I denna essä argumenterar Anders-William Berg att den senaste tidens kontrovers kring att rockbandet Sabaton utsetts till ”Årets folkbildare 2022” av föreningen Vetenskap och folkbildning förklaras mer av klassers smak och distinktion än av vad som skulle vara rätt eller fel historisk fakta
Den 10 januari 2023 lät föreningen “Vetenskap och folkbildning” (VoF) meddela att “Sabaton får [VoF:s pris “Årets folkbildare 2022”] för att de framställer historiska skeenden på ett bra och korrekt sätt” och att “De [Sabaton] ger sin publik mer information än vad som ryms i deras sångtexter.” Sabaton, i sin tur, är ett hårdrocksband som uteslutande sjunger om militärhistoria, med undantag för covers och hyllningar vilka kan behandla ämnen utanför det militära och historiska. Vidare menar VoF, och läsaren får ursäkta det långa citatet men här är kontext viktigt, att:
“Det är inte unikt att skildra historiska händelser i sånger. Sabaton är dock medvetna om att de inte är historiker utan förlitar sig på den expertis som finns för att kunna skildra historiska skeenden så korrekt som möjligt. De förstår också att historia är ett ämne där nya upptäckter kan innebära att vad vi vet idag kan ändras. Sina insikter förmedlar de till sin publik genom möjligheten till fördjupning, både med detaljerade artiklar på bandets hemsida och deras Youtubekanal Sabaton History Channel. Albumet The War to End All Wars släpptes under 2022 och skildrar första världskriget ur olika aspekter – från soldaters fasor på leriga slagfält till det storpolitiska spelet bakom kulisserna. Sålunda har bandet under många år fått människor att intressera sig för historia och bättre förstå historia som vetenskap på ett sätt som ingen vanligtvis förväntar sig av musikartister.”
Sabaton får alltså priset för att de, enligt VoF, ödmjukt underordnar sig experters kompetens, att de visar öppenhet för att det empiriska underlaget för deras egna konstnärliga narrativ i sångerna är föränderligt och för att de utanför musiken har gjort ansträngningar för att visa på historiens bredd och komplexitet mer än vad som tillåts i rocklåtens format och genre. Därutöver lyfts albumet “The War to End All Wars” som ett positivt exempel på hur bandet lyfter fram ståndpunkternas betydelse för historieskrivningen, dvs. att albumet skulle göra en sorts folkbildande historiografisk gärning. Sammantaget utgör detta en folkbildande gärning då det fått “människor att intressera sig för historia och bättre förstå historia som vetenskap på ett sätt som ingen vanligtvis förväntar sig av musikartister.”
Kul för Sabaton, kan man tycka, och kul för kulturlivet att en av Sveriges mest lyssnade band1 har en bildande karaktär. Eller?
Delar av journalistkåren håller inte med. T.ex. uttrycker sig Karin Olsson, biträdande chefredaktör på Expressen, kritisk till nomineringen.2 Arbetets kulturredaktör och f.d. flitig medarbetare till Aftonbladet Kultur, Johannes Klenell, twittrar “Skjut mig.” om nyheterna samt lajkar och retweetar senare en delning från Lotta Ilona Häyrynen (ledarkrönikör på Aftonbladet fram tills 2020, ännu återkommande skribent för densamma och nuvarande ledarskribent för Arbetet och chefredaktör för Nya Mitten vilka båda har gemensamt med Aftonbladet att de, till betydelsefull del, ägs av LO) av en artikel kritisk till utnämnandet publicerad på hemsidan “Nya Mitten”. Till berättelsen hör att VoF utsåg Expressen och Aftonbladet till “Årets förvillare 2022 för blandning av spekulationer och fakta om sjukdomar.” Man motiverade detta på följande vis:
“Det är djupt olyckligt att tidningar med så stort genomslag som Expressen och Aftonbladet ger utrymme för den här typen av anekdoter. Det är tydligt att man prioriterar sensationella historier framför att förmedla vad som är vetenskapligt belagt. Paradoxalt nog så förvärras det hela av att man ibland också publicerar artiklar som är vederhäftiga. Genom att blanda och ge på det här sättet blir det ytterst svårt att avgöra vilken information som går att lita på”
Innan vi går vidare till att behandla den av Ilona Häyrynen länkade artikeln “Mikael Nilsson: Sabatons historieskrivning varken bra eller korrekt”, den mest djupgående och intressanta kritiken av utnämningen, bör mina egna uppfattningar om bandet och utnämningen mer allmänt redogöras för i rättvisans och genomskinlighetens namn.
För det första är jag inte alltför bekant med VoF men det verkar vara en seriös förening och dessa utnämningar till årets “folkbildare” förutsätter att den utnämnde gör just en populär och i viss mån förenklad framställning av ämnet ifråga. På så vis konkurrerar Sabaton med barnboksförfattare, humorprogram och dylikt. Det är efter denna standard de bör dömas, inte efter en akademisk sådan. Om man inte tillåter denna lägre standard underkänner man folkbildning och populära framställningar som sådana, något kritikerna inte verkar ge uttryck för att vilja göra.
Min inställning till Sabaton som band är att vad de producerar utöver det rent musikaliska är historieromantik. Bandet själva ger uttryck för en kritisk distans till detta och producerar romantiserande narrativ från flera motsatta perspektiv. Vad VoF:s motivering till utnämnandet pekar mot, och om man kan tro denna, så är detta medvetet för att belysa ståndpunktens roll i historieskrivningen. Detta pekar i så fall ut motsägelsefullheten i nationella historieskrivningar som sådana och inte en motsägelsefullhet i Sabatons intellektuella inställning till ämnet för deras musik.
Till sist: Jag är en stor Sabaton-entusiast. Jag har aldrig haft nöjet att se dem live men de är mitt Spotify-kontos troligtvis mest spelade band. Jag hade själv i yngre år, särskilt de år jag studerade historia vid Göteborgs universitet, vissa kval över detta då jag hade svårt att rättfärdiga intresset för historieromantik med ett vetenskapligt intresse för historia. Med åren har dock den historiska kunskapen växt och självförtroendet med den. Här på andra sidan av medelmåttans topp i bildningens kulle har jag återvänt till positionen jag hade vid den obelästes kullfot: folk är inte dumma i huvudet, kan skilja rockmusik från historisk verklighet och har en förmåga till uppskattning under kritisk distans.
Med detta sagt: om vi låter Mikael Nilssons, doktor och docent i historia samt samhällsdebattör,3 artikel stå som det starkaste argumentet från kritikernas sida – vad är invändningarna i sak?
Mikael Nilsson som menar att Sabatons historieskrivning “varken är bra eller korrekt” nämner bl.a. att “Låten Soldier of 3 Armies på albumet Heroes (2014) är en hjältehyllning till finländaren Lauri Törni som stred för tre olika länder i sitt liv: Finland, Nazityskland och USA (Vietnamkriget) (…) Men ingenstans nämns att Törni dömdes för landsförräderi i Finland efter att ha gått över till Finlands fiende Nazityskland och Waffen-SS (med graden SS-Untersturmführer) 1944.” Vidare båda nyanserar och förstärker Nilsson sin kritik när han menar att “Sabaton är absolut inga anhängare av Hitler eller Nazityskland (…) men trots det så sätter man i låten Wehrmacht (Coat of Arms, 2010) konstant frågetecken kring om den ’vanlige’ tyske soldaten visste vad som pågick, trots det sedan länge välkända faktumet att Wehrmacht – inte minst armén (Heer), men även flottan (Kriegsmarine) och flygvapnet (Luftwaffe) – samverkade med Einsatzgruppen i massakrerna på judar, partisaner och civila på östfronten.” Om Sabatons skildring av Tyskland under kriget har han också att säga att “I Rise of Evil (liksom f.ö. i The Final Solution) hänvisas till Tyskland som en försvagad och förnedrad nation som ”lost their pride in Versailles”, vilket har en närmast urskuldande ton, och koncentrationslägret Dachau kallas för ”death camp” (det kan tyckas småaktigt att slå ner på detta, men VoF menar ju att Sabaton är väldigt noggranna och korrekta). (…) Förintelsen har ingen väsentlig koppling till Versailles-fördraget och det förvillar mer än klargör dess ursprung. Tyskland var heller inte alls ”a nation in despair” när Hitler kom till makten 1933.” och till sist att “Man kommer också farligt nära glorifiering av andra delar av Wehrmacht såsom dess ubåtsvapen i Wolfpack (Primo Victoria, 2005) och Rommels 7:e pansardivision i Ghost Division (The Art of War, 2008) vilka okritiskt beskrivs som beundransvärt effektiva.”
När Nilsson behandlat vad Sabaton har att säga om Tyskland går han vidare till vad de har att säga, eller kanske inte har att säga, om Ryssland: “Än intressantare är [det] att titta på vad som inte alls återspeglas i Sabatons texter”, skriver Nilsson relaterar det främst till bandets texter om forna Sovjetunionen. Han menar att “Sovjet glorifieras enormt av bandet (…) i låtar som Stalingrad (Primo Victoria, 2005), Panzerkampf (The Art of War, 2008), Night Witches (Heroes, 2014), Defense of Moscow (The War to End All Wars, 2022). (…) I låten Uprising (Coat of Arms, 2010) om Warszawa-upproret 1944 omtalas Röda Arméns ovilja att hjälpa polackerna (som sedan massakrerades av tyskarna) som ”the allies turn away” liksom ”help that never came. (…) Inte ens i låten Talvisota (The Art of War, 2008), som handlar om finska vinterkriget, tillåter man sig någon kritik mot Sovjet. Där talar man bara om hur ”Stalin were too eager to invade.”
Till sist gör Nilsson några egna tolkningar om hur det egentligen låg till: “de sovjetiska soldaterna [hade inte] något annat val än att slåss (och ofta dö). (…) [Det nämns ej att] Baltikum var ockuperat och våldsamt förtryckt och naturligtvis [ansåg inte alla alls] att Sovjet var vare sig moder- eller faderland” (…) Mängder av ukrainare valde också att slåss mot Sovjet i hopp om att bli fri från det kommunistiska oket. (…) Bilden av hur ”comrades stand side by side”, som man säger i bland annat Panzerkampf, för att enat och modigt möta fienden är helt och hållet bedräglig och falsk.”
Genomgången ovan återger inte alla Nilssons invändningar men de flesta av dem. Därutöver anser jag att den rättvist fångar de fyra teman av kritik han presenterar: (1) Populärmusik som behandlar historiska skeenden, i alla fall om den ska kunna erkännas som folkbildande, måste uttömmande behandla skeendets alla perspektiv. (2) Det är ej moraliskt försvarbart att producera kultur som uttrycker beundran eller kanske ens fascination för militära aktörer oaktat deras politiska och etiska kontext. (3) Sabaton gör ekonomiska och politiska faktafel. (4) Sabaton smyger in politiska värderingar i sina påstått strikt militärhistoriska och apolitiska sånger
Vad gäller det första temat faller kritiken på sin egen orimlighet. De enskilda låtarnas ensidighet i perspektiv hör till genrens natur och VoF:s motivering baserar sig på hur man trots detta lagt särskild energi på att visa historiens bredd och komplexitet i andra medieformat än musik.
Vad gäller tema nummer två är de specifika exemplen intressanta. Det problematiska i hyllningen av Lauri Törni (och det ska understrykas att låttexten strikt avgränsat beskriver hans militära bedrifter, inte huruvida hans politiska sak var rättmätig eller ej) är att det “ingenstans nämns att Törni dömdes för landsförräderi i Finland efter att ha gått över till Finlands fiende Nazityskland och Waffen-SS.” Detta, får vi anta, är en nödvändig nyansering för att bevisa hur Finland minsann fördömde nazityskland och dess militärpolitiska projekt. Senare skriver dock Nillson att “Finlands problematiska allians med Nazityskland 1941–1944 och landets krigsbrott är också frånvarande i texterna.” Såvida Nilsson inte ställer de krav på uttömmande redogörelser för perspektiv jag menat är orimliga vid föregående punkt så är här en nyansering för att rädda Finlands ära nödvändig för att göra låten moraliskt försvarbar samtidigt som en nyansering för att understryka Finlands skamligt intima koppling till nazityskland i mål och medel också är det. Dessa två invändningar tar lite ut sig själva och kvar står vi i beskrivningen av de rent militära bedrifterna. Att det skulle vara så väldigt kontroversiellt att göra en politiskt värderingsneutral skildring av Törni, “Vargflocken” eller Erwin Rommel (ledaren för den “spökdivision” som “Ghost Division” handlar om) med fokus på deras militära betydelse är något jag anser Mikael Nilsson skulle behöva argumentera lite utförligare för. Hur ser han till exempel på kulturuttryck som “Das Boot” eller den komplexa diskussionen kring Rommels filosofi “krig utan hat”4 som bl.a. tagit sig uttryck i (den för all del mycket dåliga) filmen “Valkyria” som beskriver den misslyckade militära kupp mot Hitler i vilken Rommel deltog. Det är inga enkla diskussioner om historisk skuld, krigets natur och människors rätt till fascination för något samtidigt så hemskt som så djupt mänskligt som krig – ändå viftar Nilsson, enligt mig, bort detta med ett mycket simpelt moraliserande.
Det tredje temat är till ytan en ren faktafråga men är också det som säger oss mest om Nilssons egna utgångspunkter. Nilsson invänder bland annat mot att Sabaton väcker “frågetecken kring om den ’vanlige’ tyske soldaten visste vad som pågick” och menar att man har obestridlig fakta om att Wehrmacht (och vi får anta, av kontexten som Nilsson skriver det i, alla dess delar) var fullt medvetna om förintelsen i dess skepnad av förintelseläger på hemmafronten såväl som i dess skepnad av fältavrättningar på östfronten. I ”The Holocaust and the Knowledge of Murder”5 menar Peter Frietzsche, historieprofessor vid University of Illinois, att:
“This general state of vigilance, in which the fate of Germany and its struggle to regain “freedom” mobilized its citizens, raises questions about what ordinary Germans knew about the Holocaust and the degree to which they participated in it. These are by no means settled issues, but a recent synthesis by Peter Longerich and a comprehensive collection edited by Birthe Kundrus and Beate Meyer offer illuminating details on what Germans talked about, how they viewed the deportations, and the extent to which they benefited from the expropriation of the property of Jews in the years 1941–42. The same work of comprehending the new morality of National Socialism was also undertaken by Jews themselves. They had to figure out what was going on and struggled to learn and translate the terrifying vocabulary of Nazi intentions.”
Frietzsches artikel utgår till stor del från Peter Longerichs text ““Davon haben wir nichts gewusst!“ Die Deutschen und die Judenverfolgung 1933–1945” från 2006. Longerich menar, i återberättning av Frietzsche, att förintelsen i en eller annan form var en öppen hemlighet 1943 men att vägen till både nazisternas tillvägagångssätt och till den tyska allmänhetens breda vetskap om förintelsens både mål och medel var en krokig sådan. Frågeställningar kring skuld och vetskap kring detta mänsklighetens troligtvis största brott någonsin är fullt legitima att bearbeta även i populärmusikens värld och de kan inte viftas bort som ett faktafel, särskil när fakta om vetskap och skuld ännu är oklar och föremål för en pågående vetenskaplig debatt. Med detta mycket mörka men nödvändiga nedslag i forskningsläget kring den tyska allmänhetens vetskap om förintelsen bakom oss kan vi nu fråga oss – varför avfärdar Nilsson en hos allmänheten brett förankrad diskussion kring detta historiska trauma och hur det kunde ske som ett stängt kapitel rent faktamässigt? Varför avfärdar han Sabatons skildring av Tyskland 1933 som “a nation in despair” när landet detta år hade sin högsta arbetslöshetnivå under hela depressionsperioden,6 landets BNP per capita ännu inte var tillbaka till åren för krisens början,7 då arbetares reallöner föll skarpt detta år samtidigt som matpriser höjdes8 stämningen i Tyskland enligt Gestapo så sent som hösten 1934 var apatisk, dyster och stundvis öppet agitatorisk mot regimen9 och Tysklands BNP i grova drag återställdes till 1928 års nivåer först 1935? Varför skulle inte Versaillesfreden med dess enorma skadeståndskrav, vilka Tyskland var bundna till långt under den ekonomiska krisen, så länge som till 1932,10 kunnat bidra till ovan nämnda exempel på “despair” som bidrog till radikaliseringen av de tyskar som anslöt sig till nazisterna? Som akademisk historiker är det med en anmärkningsvärd ton av självklarhet och brist på nyans han uttrycker sig och det är svårt att inte läsa in en nivå av förakt mot en grupp av historiskt outbildade amatörer som nyss fått ett erkännande, i detta fall från VoF.
Den märkliga dubbla måttstocken blir också tydlig när han antyder att Sabaton ger uttryck för någon sorts sovjet- eller ryssvurm. I formuleringar som ”mängder av ukrainare valde också att slåss mot Sovjet i hopp om att bli fri från det kommunistiska oket” skiner det med sin frånvaro att de största och mest inflytelserika aktörerna i det ukrainska motståndet var nazistkollaboratörer som på helt eget bevåg, utan påtryckning från nazisterna, inledde etniska rensningar av judar och polacker i Ukraina, aktioner som gick långt utanför vad som var motiverat av en generell antikommunism. Formuleringar som “Bilden av hur ”comrades stand side by side”, som man säger i bland annat Panzerkampf, för att enat och modigt möta fienden är helt och hållet bedräglig och falsk” och “de sovjetiska soldaterna [hade inte] något annat val än att slåss (och ofta dö)” framstår också som nästan komiskt för att komma från en historiker. Brukar inte de flesta värnpliktiga soldater, i såväl demokratiska som odemokratiska länder, tvingas till att slåss? Nog för att sovjet var frikostiga med avrättning som bestraffning för desertering men desertering straffades så klart av samtliga kombattanter. Även avrättning förekom som straff för desertering bland dessa, om än till extremt lägre grad hos de liberala makterna. Tror sedan Mikael Nilsson på allvar att Sovjetunionens då stridande och därefter efterlevande veteraner inte kan ha känt solidaritet med sina kamrater, en patriotisk försvarsplikt till sovjetunionen och en stolthet över deras krigsinsats? För den gode liberalen är kanske detta en smärtsam tanke men då finns det tyvärr ännu värre nyheter – till och med soldater inom Wehrmacht kunde nog helt genuint känna dessa känslor och även IS-krigare ser nog sig själva som historiens hjältar. Man har all rätt att känna att detta är en olustig tanke men att beskriva den som “helt och hållet bedräglig och falsk” håller inte en seriös intellektuell nivå och är talande för hur hårt de liberala skygglapparna är fastsatta. Mikael Nilsson berör endast hastigt det faktum, som av andra mer flitigt hänvisats till,11 att bandets basist Pär Sundström efter en spelning på den ryssockuperade Krimhalvön uttryckte att
“Åker man till Sevastopol upplever man knappast att de känner sig ockuperade utan tvärtom.12 13 De har varit ockuperade i alla år bara för att de hamnade på fel sida när gränsen drogs mellan Sovjet och Ukraina. Under alla år har de känt sig som ryssar men behandlats som en liten bit av Ukraina.”14
och att sångaren Joakim Brodén 2021 ska beskrivit det som att “Det är så tråkigt, rysskräcken lever helt klart kvar. Vi vet att det sattes stopp från högre ort, men hur högt vet vi inte” när ett planerat samarbete mellan dem och Försvarsmakten avbröts med hänvisning till den ovan nämnda spelningen. Oförståelsen för denna inställning från ett band som under hela sin verksamhetstid drivit linjen att balansera militärhistoriska teman med en ödmjukhet för den nationella mångfalden i deras publik understryker bara de ideologiska antaganden Nilsson m.fl. utgår ifrån.
Nilsson må vara oförstående men han är i alla fall inte småsint hånfull. Det är mer än vad man kan säga om de Årets förvillare och deras sfär. Samma dag som utnämningen rapporterar Aftonbladet att ”valet får hård kritik: idiotiskt” och hänvisar till VoF:s kommentarsfält på Facebook under inlägget om utnämningen. De många positiva kommentarerna om inlägget nämns inte och det görs inga försök att förtydliga om kritiken är representativ för VoF-medlemmar, Sabatonlyssnare eller Aftonbladet- och Expressenläsare. Aftonbladet gör samma antaganden som övriga att Brodén och Sundströms påståenden skulle vara världsfrånvända trots att i alla fall Sundström gjorde ett rent faktapåstående om stämningen på Krim vid denna tid. Under underrubriken ”Aftonbladet blev årets förvillare” kommer sedan inga frågor om varför de blev det utan istället ställs ledande och insinuanta frågor som alla antar att det är direkt diskvalificerande att ge ett folkbildningspris till ett band som i enighet med Nato-kopplade Atlantic council bedömer att den pro-ryska opinionen var hög på Krim under denna tid. Vidare menar Årets förvillare i en ledarartikel på Expressen kultur att denna inställning till opinionen på Krim är detsamma som Putinvänlighet när man låter skribenten Victor Malm titulera sin artikel just ”Årets folkbildare var tydligen Putinvänlig”. Malm inleder sin artikel med att låtsas inte förstå textraden ”aiming for heaven but serving in hell” från Sabatons låt ”Primo victoria” som handlar om trupperna vid D-dagen som gick en säker död till mötes vid den första landstigningen i det av nazister krigshärjade Europa – en plats Malm menar det är dålig folkbildning att likna vid ett helvete. Malm fortsätter sedan med att argumentera för att Sabaton inte borde fått priset då de har en maskulin estetik och endast sjunger om militärhistoria – något vi utan motivering bara ska anta är diskvalificerande för ett band som får ett folkbildande pris för sin folkbildning inom militärhistoria. Malm berör kort den historiekanal bandet driver på Youtube och som är den huvudsakliga anledning att de stuckit ut och fått priset men menar att han inte är historiker och inte kan bedöma kvalitén. Däremot menar han ändå, ovan, att han kan bedöma att de är dåliga folkbildare och att inte hans tidning Expressen utan VoF själva borde blivit Årets förvillare.
Men varför skriver en doktor och docent i historia något sådant här? Även om Mikael Nilsson inte har någon direkt koppling till Aftonbladet eller Expressen kan man nog förstå vad som driver honom på samma sätt som man kan förstå de som låter publicera honom. Detta är journalister, (i den offentliga debatten verksamma) akademiker och kulturskribenter som alla lever på att de besitter en särskild expertis och inte minst smak med vilken de måste markera social distans för att reproducera sig som klass. När ett i detta sammanhang relativt tungt intellektuellt erkännande då ges till ett band vars lyssnarbas består av lantisar, finniga rollspelsnördar och gubbrockare – svennebananer helt enkelt – så känns detta mycket hotfullt – särskilt när VoF samtidigt skickar ut en signal genom att utnämna Aftonbladet och Expressen till “Årets förvillare”. För den professionella medelklassen som endast har sitt kulturella eller intellektuella kapital som underlag för sin status eller, i bästa fall, ekonomiska välmående är detta hot alltså ingen småsak, utan rent existentiellt och just att dessa små gester kan skapa så stor klassdödsångest är typiskt för denna klass. George Orwell skrev en gång om situationen för en medlem av denna klass som en dissonans mellan de kulturella och ekonomiska tillgångarna där ”theoretically you knew all about servants and how to tip them, although in practice you had one, at most, two resident servants. Theoretically you knew how to wear your clothes and how to order a dinner, although in practice you could never afford to go to a decent tailor or a decent restaurant”. I just detta fall handlar dissonansen inte om det kulturella och ekonomiska utan snarare det kulturella-intelektuella och sociala. I teorin kan Mikael Nilsson lära folket om den verkliga historien men ingen vill lyssna. I teorin har Johannes Klenell den rätta smaken som kan göra distinktion mellan tillräckligt fin och allt för ful kultur, men smakmakare på jämställda eller till och med överlägsna nivåer kommer inte lyssna, än mindre lyssnar allmogen. Så länge den politiska lojaliteten till en alltmer folkfientlig vänsterliberalism är intakt kommer de dock, till skillnad från George Orwells ovan beskrivna “lower gentry”, alltid ha sina ekonomiska tillgångar tryggade. Men om de är ekonomiskt trygga, varför då denna aggressiva hånfullhet från personer som Klenell och varför dessa idiotstämplingar från personer som Nilsson? Vi ger Orwell det sista ordet:
“You will find it everywhere taken for granted that a working-class person, as such, is a figure of fun, except at odd moments when he shows signs of being too prosperous, whereupon he ceases to be a figure of fun and becomes a demon. It is no use wasting breath in denouncing this attitude. It is better to consider how it has arisen, and to do that one has got to realize what the working classes look like to those who live among them but have different habits and traditions”
——
1 – https://www.sabaton.net/news/other/sabaton-is-a-top-10-swedish-artist-on-spotify/
2 – https://twitter.com/OlssonKarin/status/1612732674652753922
3 – https://www.patreon.com/user?u=52615552
4 – Dels den historiska debatten kring huruvida Rommel faktiskt levde upp till denna fras, dels debatten kring om frasens ideal ens är realiserbart.
5 – Fritzsche, P. (2008). The Holocaust and the Knowledge of Murder. The Journal of Modern History, 80(3), 594–613. doi:10.1086/589592
6 – Tooze, A. (2006). The wages of destruction: the making and breaking of the Nazi economy. London: Allen Lane. s. 48
7 – https://ourworldindata.org/grapher/maddison-data-gdp-per-capita-in-2011us?tab=chart&time=1916..1945&country=~DEU
8 – Tooze, A. (2006). The wages of destruction: the making and breaking of the Nazi economy. London: Allen Lane. s. 64
9 – Tooze, A. (2006). The wages of destruction: the making and breaking of the Nazi economy. London: Allen Lane. s. 97
10 – Tooze, A. (2006). The wages of destruction: the making and breaking of the Nazi economy. London: Allen Lane. s. 28
11 – Inte minst av den populära ETC-journalisten Max V Karlsson ( https://twitter.com/KarlssonMax/status/1612831165169139714 ) och ETC själva ( https://www.etc.se/kultur-noje/haardrocksbandet-sabaton-krim-aer-ryskt ) som lyckats driva frågan så väl att det hotar att dra tillbaka priset från Sabaton: https://www.svt.se/kultur/sabaton-kan-bli-av-med-priset-som-arets-folkbildare
12 – Den tyskägda nätpublikationen Politico rapporterade i maj 2022 att “In 2014, we recorded a massive post-referendum euphoria among those we spoke to. “I am one of those who voted ‘yes’ in the 2014 referendum,” said a 28-year-old digital marketer from Sevastopol. “Then, I sincerely believed that ‘we will become part of a great country.’””. ( https://www.politico.eu/article/amid-broken-ties-and-families-crimean-views-toward-russia-start-to-shift/ ) Politicos ägare har en redaktionell linje att alla anställda förväntas ställa sig bakom “the right of existence of the State of Israel”, “a united Europe,” “the trans-Atlantic alliance” and “a free market economy.” ( https://fair.org/home/politicos-staff-must-toe-new-owners-line-including-endorsing-israel/ ).
13 – Enligt Atlantic Council, en tankesmedja direkt kopplad till NATO, kan oppinionen på Krim beskrivas på följande vis:
“In comparison with earlier IRI polling data going back to 2012, the scale of the shift in public opinion on these issues is striking. In March 2012, over a year away from the anticipated November 2013 Association Agreement between Ukraine and the European Union, only 17 percent of respondents in southern Ukraine said the country should enter into an economic union with the EU. Meanwhile, a clear majority of 60 percent preferred the idea of a Customs Union with Russia.
Today, these positions have been completed reversed. Only about one percent now say they would choose a Moscow-led Customs Union, with almost 80 percent of respondents across southern Ukraine voicing their support for EU membership.
The starting point for this transformation in public opinion was Russia’s initial invasion of Ukraine in early 2014. The Russian occupation of Crimea and subsequent invasion of eastern Ukraine’s Donbas region eight years ago had a profound impact on public opinion throughout southern Ukraine and led many to completely reevaluate their views of Ukraine’s place in Europe and the wider world.
Support for EU membership climbed to 36 percent in September 2014 and went on to reach almost 50 percent in early 2015, where it would hold steady until the all-out invasion by Russia in February 2022. Meanwhile, the Customs Union option remained appealing for almost one-third of residents in southern Ukraine up until February 24, 2022. However, this support almost completely evaporated following Putin’s decision to invade.” https://www.atlanticcouncil.org/blogs/ukrainealert/putins-self-defeating-invasion-turns-southern-ukrainians-away-from-russia/
Sabaton spelade på Krim 2015 när befolkningen var delad rakt på mitten i frågan medan den ryssorienterade delen av befolkningen tiden däromkring ska ha varit “euforisk” enligt Politico. Invasionen 2022, ett år efter Brodéns uttalande, ska ha “almost completely evaporated” ryssvänligheten som fram tills dess ska ha varit brett spridd. Sabatons uttalanden i ljuset av detta bör inte ses som vansinniga.
14 – https://www.svt.se/kultur/sabaton-kan-bli-av-med-priset-som-arets-folkbildare
Föreningen Aurora 