska underlaget för deras egna konstnärliga narrativ i sångerna är föränderligt och för att de utanför musiken har gjort ansträngningar för att visa på historiens bredd och komplexitet mer än vad som tillåts i rocklåtens format och genre. Därutöver lyfts albumet “The War to End All Wars” som ett positivt exempel på hur bandet lyfter fram ståndpunkternas betydelse för historieskrivningen, dvs. att albumet skulle göra en sorts folkbildande historiografisk gärning. Sammantaget utgör detta en folkbildande gärning då det fått “människor att intressera sig för historia och bättre förstå historia som vetenskap på ett sätt som ingen vanligtvis förväntar sig av musikartister.”
Kul för Sabaton, kan man tycka, och kul för kulturlivet att en av Sveriges mest lyssnade band1 har en bildande karaktär. Eller?
Delar av journalistkåren håller inte med. T.ex. uttrycker sig Karin Olsson, biträdande chefredaktör på Expressen, kritisk till nomineringen.2 Arbetets kulturredaktör och f.d. flitig medarbetare till Aftonbladet Kultur, Johannes Klenell, twittrar “Skjut mig.” om nyheterna samt lajkar och retweetar senare en delning från Lotta Ilona Häyrynen (ledarkrönikör på Aftonbladet fram tills 2020, ännu återkommande skribent för densamma och nuvarande ledarskribent för Arbetet och chefredaktör för Nya Mitten vilka båda har gemensamt med Aftonbladet att de, till betydelsefull del, ägs av LO) av en artikel kritisk till utnämnandet publicerad på hemsidan “Nya Mitten”. Till berättelsen hör att VoF utsåg Expressen och Aftonbladet till “Årets förvillare 2022 för blandning av spekulationer och fakta om sjukdomar.” Man motiverade detta på följande vis:
“Det är djupt olyckligt att tidningar med så stort genomslag som Expressen och Aftonbladet ger utrymme för den här typen av anekdoter. Det är tydligt att man prioriterar sensationella historier framför att förmedla vad som är vetenskapligt belagt. Paradoxalt nog så förvärras det hela av att man ibland också publicerar artiklar som är vederhäftiga. Genom att blanda och ge på det här sättet blir det ytterst svårt att avgöra vilken information som går att lita på”
Innan vi går vidare till att behandla den av Ilona Häyrynen länkade artikeln “Mikael Nilsson: Sabatons historieskrivning varken bra eller korrekt”, den mest djupgående och intressanta kritiken av utnämningen, bör mina egna uppfattningar om bandet och utnämningen mer allmänt redogöras för i rättvisans och genomskinlighetens namn.
För det första är jag inte alltför bekant med VoF men det verkar vara en seriös förening och dessa utnämningar till årets “folkbildare” förutsätter att den utnämnde gör just en populär och i viss mån förenklad framställning av ämnet ifråga. På så vis konkurrerar Sabaton med barnboksförfattare, humorprogram och dylikt. Det är efter denna standard de bör dömas, inte efter en akademisk sådan. Om man inte tillåter denna lägre standard underkänner man folkbildning och populära framställningar som sådana, något kritikerna inte verkar ge uttryck för att vilja göra.
Min inställning till Sabaton som band är att vad de producerar utöver det rent musikaliska är historieromantik. Bandet själva ger uttryck för en kritisk distans till detta och producerar romantiserande narrativ från flera motsatta perspektiv. Vad VoF:s motivering till utnämnandet pekar mot, och om man kan tro denna, så är detta medvetet för att belysa ståndpunktens roll i historieskrivningen. Detta pekar i så fall ut motsägelsefullheten i nationella historieskrivningar som sådana och inte en motsägelsefullhet i Sabatons intellektuella inställning till ämnet för deras musik.
Till sist: Jag är en stor Sabaton-entusiast. Jag har aldrig haft nöjet att se dem live men de är mitt Spotify-kontos troligtvis mest spelade band. Jag hade själv i yngre år, särskilt de år jag studerade historia vid Göteborgs universitet, vissa kval över detta då jag hade svårt att rättfärdiga intresset för historieromantik med ett vetenskapligt intresse för historia. Med åren har dock den historiska kunskapen växt och självförtroendet med den. Här på andra sidan av medelmåttans topp i bildningens kulle har jag återvänt till positionen jag hade vid den obelästes kullfot: folk är inte dumma i huvudet, kan skilja rockmusik från historisk verklighet och har en förmåga till uppskattning under kritisk distans.
Med detta sagt: om vi låter Mikael Nilssons, doktor och docent i historia samt samhällsdebattör,3 artikel stå som det starkaste argumentet från kritikernas sida – vad är invändningarna i sak?
Mikael Nilsson som menar att Sabatons historieskrivning “varken är bra eller korrekt” nämner bl.a. att “Låten Soldier of 3 Armies på albumet Heroes (2014) är en hjältehyllning till finländaren Lauri Törni som stred för tre olika länder i sitt liv: Finland, Nazityskland och USA (Vietnamkriget) (…) Men ingenstans nämns att Törni dömdes för landsförräderi i Finland efter att ha gått över till Finlands fiende Nazityskland och Waffen-SS (med graden SS-Untersturmführer) 1944.” Vidare båda nyanserar och förstärker Nilsson sin kritik när han menar att “Sabaton är absolut inga anhängare av Hitler eller Nazityskland (…) men trots det så sätter man i låten Wehrmacht (Coat of Arms, 2010) konstant frågetecken kring om den ’vanlige’ tyske soldaten visste vad som pågick, trots det sedan länge välkända faktumet att Wehrmacht – inte minst armén (Heer), men även flottan (Kriegsmarine) och flygvapnet (Luftwaffe) – samverkade med Einsatzgruppen i massakrerna på judar, partisaner och civila på östfronten.” Om Sabatons skildring av Tyskland under kriget har han också att säga att “I Rise of Evil (liksom f.ö. i The Final Solution) hänvisas till Tyskland som en försvagad och förnedrad nation som ”lost their pride in Versailles”, vilket har en närmast urskuldande ton, och koncentrationslägret Dachau kallas för ”death camp” (det kan tyckas småaktigt att slå ner på detta, men VoF menar ju att Sabaton är väldigt noggranna och korrekta). (…) Förintelsen har ingen väsentlig koppling till Versailles-fördraget och det förvillar mer än klargör dess ursprung. Tyskland var heller inte alls ”a nation in despair” när Hitler kom till makten 1933.” och till sist att “Man kommer också farligt nära glorifiering av andra delar av Wehrmacht såsom dess ubåtsvapen i Wolfpack (Primo Victoria, 2005) och Rommels 7:e pansardivision i Ghost Division (The Art of War, 2008) vilka okritiskt beskrivs som beundransvärt effektiva.”
När Nilsson behandlat vad Sabaton har att säga om Tyskland går han vidare till vad de har att säga, eller kanske inte har att säga, om Ryssland: “Än intressantare är [det] att titta på vad som inte alls återspeglas i Sabatons texter”, skriver Nilsson relaterar det främst till bandets texter om forna Sovjetunionen. Han menar att “Sovjet glorifieras enormt av bandet (…) i låtar som Stalingrad (Primo Victoria, 2005), Panzerkampf (The Art of War, 2008), Night Witches (Heroes, 2014), Defense of Moscow (The War to End All Wars, 2022). (…) I låten Uprising (Coat of Arms, 2010) om Warszawa-upproret 1944 omtalas Röda Arméns ovilja att hjälpa polackerna (som sedan massakrerades av tyskarna) som ”the allies turn away” liksom ”help that never came. (…) Inte ens i låten Talvisota (The Art of War, 2008), som handlar om finska vinterkriget, tillåter man sig någon kritik mot Sovjet. Där talar man bara om hur ”Stalin were too eager to invade.”
Till sist gör Nilsson några egna tolkningar om hur det egentligen låg till: “de sovjetiska soldaterna [hade inte] något annat val än att slåss (och ofta dö). (…) [Det nämns ej att] Baltikum var ockuperat och våldsamt förtryckt och naturligtvis [ansåg inte alla alls] att Sovjet var vare sig moder- eller faderland” (…) Mängder av ukrainare valde också att slåss mot Sovjet i hopp om att bli fri från det kommunistiska oket. (…) Bilden av hur ”comrades stand side by side”, som man säger i bland annat Panzerkampf, för att enat och modigt möta fienden är helt och hållet bedräglig och falsk.”
Genomgången ovan återger inte alla Nilssons invändningar men de flesta av dem. Därutöver anser jag att den rättvist fångar de fyra teman av kritik han presenterar: (1) Populärmusik som behandlar historiska skeenden, i alla fall om den ska kunna erkännas som folkbildande, måste uttömmande behandla skeendets alla perspektiv. (2) Det är ej moraliskt försvarbart att producera kultur som uttrycker beundran eller kanske ens fascination för militära aktörer oaktat deras politiska och etiska kontext. (3) Sabaton gör ekonomiska och politiska faktafel. (4) Sabaton smyger in politiska värderingar i sina påstått strikt militärhistoriska och apolitiska sånger
Vad gäller det första temat faller kritiken på sin egen orimlighet. De enskilda låtarnas ensidighet i perspektiv hör till genrens natur och VoF:s motivering baserar sig på hur man trots detta lagt särskild energi på att visa historiens bredd och komplexitet i andra medieformat än musik.
Vad gäller tema nummer två är de specifika exemplen intressanta. Det problematiska i hyllningen av Lauri Törni (och det ska understrykas att låttexten strikt avgränsat beskriver hans militära bedrifter, inte huruvida hans politiska sak var rättmätig eller ej) är att det “ingenstans nämns att Törni dömdes för landsförräderi i Finland efter att ha gått över till Finlands fiende Nazityskland och Waffen-SS.” Detta, får vi anta, är en nödvändig nyansering för att bevisa hur Finland minsann fördömde nazityskland och dess militärpolitiska projekt. Senare skriver dock Nillson att “Finlands problematiska allians med Nazityskland 1941–1944 och landets krigsbrott är också frånvarande i texterna.” Såvida Nilsson inte ställer de krav på uttömmande redogörelser för perspektiv jag menat är orimliga vid föregående punkt så är här en nyansering för att rädda Finlands ära nödvändig för att göra låten moraliskt försvarbar samtidigt som en nyansering för att understryka Finlands skamligt intima koppling till nazityskland i mål och medel också är det. Dessa två invändningar tar lite ut sig själva och kvar står vi i beskrivningen av de rent militära bedrifterna. Att det skulle vara så väldigt kontroversiellt att göra en politiskt värderingsneutral skildring av Törni, “Vargflocken” eller Erwin Rommel (ledaren för den “spökdivision” som “Ghost Division” handlar om) med fokus på deras militära betydelse är något jag anser Mikael Nilsson skulle behöva argumentera lite utförligare för. Hur ser han till exempel på kulturuttryck som “Das Boot” eller den komplexa diskussionen kring Rommels filosofi “krig utan hat”4 som bl.a. tagit sig uttryck i (den för all del mycket dåliga) filmen “Valkyria” som beskriver den misslyckade militära kupp mot Hitler i vilken Rommel deltog. Det är inga enkla diskussioner om historisk skuld, krigets natur och människors rätt till fascination för något samtidigt så hemskt som så djupt mänskligt som krig – ändå viftar Nilsson, enligt mig, bort detta med ett mycket simpelt moraliserande.
Det tredje temat är till ytan en ren faktafråga men är också det som säger oss mest om Nilssons egna utgångspunkter. Nilsson invänder bland annat mot att Sabaton väcker “frågetecken kring om den ’vanlige’ tyske soldaten visste vad som pågick” och menar att man har obestridlig fakta om att Wehrmacht (och vi får anta, av kontexten som Nilsson skriver det i, alla dess delar) var fullt medvetna om förintelsen i dess skepnad av förintelseläger på hemmafronten såväl som i dess skepnad av fältavrättningar på östfronten. I ”The Holocaust and the Knowledge of Murder”5 menar Peter Frietzsche, historieprofessor vid University of Illinois, att:
“This general state of vigilance, in which the fate of Germany and its struggle to regain “freedom” mobilized its citizens, raises questions about what ordinary Germans knew about the Holocaust and the degree to which they participated in it. These are by no means settled issues, but a recent synthesis by Peter Longerich and a comprehensive collection edited by Birthe Kundrus and Beate Meyer offer illuminating details on what Germans talked about, how they viewed the deportations, and the extent to which they benefited from the expropriation of the property of Jews in the years 1941–42. The same work of comprehending the new morality of National Socialism was also undertaken by Jews themselves. They had to figure out what was going on and struggled to learn and translate the terrifying vocabulary of Nazi intentions.”
Frietzsches artikel utgår till stor del från Peter Longerichs text ““Davon haben wir nichts gewusst!“ Die Deutschen und die Judenverfolgung 1933–1945” från 2006. Longerich menar, i återberättning av Frietzsche, att förintelsen i en eller annan form var en öppen hemlighet 1943 men att vägen till både nazisternas tillvägagångssätt och till den tyska allmänhetens breda vetskap om förintelsens både mål och medel var en krokig sådan. Frågeställningar kring skuld och vetskap kring detta mänsklighetens troligtvis största brott någonsin är fullt legitima att bearbeta även i populärmusikens värld och de kan inte viftas bort som ett faktafel, särskil när fakta om vetskap och skuld ännu är oklar och föremål för en pågående vetenskaplig debatt. Med detta mycket mörka men nödvändiga nedslag i forskningsläget kring den tyska allmänhetens vetskap om förintelsen bakom oss kan vi nu fråga oss – varför avfärdar Nilsson en hos allmänheten brett förankrad diskussion kring detta historiska trauma och hur det kunde ske som ett stängt kapitel rent faktamässigt? Varför avfärdar han Sabatons skildring av Tyskland 1933 som “a nation in despair” när landet detta år hade sin högsta arbetslöshetnivå under hela depressionsperioden,6 landets BNP per capita ännu inte var tillbaka till åren för krisens början,7 då arbetares reallöner föll skarpt detta år samtidigt som matpriser höjdes8 stämningen i Tyskland enligt Gestapo så sent som hösten 1934 var apatisk, dyster och stundvis öppet agitatorisk mot regimen9 och Tysklands BNP i grova drag återställdes till 1928 års nivåer först 1935? Varför skulle inte Versaillesfreden med dess enorma skadeståndskrav, vilka Tyskland var bundna till långt under den ekonomiska krisen, så länge som till 1932,10 kunnat bidra till ovan nämnda exempel på “despair” som bidrog till radikaliseringen av de tyskar som anslöt sig till nazisterna? Som akademisk historiker är det med en anmärkningsvärd ton av självklarhet och brist på nyans han uttrycker sig och det är svårt att inte läsa in en nivå av förakt mot en grupp av historiskt outbildade amatörer som nyss fått ett erkännande, i detta fall från VoF.
Den märkliga dubbla måttstocken blir också tydlig när han antyder att Sabaton ger uttryck för någon sorts sovjet- eller ryssvurm. I formuleringar som ”mängder av ukrainare valde också att slåss mot Sovjet i hopp om att bli fri från det kommunistiska oket” skiner det med sin frånvaro att de största och mest inflytelserika aktörerna i det ukrainska motståndet var nazistkollaboratörer som på helt eget bevåg, utan påtryckning från nazisterna, inledde etniska rensningar av judar och polacker i Ukraina, aktioner som gick långt utanför vad som var motiverat av en generell antikommunism. Formuleringar som “Bilden av hur ”comrades stand side by side”, som man säger i bland annat Panzerkampf, för att enat och modigt möta fienden är helt och hållet bedräglig och falsk” och “de sovjetiska soldaterna [hade inte] något annat val än att slåss (och ofta dö)” framstår också som nästan komiskt för att komma från en historiker. Brukar inte de flesta värnpliktiga soldater, i såväl demokratiska som odemokratiska länder, tvingas till att slåss? Nog för att sovjet var frikostiga med avrättning som bestraffning för desertering men desertering straffades så klart av samtliga kombattanter. Även avrättning förekom som straff för desertering bland dessa, om än till extremt lägre grad hos de liberala makterna. Tror sedan Mikael Nilsson på allvar att Sovjetunionens då stridande och därefter efterlevande veteraner inte kan ha känt solidaritet med sina kamrater, en patriotisk försvarsplikt till sovjetunionen och en stolthet över deras krigsinsats? För den gode liberalen är kanske detta en smärtsam tanke men då finns det tyvärr ännu värre nyheter – till och med soldater inom Wehrmacht kunde nog helt genuint känna dessa känslor och även IS-krigare ser nog sig själva som historiens hjältar. Man har all rätt att känna att detta är en olustig tanke men att beskriva den som “helt och hållet bedräglig och falsk” håller inte en seriös intellektuell nivå och är talande för hur hårt de liberala skygglapparna är fastsatta. Mikael Nilsson berör endast hastigt det faktum, som av andra mer flitigt hänvisats till,11 att bandets basist Pär Sundström efter en spelning på den ryssockuperade Krimhalvön uttryckte att
“Åker man till Sevastopol upplever man knappast att de känner sig ockuperade utan tvärtom.1213 De har varit ockuperade i alla år bara för att de hamnade på fel sida när gränsen drogs mellan Sovjet och Ukraina. Under alla år har de känt sig som ryssar men behandlats som en liten bit av Ukraina.”14
och att sångaren Joakim Brodén 2021 ska beskrivit det som att “Det är så tråkigt, rysskräcken lever helt klart kvar. Vi vet att det sattes stopp från högre ort, men hur högt vet vi inte” när ett planerat samarbete mellan dem och Försvarsmakten avbröts med hänvisning till den ovan nämnda spelningen. Oförståelsen för denna inställning från ett band som under hela sin verksamhetstid drivit linjen att balansera militärhistoriska teman med en ödmjukhet för den nationella mångfalden i deras publik understryker bara de ideologiska antaganden Nilsson m.fl. utgår ifrån.
Nilsson må vara oförstående men han är i alla fall inte småsint hånfull. Det är mer än vad man kan säga om de Årets förvillare och deras sfär. Samma dag som utnämningen rapporterar Aftonbladet att ”valet får hård kritik: idiotiskt” och hänvisar till VoF:s kommentarsfält på Facebook under inlägget om utnämningen. De många positiva kommentarerna om inlägget nämns inte och det görs inga försök att förtydliga om kritiken är representativ för VoF-medlemmar, Sabatonlyssnare eller Aftonbladet- och Expressenläsare. Aftonbladet gör samma antaganden som övriga att Brodén och Sundströms påståenden skulle vara världsfrånvända trots att i alla fall Sundström gjorde ett rent faktapåstående om stämningen på Krim vid denna tid. Under underrubriken ”Aftonbladet blev årets förvillare” kommer sedan inga frågor om varför de blev det utan istället ställs ledande och insinuanta frågor som alla antar att det är direkt diskvalificerande att ge ett folkbildningspris till ett band som i enighet med Nato-kopplade Atlantic council bedömer att den pro-ryska opinionen var hög på Krim under denna tid. Vidare menar Årets förvillare i en ledarartikel på Expressen kultur att denna inställning till opinionen på Krim är detsamma som Putinvänlighet när man låter skribenten Victor Malm titulera sin artikel just ”Årets folkbildare var tydligen Putinvänlig”. Malm inleder sin artikel med att låtsas inte förstå textraden ”aiming for heaven but serving in hell” från Sabatons låt ”Primo victoria” som handlar om trupperna vid D-dagen som gick en säker död till mötes vid den första landstigningen i det av nazister krigshärjade Europa – en plats Malm menar det är dålig folkbildning att likna vid ett helvete. Malm fortsätter sedan med att argumentera för att Sabaton inte borde fått priset då de har en maskulin estetik och endast sjunger om militärhistoria – något vi utan motivering bara ska anta är diskvalificerande för ett band som får ett folkbildande pris för sin folkbildning inom militärhistoria. Malm berör kort den historiekanal bandet driver på Youtube och som är den huvudsakliga anledning att de stuckit ut och fått priset men menar att han inte är historiker och inte kan bedöma kvalitén. Däremot menar han ändå, ovan, att han kan bedöma att de är dåliga folkbildare och att inte hans tidning Expressen utan VoF själva borde blivit Årets förvillare.
Men varför skriver en doktor och docent i historia något sådant här? Även om Mikael Nilsson inte har någon direkt koppling till Aftonbladet eller Expressen kan man nog förstå vad som driver honom på samma sätt som man kan förstå de som låter publicera honom. Detta är journalister, (i den offentliga debatten verksamma) akademiker och kulturskribenter som alla lever på att de besitter en särskild expertis och inte minst smak med vilken de måste markera social distans för att reproducera sig som klass. När ett i detta sammanhang relativt tungt intellektuellt erkännande då ges till ett band vars lyssnarbas består av lantisar, finniga rollspelsnördar och gubbrockare – svennebananer helt enkelt – så känns detta mycket hotfullt – särskilt när VoF samtidigt skickar ut en signal genom att utnämna Aftonbladet och Expressen till “Årets förvillare”. För den professionella medelklassen som endast har sitt kulturella eller intellektuella kapital som underlag för sin status eller, i bästa fall, ekonomiska välmående är detta hot alltså ingen småsak, utan rent existentiellt och just att dessa små gester kan skapa så stor klassdödsångest är typiskt för denna klass. George Orwell skrev en gång om situationen för en medlem av denna klass som en dissonans mellan de kulturella och ekonomiska tillgångarna där ”theoretically you knew all about servants and how to tip them, although in practice you had one, at most, two resident servants. Theoretically you knew how to wear your clothes and how to order a dinner, although in practice you could never afford to go to a decent tailor or a decent restaurant”. I just detta fall handlar dissonansen inte om det kulturella och ekonomiska utan snarare det kulturella-intelektuella och sociala. I teorin kan Mikael Nilsson lära folket om den verkliga historien men ingen vill lyssna. I teorin har Johannes Klenell den rätta smaken som kan göra distinktion mellan tillräckligt fin och allt för ful kultur, men smakmakare på jämställda eller till och med överlägsna nivåer kommer inte lyssna, än mindre lyssnar allmogen. Så länge den politiska lojaliteten till en alltmer folkfientlig vänsterliberalism är intakt kommer de dock, till skillnad från George Orwells ovan beskrivna “lower gentry”, alltid ha sina ekonomiska tillgångar tryggade. Men om de är ekonomiskt trygga, varför då denna aggressiva hånfullhet från personer som Klenell och varför dessa idiotstämplingar från personer som Nilsson? Vi ger Orwell det sista ordet:
“You will find it everywhere taken for granted that a working-class person, as such, is a figure of fun, except at odd moments when he shows signs of being too prosperous, whereupon he ceases to be a figure of fun and becomes a demon. It is no use wasting breath in denouncing this attitude. It is better to consider how it has arisen, and to do that one has got to realize what the working classes look like to those who live among them but have different habits and traditions”
13 – Enligt Atlantic Council, en tankesmedja direkt kopplad till NATO, kan oppinionen på Krim beskrivas på följande vis:
“In comparison with earlier IRI polling data going back to 2012, the scale of the shift in public opinion on these issues is striking. In March 2012, over a year away from the anticipated November 2013 Association Agreement between Ukraine and the European Union, only 17 percent of respondents in southern Ukraine said the country should enter into an economic union with the EU. Meanwhile, a clear majority of 60 percent preferred the idea of a Customs Union with Russia.
Today, these positions have been completed reversed. Only about one percent now say they would choose a Moscow-led Customs Union, with almost 80 percent of respondents across southern Ukraine voicing their support for EU membership.
The starting point for this transformation in public opinion was Russia’s initial invasion of Ukraine in early 2014. The Russian occupation of Crimea and subsequent invasion of eastern Ukraine’s Donbas region eight years ago had a profound impact on public opinion throughout southern Ukraine and led many to completely reevaluate their views of Ukraine’s place in Europe and the wider world.
Support for EU membership climbed to 36 percent in September 2014 and went on to reach almost 50 percent in early 2015, where it would hold steady until the all-out invasion by Russia in February2022. Meanwhile, the Customs Union option remained appealing for almost one-third of residents in southern Ukraine up until February 24, 2022. However, this support almost completely evaporated following Putin’s decision to invade.” https://www.atlanticcouncil.org/blogs/ukrainealert/putins-self-defeating-invasion-turns-southern-ukrainians-away-from-russia/
Sabaton spelade på Krim 2015 när befolkningen var delad rakt på mitten i frågan medan den ryssorienterade delen av befolkningen tiden däromkring ska ha varit “euforisk” enligt Politico. Invasionen 2022, ett år efter Brodéns uttalande, ska ha “almost completely evaporated” ryssvänligheten som fram tills dess ska ha varit brett spridd. Sabatons uttalanden i ljuset av detta bör inte ses som vansinniga.
Föreningen Aurora 